Etikettarkiv: böcker om kärlek

bokrecension, The Nightingale

Kristin Hannahs roman Näktergalen skildrar kvinnornas kamp under Andra världskriget

Mod och styrka kan ta sig många olika uttryck… 

Kristin HannahTitel: Näktergalen
Originaltitel: The Nightingale
Författare: Kristin Hannah
Översättare: Micka Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2016
Sidantal: 525

”I kärlek upptäcker vi vilka vi vill vara. I krig upptäcker vi vilka vi är.”

Så inleder Kristin Hannah sin prisade roman Näktergalen, på originalspråket engelska kallad The Nightingale. Boken är en krigsskildring. Den utspelar sig under den tyska ockupationen av Frankrike, under det Andra världskriget från 1939 till 1945. Männen i byn Carreveau i Loiredalen har tvingats ut i krig och kvinnorna måste kämpa för familjernas överlevnad på hemmaplan.

Krig drabbar alla. Varför hör vi så sällan kvinnornas, barnens eller åldringarnas upplevelser av krigstiderna? De personer som lämnas kvar att hålla vardagen samman under krisen – varför är deras perspektiv mindre viktiga? Det är de inte, och Hannah har gett de tystade rösterna åter.

Systrarna Rossignol – efternamnet betyder näktergal – lämnas kvar på den gamla släktgården Le Jardin. Vianne försöker skydda de hon älskar och Isabelle hela Frankrike. De utkämpar kriget på två olika sätt och kan inte enas om hur de ska hantera tyskarnas förtryck. Isabelle tycker att Vianne är för kuvad, för tyst. