Etikettarkiv: böcker om mäns våld mot kvinnor

bokrecension

Hedningarnas förgård av Vibeke Olsson får mig att känna antikens Rom som inget annat verk gjort

”Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.” Vibeke Olssons Hedningarnas förgård gestaltar antikens Rom till liv.

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om RomarriketTitel: Hedningarnas förgård
Serie: Serien om Sabina/Romansvit om Romarriket
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 1982 (nyutgivning 2012)
Sidantal: 274

Jag vill berätta om något fasligt och fantastiskt jag är med om nu. Det är en resa långt bort i tid och rum. Till slavarnas tuffa tillvaro i det dammiga Trans Tiberim, på andra sidan Tibern i antikens Rom. Jag gör resan tillsammans med den svenska författarinnan Vibeke Olsson, som har skrivit en romansvit om just Romarriket, Serien om Sabina.

Den första boken i serien heter Hedningarnas förgård och handlar om den unga slavinnan Callistrate. Callistrate är knappast äldre än en tonåring men ska redan föda sitt andra barn. Det är ingen frivillig graviditet. Hon har blivit våldtagen. Som slavinna på 200-talet kan hon dock inte göra motstånd mot männen med makt, inte ens mot andra slavar som är män eller mäktigare än hon själv.

När hon får dottern Sabina blir Callistrate ännu mera utsatt. Sabina föds utan en arm och betraktas som lytt, vanskapt. I Romarriket har man för vana att ”sätta ut barn” och den nyblivna modern riskerar att förlora sin lilla bebis.* Callistrate bönar och ber om att få behålla barnet. Det får hon. Men då Callistrate har utmärglats under graviditeten och Sabina ses som mindre värd, måste modern och dottern lämna det rika patricierhushåll de tillhör.

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om Romarriket

Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.

De säljs till Isak och Monica, två kristna som verkar i det fattiga området Trans Tiberim, av Olsson kallat Trans Tiber och Transtiber. Makarna Isak och Monica är fattiga men generösa, stränga men goda. Plötsligt får Callistrate och Sabina mänskliga värden, och Isak och Monica kommer göra allt de kan för att Sabina ska få en rättvis chans i livet. Kanske att den lilla kan få lära sig läsa latin och grekiska när hon blir äldre…?

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om Romarriket

Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.

Callistrate dras in i de kristnas värld. Världen är inte bekymmersfri. Tvärtom är den otrygg. De kristna förföljs, torteras och dödas i 200-talets Rom. Ändå klamrar hon sig fast vid den som vore den hennes och dotterns räddning. Samtidigt som Callistrates tro på den ende guden växer sig starkare brottas hon med en nyfunnen kärlek och en hel stad som inte vill att hon ska vara kristen. Kommer Callistrate bekänna Jesus när det verkligen gäller eller falla offer för trycket?

Det är inte så många som vet det om mig. Jag är filosofie magister i antikens kultur och samhällsliv. Så jag har tillbringat många timmar med att fördjupa mig i antikens Rom. Aldrig förr har Romarriket känts så levande och nyanserat för mig som det gör i Vibeke Olssons  Hedningarnas förgård, varken i Suetonius Kejsarbiografier eller Martialis epigram. Och det säger ju inte så lite om hur bra jag tycker boken är.

Fattigdomen, smutsen, utsattheten, föraktet, gemenskapen och hjälpsamheten kryper under skinnet på mig och jag känner så starkt med Callistrate. Genom hennes röst, det är Callistrate som talar genom hela Hedningarnas förgård, inser jag att proletärerna och slavarna inte var en homogen grupp, att det fanns grader av makt och utsatthet även hos dem. Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen – insulae –  med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.

Jag tror på det Vibeke Olsson skriver i Hedningarnas förgård. Genom att skriva om slavlivet som väldigt få författare gjort – det är trots allt Roms överklass som bländar – ger hon dessutom samhällets mest tystade människor en röst. Hedningarnas förgård är en mycket, mycket lovande början på ett epos. Jag längtar efter att få se varthän berättelsen i fortsättningen Kvarnen och korset för mig.


