Etikettarkiv: böcker

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll till godo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort! Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock. 

böcker, litteratur, bok, boktips, Veckans topplista, Johannas Deckarhörna

Veckans topplista: 5 böcker jag ser fram emot att läsa i höst

Varje vecka släpper Johannas Deckarhörna en ny topplista för oss bokbloggare att skriva ett blogginlägg om. Denna vecka – alltså vecka 35 – är temat fem böcker jag ser fram emot att läsa i höst. Vill du också delta i ”Veckans topplista”? Klicka i så fall på länken. Här kommer mina fem böcker (och som du kan se finns inga nya titlar med på listan):

1. Det avlägset nära av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitI våras blev Rebecca Solnit en av mina absoluta favoritförfattare. Jag älskar hennes smarta essäer, i vilka historia, konst, litteratur, vandring, feminism och samhälle blandas till insiktsfulla texter som lär mig mycket om såväl mig själv som om det samhälle jag lever i. Den enda invändning jag har haft mot Solnits essäsamlingar är att jag har velat att hon ska vara ännu mer personlig, och det är just detta hon är i Det avlägset nära (The Faraway Nearby). I boken skriver hon – förutom om sina Solnit-klassiska temata – om sin och den alzheimerdrabbade moderns svåra relation.

2. Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elena Favilli

Elena FavilliJag fick hem boken Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor (Good Night Stories for Rebel Girls: 100 Tales of Extraordinary Women) häromdagen. Även om jag är skeptisk till titeln – för visst har alla stor glädje av att få höra om de saker kvinnor har åstadkommit i världshistorien – är jag imponerad av konceptet. Jag har tjuvbläddrat i boken och tycker att illustrationerna är helt fantastiska. När jag själv har läst ut sagoboken ska jag läsa den för min brorsdotter.

3. Björnstad av Fredrik Backman

Fredrik BackmanMin bästa vän, Therese, älskar Fredrik Backmans böcker. Hennes lovsånger till Björnstad har fått mig att tro att jag kan hitta mycket intressant bokrecensionsstoff i romanen, framför allt om jag kopplar den till frågor som rör identitet och genus liksom väver samman det hela med hur det var att växa upp i den håla jag bodde. Jag är dessutom övertygad om att jag verkligen kommer tycka om Björnstad – tur att uppföljaren Vi mot dem hann att komma ut!

4. Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Will SchwalbeJag brukar ha personliga projekt som jag fördjupar mig i. Just nu är ett av mina viktigaste projekt att läsa skönlitterära böcker om sorg. Inom ramarna för detta tema tycker jag att Will Schwalbes Bokklubben vid livets slut (The End of Your Life Book Club) verkar vara helt fantastisk. I korta drag handlar romanen om en son och hans cancersjuka mamma som börjar läsa böcker tillsammans, ett slags biblioterapi. Medan de läser böckerna kommer de närmare varandra och kan nå en sorts försoning innan det är försent.

5. Lace av Shirley Conran

Shirley Conran, ljudbokParallellt med alla de böcker jag läser försöker jag alltid lyssna på ljudböcker. Att lyssna på ljudböcker passar alldeles utmärkt när jag är ute och promenerar, vilket jag gör nästan dagligen. När jag hittade Shirley Conrans 1980-talsklassiker Lace på Storytel blev jag jätte-jätteglad. Jag älskade miniserien som barn – kommer du ihåg den? Judy, Kate, Pagan och Maxine kallas till New York. Där undrar den världsberömda skådespelerskan Lili vem av dem som är hennes mamma. Samtidigt som frågan rör upp det förflutna påminns de om den vänskap de delade som unga. Spännande, eller hur?

Vill du också vara med i ”Veckans topplista”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till Johannas Deckarhörna via denna länk: https://johannasdeckarhorna.wordpress.com/2017/08/29/veckans-topplista-v-35-bocker-att-se-fram-emot-i-host/

Bild: © fedorovacz / Adobe Stock. 

boktips, Andra världskriget, Saint-Malo, Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser, All the Light We Cannot See, krigsskildringar, böcker, litteratur

Boktips: I Ljuset vi inte ser illustrerar Anthony Doerr att förövare också kan vara offer

Jag gillar när författare problematiserar vår syn på ljus och mörker, godhet och ondska. I sin historiska roman Ljuset vi inte ser lyckas Anthony Doerr särskilt väl med denna problematisering, en av många anledningar till varför jag tycker mycket boken.

