Etikettarkiv: böcker om sorg

böcker, boktips, böcker om kärlek, gotiska romaner

Nytt ljus över mörka familjehemligheter i Eve Chases Tillbaka till Black Rabbit Hall

Under våren har jag knappt kunnat tänka mig mysrysligare läsning än historiska romaner med gotiska inslag. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase är just en sådan härlig mysrysroman – läs vad jag tycker om boken i mitt boktips!  

Eve ChaseTitel: Tillbaka till Black Rabbit Hall
Originaltitel: Black Rabbit Hall
Författare: Eve Chase
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Printz Publishing
Årtal: 2015
Sidantal: 373

Lorna ska gifta sig men det enda hon kan tänka på är det vindpinade godset Black Rabbit Hall i Cornwall. Utan att själv förstå varför dras hon till den engelska herrgården och bara måste få ha sitt bröllop där, trots att herresätet är fallfärdigt. Fästmannen Jon är inte med på noterna och i ett sista försök att övertala honom om att de ska hålla sin vigsel och bröllopsmottagning på Black Rabbit Hall, bestämmer Lorna sig för att övernatta på godset över en helg. Jon ska minsann få se att platsen visst är rustad för bröllop.

Under besöket på Black Rabbit Hall upptäcker Lorna godsets hemligheter, en efter en. Hon får reda på hur platsen förvandlades från ett älskat och väl omhändertaget familjehem till en skugga av sitt forna jag. Hon lär också känna den unga aristokraten Amber Alton, vars historia utspelar sig på 1960-talet.

Amber brukar tillbringa loven på Black Rabbit Hall. Hela hennes familj reser dit tillsammans. De älskar att vara där. Det vill säga tills mamman omkommer i en tragisk ridolycka. Efter moderns död förändras allt. Pappan, som tidigare var så lycklig, lamslås av sorg och lämnar Amber och hennes tre syskon att ta hand om sig själva. Samtidigt som de också sörjer.

När fadern efter ett års sorgeperiod gifter om sig skulle familjemedlemmarna kunna börja läka, men äktenskapet blir en katastrof för familjedynamiken och -gemenskapen. Amber känner sig mer utsatt än någonsin och hennes berättelse blir inte hörd förrän flera decennier senare och Lornas ankomst till Black Rabbit Hall.

Helgbesöket på Black Rabbit Hall ger Lorna nya insikter. Det är inte bara godset hon har en stark dragningskraft till. Hon känner ett kusligt band till Amber Alton och hennes familj. Inom loppet av ett par dagar kommer hennes liv att vändas upp och ner…

Det här är upptakten till Eve Chases historiska roman Tillbaka till Black Rabbit Hall. Precis som andra moderna böcker med gotiska inslag – tänk dig romaner i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och Lucinda Rileys Midnattsrosen – pendlar handlingen i Tillbaka till Black Rabbit Hall mellan nutid och dåtid. Boken av Eve Chase innehåller en härlig mix av ödsliga gods, sorg, kärlek, mörka hemligheter och nervpirrande mysterier – och den är dessutom väldigt, om inte ovanligt, välskriven. Jag tycker att exempelvis Lucinda Rileys Midnattrosen är snäppet bättre än Tillbaka till Black Rabbit Hall, men kan ändå varmt rekommendera den här boken till dig som vill mysrysa till spännande historiska miljöer och livsöden.

Bild: © Snowshill / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker om kärlek, Me Before You, Lou Clark, aktiv dödshjälp

Jag ville inte tycka om Livet efter dig av Jojo Moyes – men gjorde det ändå

När man som läsare blir fullständigt överraskad…

Jojo MoyesTitel: Livet efter dig
Originaltitel: Me Before You
Serie: Lou Clark
Författare: Jojo Moyes
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Printz Publishing
Årtal: 2013
Sidantal: 397

Jag måste vara ärlig. Min utgångspunkt när jag läste Livet efter dig av Jojo Moyes var att jag en gång för alla ville bevisa för mig själv att det här verkligen inte är min typ av litteratur. Att boken är alldeles, alldeles för mainstream för att jag ska tycka om den. Jag har demonstrativt undvikit att läsa Livet efter dig tills tidens gång har gjort att ropet kring den tystnat något.

Kanske är det just därför jag föll pladask för Moyes till skyarna höjda roman och kärleksberättelse. Jag var helt oförberedd på att jag skulle tycka om den. Faktum är att jag grät mig igenom bokens slut, vilket nästan aldrig händer mig. Jag till och med fulgrät. Brölade ut mina hjärtekval.

Livet efter dig är ingen vanlig kärleksbok. Den handlar om en romans som är dömd att dö redan från början. Man vill ju tro på det omöjliga, på att kärleken övervinner allt, men det gör den inte alltid. Framför allt inte när man helt och hållet förhindras leva det liv man vill leva.

Louisa – Lou – Clark är en 26-årig arbetarklasstjej i dagens England. När hon blir av med jobbet på det café hon älskat att arbeta på, måste hon ta anställning som personlig assistent. Det är då hon möter Will Traynor. Will är 35 år, framgångsrik, förmögen, intelligent och i synnerhet väldigt, väldigt arg. Arg på livet. Arg på att han efter en tragisk olycka måste sitta i rullstol och aldrig mer kommer kunna gå.

Före Lou träffar Will har hon inte levt på riktigt. Will har verkligen levt men känner att han inte längre gör det på grund av sin (o)hälsa. Den engelska titeln Me Before You belyser denna bokens kärnpunkt mycket bättre än vad den svenska gör och ringar perfekt in bokens handling.

När Lou och Will lär känna varandra, lär de också känna sig själva bättre. De stöttar varandra till att gå vidare i livet – och det är i detta möte som kärlekens gnista tänds. Men ett förhållande omöjliggörs av att Will har bestämt sig för att ända sitt liv med aktiv dödshjälp, så kallad eutanasi.

Om det inte hade varit för att Livet efter dig av Jojo Moyes hade belyst problematiken kring just eutanasi, hade den varit en ordinär kärlekssaga: rik man träffar fattig flicka och tar sig an henne, som i en klassisk Askungesaga. Med andra ord hade boken varit banal och inte varit särskilt minnesvärd. Eftersom Moyes inte väjer för svåra frågor får kärleksberättelsen ett nästan magiskt lyft, som om varje sida med Lou och Will är dyrbar tid. Denna komplicerade kärleksbok har helt klart skrivit in sig i mitt minne. För alltid.

Bild: © phpetrunina14 / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker av Lucy Dillon, böcker om sorg, hundvakt, vakta hundar, böcker med hundar

Lucy Dillons feelgood-roman Hundar, hus och hjärtats längtan handlar om vägen tillbaka efter förlusten av en älskad

Lucy Dillon skildrar sorgens komplexitet i feelgood-romanen Hundar, hus och hjärtats längtan, en bok jag tyckte mycket om att läsa.  

Lucy DillonTitel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Originaltitel: Walking back to happiness
Författare: Lucy Dillon
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2012
Sidantal: 429

Ben finns inte kvar. Det suger. Endast strax över de trettio har Juliet blivit änka. Hon är lämnad med ett viktoriansk hus, som är i stort behov av renovering, och den lille terriern Minton. Efter åtta månaders tung sorg tycker Juliets familj att det är dags för henne att rycka upp sig och gå vidare i livet. Bli gladare igen. Men Juliet vill helst av allt sitta hemma tillsammans med Minton och titta på den brittiska versionen av Antikrundan. Hon vill sörja ifred.

Familjen ger sig inte. Utan att Juliet förstår hur – men mamma Diane har definitivt ett finger med i spelet – uppfylls hennes dagar plötsligt av husrenoveringar och hundpromenader. Till en början är det bara Juliet och Minton, men snart hjälper hon till att rasta grannskapets hundar.

Juliet behöver inte renovera huset på egen hand. ”Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder – något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har.”*

Livet utan Ben är fortfarande tufft och ensamt. Men Juliet inser att hon måste försöka orka livet och vardagen i alla fall. Lucy Dillons charmiga feelgood-roman Hundar, hus och hjärtats längtan är en fin skildring av att skapa sig en ny tillvaro efter en svår förlust. Den mysiga feelgood-stämningen till trots bagatelliserar Dillon inte det Juliet går igenom – tvärtom. Sorgen är närvarande i hela boken. Därmed gestaltar Dillon dess olika faser och komplexitet.

Mixen av feelgood och gripande drama, gör att många som själva har förlorat en älskad kan läsa och identifiera sig med karaktären Juliet, utan att knockas av sorgen. Jag tyckte mycket om Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon och har fått mersmak. Efter denna fina läsupplevelse kommer jag garanterat frossa i hennes andra feelgood-böcker framöver.


* Citatet är hämtat från förlagstexten om Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon.


Bild: © highwaystarz / Adobe Stock

boktips, böcker, boklistor, listor, böcker om sorg, böcker om avsked, litteratur, skönlitteratur

3 skönlitterära böcker om att ta farväl av någon man älskar

Jag läser böcker om sorg och avsked i ett biblioterapeutiskt syfte. Det är inget unikt. Tvärtom har man länge vetat att biblioterapi kan hjälpa människor att ta sig igenom svåra förluster och känslor och stärka välbefinnandet hos den som läser dem. I den här artikeln har jag samlat tre skönlitterära böcker som hjälper mig att sörja – här kommer mina bästa tips på böcker om att ta farväl av någon man älskar!

1. Farväl för nybörjare av Anne Tyler

Anne TylerMitt under ett av paret Woolcotts vanliga, meningslösa gräl faller ett träd ner på huset. Hustrun Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider på sjukhuset. Maken Aaron lämnas i chock. Men hans sätt att hantera den svåra förlusten är att fortsätta leva som vanligt. Omgivningen har svårt att hantera det faktum att han inte pratar om sina känslor, gråter ut. Men vad ingen förstår är att Dorothy finns med Aaron, i hans vardag. Hon visar sig då och då, och på grund av detta får han en chans till försoning, att på riktigt ta farväl av henne och inse att det är okej att vara arg och sur på de man älskar. Man kan älska dem ändå. Jag blev riktigt berörd av Anne Tylers täta roman Farväl för nybörjare, som trots det korta formatet och den vardagliga handlingen lyfter viktiga frågor om sorg och sörjande. Läs min mer utförliga recension av Farväl för nybörjare av Anne Tyler här.

2. Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Will SchwalbeWills mamma tynar bort mitt framför ögonen på honom. Hon är obotligt sjuk i cancer. När det så börjar bli dags för Will och modern att ta farväl av varandra, startar de en bokklubb tillsammans. De läser bok efter bok och samtalar om böckerna, och detta medan tiden tickar iväg och döden knackar på dörren. Genom läsandet lyckas mor och son förhålla sig till döden på ett för dem stärkande sätt: de lever tack vare böckerna och boksamtalen. Tack vare böckerna är de inte heller bara ”den sjuka modern” och ”den friska sonen”, de är två nyfikna personer som upptäcker såväl nya världar som varandra på nytt. Will Schwalbes självbiografiska litterära verk Bokklubben vid livets slut är en kärleksförklaring till den nu döda mamman, litteraturen och till livet. Avsked kan vara vackra.

3. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingEtt år av magiskt tänkande av Joan Didion har blivit ett slags standardverk för sörjande. Essän och memoaren är både en allmänmänsklig och personlig skildring av hur man kan leva med sorg och hur plötsligt livet kan förändras. Didion erfar denna plötslighet när den sedan fyrtio år tillbaka maken och bästa vännen John Dunne dör i en hjärtattack. Medan hon sörjer honom börjar hon leta efter tecken på att han skulle dö – varför sa John si eller så före han dog (?) – och hon gör allt för att hålla honom kvar hos sig. Hon kan exempelvis inte slänga hans skor eftersom han inte skulle ha något att promenera i, det vill säga om han nu kommer tillbaka. Än värre vore att donera hans organ till forskning: Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?” Både Didion och Dunne har levt som berömda författare under decennier, och för Didion var att fatta pennan och skriva om sin sorgeresa hennes sätt att sörja Dunne. Läs min mer utförliga recension av Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion här.

Fyll gärna på med dina bästa tips på böcker om avsked och sorg i kommentarsfältet här nedanför!

Bild: © Yvonne Weis / Adobe Stock

Bokrecension: Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande ställer viktiga frågor om sorg och sörjande

Joan Didion ställer så många viktiga frågor om sorg och sörjande i Ett år av magiskt tänkande att boken nästan har blivit ett ABC för människor med sorg – läs mer om boken här!