* Sätta ut barn= Under antiken, som i Athen och Rom, lade man oönskade, nyfödda barn att dö i en skog, kloakerna eller på en sophög. Om man nu inte knäckte nacken på eller kvävde dem direkt.

#metoo, me too sverige, samhället tystar kvinnor

Boktips: Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder uppmuntrar oss att bryta tystnaden

Jag kan inte få nog av Rebecca Solnits essäsamlingar. Här tipsar jag om hennes senast utgivna bok Alla frågors moder, som ligger helt rätt i tiden.

Rebecca SolnitTitel: Alla frågors moder
Originaltitel: The mother of all questions
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2017
Sidantal: 295

Med tanke på #metoo kan jag inte tänka mig en bok som ligger mer rätt i tiden än Rebecca Solnits senast utgivna essäsamling. Boken heter Alla frågors moder, eller The mother of all questions på engelska, och uppmuntrar oss att bryta den tunga tystnad som ligger över oss likt ett kulturellt och samhälleligt tvång:

”Den längsta och nyaste essän i den här boken handlar om tystnad, och när jag började med den trodde jag att jag skrev om alla sätt som används för att tysta kvinnor. Det gick snart upp för mig att en oskiljaktig del av ämnet var de sätt som används för att tysta män och att vi alla lever i en härva av många olika sorters tystnad, inklusive de ömsesidigt verkande tystnader som vi kallar könsroller. Det här är en feministisk bok, men det är inte en bok som bara handlar om kvinnors erfarenheter, utan om oss allihop – män, kvinnor, barn och människor som trotsar det binära könssystemet och dess gränser.”

Den engelska förstautgåvan av Alla frågors moder utkom före #metoo bröt ut på allvar, under våren 2017. Ändå ringar boken in det väsentliga i de otaliga protesterna: att en person bryter skammen och återerövrar känslan av sitt egenvärde genom att tala ut, att bryta tystnaden.

Det här kan gå åt båda hållen, tolkar jag det Solnit skriver. En person som har utsatts för sexuellt våld kan bli stärkt av att äntligen, äntligen våga berätta om det. En person som gynnas av strukturerna och kanske bidrar till förtrycket kan finna en befrielse i att säga Stopp! Det jag och vi gör här är inte okej. Jag mår inte av bra av det. Men så länge ingen säger något upprätthålls strukturerna.

En essäsamling som berör ämnet vilka tystas i samhället? måste givetvis hämta tyngd i motsatsen: vilka har rätt att prata, vilkas ord väger tyngst? I Alla frågors moder exemplifierar Solnit problematiken med allt från komikers våldtäktsskämt och trakasserier på nätet till litteraturkanon vi borde bojkotta och medicinska klassifikationer av vad som är ”en kvinna”.

Som i hennes tidigare essäsamlingar – se till exempel Män förklarar saker för mig – visar Rebecca Solnit även i Alla frågors moder upp en intellektuell bredd. Det, tillsammans med att hon är en vass skribent, är en av anledningarna till att jag beundrar henne så mycket. Hon tar avstamp i flera discipliner för att kunna belysa samhällsstrukturer på ett djuplodat sätt, vilket jag tycker gör Alla frågors moder till en mer samlad och träffsäker essäsamling än till exempel Bad Feminist av Roxane Gay. Jag ska avsluta detta boktips med Solnits egna ord, hämtade ur just Alla frågors moder:

”Om det är nödvändigt att ha en röst, att få lov att säga sin mening, att göra sig hörd och bli trodd för att få tillhöra den inre kretsen eller ha makt, vara en människa med fullvärdigt medlemskap, då är det viktigt att se att tystnad är den universella förutsättningen för förtryck, och det finns många slags tystnad och många slags tystade människor.”  

Bild: © Radarani / Adobe Stock

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men explain things to me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men explain things to me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.