Anthony DoerrTitel: Ljuset vi inte ser
Originaltitel: All the Light We Cannot See
Författare: Anthony Doerr
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark Förlag
Årtal: 2014 (pocketutgåvan utkom först 2016)
Sidantal: 598

Det föräldralösa underbarnet Werner har ingen framtid. Hur begåvad han än är på teknik kommer han på grund av den tyska regeringens beslut tvingas ner i kolgruvorna, samma öde som drabbar alla fattiga pojkar när de väl når tonåren. Han och den älskade lillasystern Jutta bor på ett barnhem. Där tillåter de sig drömma om en annan tillvaro medan de lyssnar på en mystisk radiopratare. Werner tycker om radioapparater. Framför allt att laga dem. Tack vare hans tekniska talang får han sitt livs chans.

1939 träffar Werner av en händelse en tysk officer. Officeraren anar sig till Werners tekniska talang och låter honom på prov laga radion hemma hos ett förmöget, inflytelserikt par. Werner lyckas mycket bra. Officeraren bestämmer sig för att rädda underbarnet undan ödet i kolgruvorna. Detta innebär att Werner sätts i en elitnazistskola, där personalen mäter nyanserna på hans ljust, ljust blonda hår och oändligt blåa ögon. De drillar honom även till att anamma det nazistiska gruppbeteendet.

Samtidigt i den franska kuststaden Saint-Malo: Marie-Laure väntar på att hennes pappa ska komma tillbaka. Han är försvunnen. Under tiden bor hon tillsammans med sin pappas farbror och hans hushållerska. De är alla rädda för nazisterna som har ockuperat staden. Marie-Laure stannar mest inomhus, förutom när hon följer med hushållerskan till stranden för att samla snäckor eller hälsa på väninnorna. Hon är blind. Hemma i Paris hittade hon bra. Pappan, som är låssmed på det nationalhistoriska museet, byggde henne en gång i tiden en miniatyr av hemmakvarteren. På så sätt lärde hon sig att hitta. Nu sitter hon vid sin miniatyr och väntar… det vill säga när hon och gammelfarbrorn inte läser ur Jules Vernes En världsomsegling under haven.

Man skulle ju kunna tro att Werners och Marie-Laures liv är varandra för fjärran för att de överhuvudtaget skulle kunna mötas. I Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser (på engelska Allt the Light We Cannot See) leder dock varje ord fram till deras korta men betydelsefulla möte i Saint-Malo. Vad Doerr så skickligt illustrerar i sin skildring av Andra världskriget är att också en förövare – i det här fallet nazisterna – kan vara offer för ett grymt samhällspåtryck och att vi alla har både ljus och mörker inom oss. Om du läser boken kommer du märka hur. Ljuset vi inte ser är en såväl tjock som komplex roman, uppbyggd med hjälp av en otroligt vacker prosa. Då kapitlen är korta, och då menar jag mycket korta, flyter läsningen på bra. Ett för vackert språk och långtgående djup kan ha en avskräckande inverkan på många läsare, men jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Många som har läst Ljuset vi inte ser vittnar om samma läsglädje.

Bild: © Florence Piot / Adobe Stock. 

böcker, litteratur, sommarläsning

Jag hakar på Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”

Det här är första gången någonsin som jag deltar i ett länkparty genom att svara på en annan bloggares frågor. När jag såg Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät” tänkte jag Varför inte – jag hakar på! Jag har trots allt läst en del böcker under sommaren. Här kommer mina svar på Sofies frågor, och om du också vill delta i länkpartyt kan du klicka på länken här ovanför för att komma direkt till frågorna.  

Hur blev din lässommar?
För en gångs skull känner jag mig ganska nöjd med min lässommar. Jag har upptäckt såväl nya som gamla favoriter och fortsatt fördjupa mig i en av mina favoritsubgenrer: dystopier. Jag har även vidgat mina vyer något vad gäller så kallad världslitteratur och försökt blicka bortom den västerländska och anglosaxiska horisonten… När jag i våras var i Sydafrika slog det mig hur lite jag egentligen vet om litteraturer från till exempel den afrikanska kontinenten. Jag försöker fylla mina kunskapsluckor, och det har, som skrivet, gått framåt.

Läste du det du hade tänkt? Mer eller mindre?
I tankarna vill jag alltid läsa mer. Det är därför jag aldrig kan känna mig helt nöjd med min läsinsats. För varje ny bok jag läser vill jag läsa ytterligare tio. Situationen är hopplös, eller hur? Samtidigt som jag är nöjd med de litterära fält jag har beträtt kan jag känna en viss ånger och ångest inför att jag inte utforskade andra. Jag hade till exempel velat läsa skönlitterära böcker om sorg, ett projekt jag är ivrig att påbörja.

Vilken var den bästa boken du läste?
Framför allt fyra böcker gjorde starka intryck på mig: Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, Juliet Marilliers Daughter of the Forest, Anne Tylers Farväl för nybörjare och så Charlotte Brontës Jane Eyre. Jane Eyre är för övrigt en av mina favoritböcker sedan länge, länge och var därför ett kärt återläsande.