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingTitel: Ett år av magiskt tänkande
Originaltitel: The Year of Magical Thinking
Författare: Joan Didion
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bokförlaget Atlas
Årtal: 2007
Sidantal: 254

Den världsberömda författaren Joan Didion ska ha sagt att hon skriver för att kunna [över]leva. Mycket riktigt blir att fatta pennan hennes sätt att hitta tillbaka till livet efter att hennes sedan fyrtio år tillbaka make och bästa vän, författaren John Dunne, dör i en hjärtattack, och detta samtidigt som dottern ligger i koma på sjukhus.

Det Didion skriver under sorgeprocessen utmynnar i den moderna klassikern Ett år av magiskt tänkande, som nästan har blivit ett slags ABC för människor med sorg. Boken är full av igenkänning, men också lika mycket en väldigt personlig skildring av hur Didion och ingen annan förhåller sig till hennes svåra förlust, ett förhållningssätt som kännetecknas av just ett magiskt tänkande:

Jag tänkte så som små barn tänker, det var som om mina tankar eller önskningar hade skett i smyg, och jag tror inte att någon annan hade lagt märke till det, jag hade till och med dolt det för mig själv, men nu när jag ser tillbaka inser jag att det också hade varit både påträngande och ihållande.

Den chockade Didion börjar leta varsel, se tecken. Vad hade John till exempel menat när han bara ett par veckor före hans död hade sagt till henne att ”Du kan använda det om du vill” om de anteckningar hon hade hjälpt honom med inför skrivandet av hans nya bok? Hennes i sorgen irrationella slutsats blir att John visste om att han skulle dö. Och varför kan ingen förstå att skriva en dödsruna över John gör hans död så definitiv, som att den verkligen har hänt?

Didion gör allt för att hålla kvar maken. Den första tiden efter hans död vill hon vara ensam så att han ska komma tillbaka till henne, men hon lämnas såklart inte ensam av sina omsorgsfulla nära. Hon väljer att spara hans kavajer och skor – för tänk om han faktiskt kommer behöva dem, om han kommer tillbaka och sedan känner för att ta en promenad? Hon funderar även mycket på det här med att donera Johns organ till forskning:

Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?

I Ett år av magiskt tänkande skiljer Didion på sorg och sörjande. Sorg är den första lamslående chocken, ett passivt tillstånd. Sörjande är det aktiva arbetet med att ta sig genom förlusten, men därmed är det inte sagt att man någonsin slutar sörja. Didions sätt att sörja är genom skrivandet.

På många sätt är att skriva en essä och memoar över sitt liv med maken John Dunne ännu en aspekt av ett magiskt tänkande. Genom orden – minnena – håller hon honom nära och kan glädjas åt det liv de levt tillsammans. Samtidigt är Ett år av magiskt tänkande ett slags utforskande av hennes egna rädslor och känslor inför döden, ett sätt att försöka förstå hur plötsligt livet kan förändras:

Detta är mitt försök att förstå den period som följde, veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt.

Det är just detta utforskande och försök att förstå våra mest allmänmänskliga och existentiella frågor som gör att Ett år av magiskt tänkande genremässigt kan beskrivas som inte bara en memoar, utan även som en essä. Liksom en välbevandrad essäist låter Joan Didion sig inspireras av litteratur och forskning – helt enkelt av andras erfarenheter – för att göra boken till en nyanserad och betydelsefull läsning för alla som brottas med frågor om liv, död och allt däremellan.

Bild: © Jamrooferpix / Adobe Stock

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock

Anne Tyler, Farväl för nybörjare, bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, sorg, sorgbearbetning, biblioterapi, sörja

Bokrecension: Anne Tylers gestaltning av sorg i Farväl för nybörjare talar direkt till mig


Varje sorg är unik. Ändå kan man få mycket stöd av andras sorgbearbetningsresa. I boken Farväl för nybörjare målar Anne Tyler ett nyanserat porträtt av hur änklingen Aaron Woolcotts sörjer hustrun Dorothy. Läs min recension av boken!

Anne TylerTitel: Farväl för nybörjare
Originaltitel: The Beginner’s Goodbye
Författare: Anne Tyler
Översättare: Ingegerd Thungström
Förlag: Ponto Pocket
Årtal: 2015
Sidantal: 224

Ända sedan jag var barn har jag föreställt mig att det värsta som skulle kunna hända mig är att jag och någon jag älskar skiljs som ovänner och att personen rycks bort från mig innan jag har fått säga förlåt, jag älskar dig. På grund av min rädsla inför detta mardrömsscenario avslutar jag alltid alla samtal med familjen med orden jag älskar dig.

Jag fasar för vad Aaron Woolcott måste gå igenom i Anne Tylers bok Farväl för nybörjare (The Beginner’s Goodbye). Under ett av hans och hustrun Dorothys meningslösa gräl faller ett träd ned på huset, och Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider. Aaron har knappt hunnit passera 35-årsstrecket när han så blir änkling.

Systern Nandina, grannarna, vännerna och kollegorna på jobbet har alla en uppfattning om hur Aaron borde hantera förlusten. Han borde prata om sina känslor, gråta oftare och gå vidare – en så snygg och ung man som han skulle väl knappast ha några problem att börja om på nytt, att hitta en ny kärlek.

Relationen till Dorothy var dock mycket speciell. Aaron blev sjuk som barn och till följd av detta försämrades rörelseförmågan i högerarmen och -benet drastiskt. Både mamman – och senare systern – pjoskade med honom något alldeles förskräckligt. Ingen tycktes kunna se bortom hans funktionsnedsättning. Förutom den åtta år äldre läkaren Dorothy Rosales.

Dorothy är trygg, självständig och spännande, och hon pjoskar inte med Aaron. Efter att ha dejtat under bara några månader gifter de sig. De håller också ihop genom åren. Detta trots att äktenskapet, som Tyler skildrar i Aarons tillbakablickar, inte alltid var ett rosaskimmer. De var exempelvis inget vidare bra på att kommunicera med varandra.

Sorgen, saknaden och längtan Aaron känner efter Dorothy blandas med tankarna på hur han ibland kunde känna inför henne när hon levde: en viss irritation. De blandade känslorna och det tragiska slutet gör hans sörjande komplext. Så en dag visar sig Dorothy för honom (och det är faktiskt med dessa rader boken börjar):

Det konstigaste med min frus återuppståndelse var omgivningens reaktioner.

Det är ingen i Aarons omgivning som förstår att Dorothy är där. Bara för att de inte kan se henne betyder det inte att hon inte finns där. Med honom. Tack vare hennes så kallade ”återuppståndelse” får Aaron en chans till försoning och att säga farväl på riktigt. Sorgen börjar sakta ändra karaktär:

”På ett sätt”, sa jag till Peggy ”är det som om sorgen har täckts över av en filt eller nåt. Den finns där, men de vassaste kanterna är … liksom inlindade. Men då och då lyfter jag ett hörn på filten, bara för att kolla och … Aj! Som ett knivstick!”

Jag är helt såld på Anne Tylers Farväl för nybörjare. Jag ska berätta varför: visst grät jag när jag läste vissa passager i boken, men jag skulle inte beskriva Farväl för nybörjare som sentimental, än mindre anklaga boken för att bedriva känslomässig utpressning mot läsaren. Det är en bok som talar direkt till läsaren, som en vän talar till en vän.

På drygt 200 sidor lyckas Tyler gestalta sorg utifrån en individs perspektiv, vilket jag tycker är viktigt eftersom vi alla sörjer på vårt eget sätt. Som hon så skickligt visar kan omgivningen inte definiera den sörjandes sorg; vad en person finner läkande kan riva upp såren hos en annan. Läkandet tar obestämt lång tid och kanske är det så att sorgen aldrig försvinner helt.

Författarinnan räds inte att nyansera relationen mellan änklingen och hans avlidna hustru. Det här är ett ärligt porträtt av – läs ett – äktenskap. Man kan älska och störa sig på en person samtidigt. Kärleken är inte nödvändigtvis enkel. Precis som man kan upptäcka nya sidor hos sig själv när man träffar sin kärlek, kan förlusten av personen leda till insikt:

Jag brukade leka med tanken att vi efter döden äntligen får reda på vad våra liv har gått ut på. Men att en annan människas död skulle kunna ge samma kunskap, det hade jag aldrig anat.

Ett sätt att bearbeta sorg kan vara att läsa böcker som ger nya perspektiv, som ett slags biblioterapi. Farväl för nybörjare av Anne Tyler är just en sådan bok som kan fungera som ett stöd längs resan. Man behöver inte känna igen sig i allt, men man kan säkert hitta något i boken som sätter ord på de svåra känslor man brottas med.

Bild: © Sergey Nivens / Adobe Stock