Någon bok som blev en besvikelse?
Det finns faktiskt en bok som jag är riktigt besviken på: Ola Larsmos Swede Hollow. Dels tyckte jag inte om gestaltningen i boken, dels kändes boken överlag väldigt ofärdig, som om upplägget inte alls var genomarbetat. Om Swede Hollow hade varit en reportagebok och inte ett skönlitterärt verk, hade jag kanske kunnat vara mer förstående inför bokens utformning. Men nu föll den platt för mig, vilket är synd eftersom jag tycker att Swede Hollow är ett intressant komplement till Vilhelm Mobergs fantastiska Utvandrarna-serie.

Någon bok du inte hann läsa, som du tänker ta tag i snart?
I slutet på våren började jag stifta bekantskap med Rebecca Solnits författarskap. Jag hade tänkt fortsätta läsa hennes böcker Det avlägset nära (The Faraway Nearby) och Alla frågors moder (The Mother of All Questions), men böckerna hamnade i bokhyllan. Nu har jag bra höstläsning att se fram emot i stället.

Har du införskaffat några böcker inför hösten?
Jag har nyligen upptäckt hur jävla storartad boktjänsten Storytel är. Nästan alla de böcker jag vill läsa finns som e-böcker där, så just där har jag en diger läslista. Häromdagen fick jag dock hem en barnbok jag är nyfiken på: Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor. När jag själv har läst och recenserat boken här på Sandrajonsson.se ska min brorsdotter få den. Jag längtar efter att få prata om starka kvinnliga förebilder med henne.

Något annat du ser fram emot i bokväg i höst?
Min så kallade ”Reading Challenge” på Goodreads. Jag kommer alldeles säkert nå mitt mål att läsa 75 böcker – hur många fler böcker kommer det bli? Jag brukar inte ge mig hän åt trendande böcker, utan följer min egen läslust. I dagarna har jag exempelvis påbörjat Elly Griffiths deckarserie om arkeologen Ruth Galloway, och jag som inte ens gillar deckare. Plötsligt tycker jag det ska bli jättekul att få följa Ruth och hennes upptäckter i Storbritannien.

Något annat du ser fram emot i höst?
Att få ett mer aktivt liv igen, som att gå på föreläsningar och evenemang. Dessvärre kan min kroniska smärta hålla mig tillbaka i långa perioder, men nu har jag gett mig fan på att jag ska lämna lägenheten oftare och göra saker som jag tycker om. Jag ser också fram emot att fylla den här bloggen, som ju är ny, med massa bokrecensioner och funderingar, se om jag kan driva den lika långt som min andra blogg Bättre hälsa (vilket jag starkt betvivlar).

Vill du också svara på frågorna i Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till hennes via denna länk: http://www.sofiesbokblogg.se/2017/08/efter-sommar-enkat.html

Bild: © Agnes / Adobe Stock. 

böcker, bok, litteratur, läsa, läsutmaning, utmaning

21 läsutmaningar för oss som älskar höstmys

Älskar du både att läsa böcker och att mysa under höstmånaderna? Gör dig i så fall redo att anta min stora läsutmaning för hösten 2017.  

Så här går läsutmaningen till

Höstens stora läsutmaning har 21 delmoment – se listan här nedanför – som du kan välja att ta dig an i den ordning som passar dig. När du gjort ett moment bockar du av det och går vidare till nästa. I vissa av fallen går det alldeles utmärkt att kombinera flera av momenten med varandra. Det hade varit jättekul om du ville berätta hur det går för dig, så kommentera gärna i detta inlägg eller länka till läsutmaningen på din egen blogg.

De 21 litterära delmomenten i den stora läsutmaningen

Bocka av delmomenten ett efter ett:

  1. Läs en läskig bok. Du ska helt enkelt få gåshud när du vänder blad i den.
  2. Läs en bok med ett orange omslag. Det är trots allt inte ovanligt att bokomslagets utseende avgör om man ska läsa boken eller inte…
  3. Läs en bok som är längre än 500 sidor. Nu har du ditt livs chans att läsa en riktigt tung tegelsten.
  4. Läs medan du ligger nerbäddad i soffan. Helst under ett tjockt lager filter.
  5. Läs en bok som din vän tycker om. Om du inte kommer på någon kan du be vännen om hens bästa boktips.
  6. Läs en bok med bara ett ord i titeln. Dags att leta?
  7. Läs en bok som blivit film. Sedan kan du titta på filmen och jämföra.
  8. Läs medan du sitter i skogen eller parken och njuter av den klara höstluften. Passa på att titta på de fina höstlöven.
  9. Läs en bok med en häxa och ett lejon (och en garderob). *Blink, blink.*
  10. Läs en novell. Noveller kan säga mycket på ett litet utrymme och är en fantastisk litterär form. #fyi
  11. Läs medan du dricker en kopp rykande varmt te. En kopp kaffe går också bra. Det låter bara inte lika mysigt, tycker jag som inte dricker kaffe.
  12. Läs en bok som utspelar sig under hösten. Återigen – dags att leta!
  13. Läs en gammal pusseldeckare. Tänk dig böcker i stil med Agatha Christies Hercule Poire eller Miss Marple.
  14. Läs en bästsäljare. Vilka böcker toppar bästsäljarlistorna just nu?
  15. Läs tillsammans med vänner. Med andra ord: starta en bokcirkel tillsammans. Det behöver inte vara krångligt; ni kan läsa en gemensam bok och sedan träffas över en fika för att diskutera den.
  16. Läs en bok som handlar om episk kärlek. Vilka exempel på episka kärleksberättelser kan du komma på?
  17. Läs en bok som utspelar sig minst femtio år tillbaka i tiden. Att läsa historiska romaner kan ge djupa inblickar i hur det var att leva förr.
  18. Läs på bussen eller tåget… Det här kan vara början på ett äventyr.
  19. Läs först en bokrecension och sedan boken recensenten skriver om i recensionen. På så sätt kan du börja lära dig mer om böcker, författare och om litteratur i största allmänhet.
  20. Läs en bok som utspelar sig på en annan kontinent. Upptäck och lär dig nya saker!
  21. Lyssna på en ljudbok. Storytel har fantastiskt många ljudböcker du kan lyssna på. Använd Storytel gratis i två veckor!

Bild: © JenkoAtaman / Adobe Stock. 

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, Vi, Jevgenij Zamjatin, rysk litteratur

Boktips: Jevgenij Zamjatins roman Vi är de moderna dystopiernas urskrift

Jag har läst alla moderna dystopiers urskrift: Vi. Om du gillar dystopier borde du också läsa boken – här kommer några av dess huvuddrag!

Titel: Vi
Originaltitel: My
Författare: Jevgenij Zamjatin
Översättare: Sven Vallmark
Förlag: Modernista
Årtal: 2016 (utkom på ryska 1924)
Sidantal: 217

Jag har läst en del dystopiska romaner. Dystopier är min en av mina litterära favoritsubgenrer. Men det var ganska nyligen som jag först hörde talas om den ryske författaren Jevgenij Zamjatins bok Vi. Under många års passionerat läsande av dystopier har jag alltså inte vetat om att Karin Boyes Kallocain, Aldous Huxleys Du sköna nya värld, George Orwells 1984 och många, många fler dystopiska skildringar är starkt influerade av Vi, de moderna dystopiernas urskrift. Den utkom redan 1924, i Sovjet. Och visst rymmer boken många kopplingar till sin samtid.

I en totalövervakad stat bygger matematikern och konstruktören D-503 på rymdskeppet Integral. Han kan inte tänka sig något vackrare än Den Enda Staten som är precis lika tillrättalagd som den vetenskap han ger sig hän dagligen. När Integral väl är färdigbyggd kan Den Enda Staten sprida sin skönhet till andra planeter, så du kan ju tro att D-503 fyller en viktig roll i samhället. Han skulle rentav kunna beskrivas som en mönstermedborgare.

Den Enda Staten är byggd av glas, medborgarnas aktivitet kan både spåras och styras. Ingenstans finns det möjlighet till det privatliv de allra flesta av oss värnar om. Inte ens kärleken är fri. För läsararen kan Den Enda Staten därför te sig som en mardröm, det gjorde den i alla fall för mig. Mardrömskänslan förstärks av att allt är rakt – modernitetens räta linje – och mätbart.

D-503, som tycks älska Den Enda Staten fanatiskt mycket, bryter mot en av de gyllene reglerna: han för dagbok. Som i alla totalövervakade stater är att läsa och skriva fritt strängt förbjudet. Det är genom D-503:s dagboksanteckningar som vi lär känna såväl honom själv som Den Enda Staten. Till en början är han en sann mönstermedborgare, men när han träffar och förälskar sig i revoltören I-330 kullkastas allt det han tror på. Han börjar tvivla på sig själv, sitt fram tills nu näst intill heliga rymdskeppsprojekt och på Den Enda Staten.

Du som har läst dystopierna Kallocain, Du sköna nya värld och/eller 1984 – ja, vilken dystopi som helst – vet att det inte går så bra när den lilla människan ifrågasätter samhällsordningen. I Vi får vi följa D-503:s samhälleliga ”fall” från mönstermedborgare till revolutionär till en medborgare som åter rättar in sig i ledet. Med alla de metafysiska och matematiska utläggen är Jevgenij Zamjatins Vi inte direkt någon lätt läsning. Boken är ändå intressant för mig som gillar att kunna jämföra litterära verk med varandra, så det är kanske mest tanken på att faktiskt ha läst Vi som gör mig glad snarare än att läsa boken.

Bild: © BiterBig / Adobe Stock. 

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock. 


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.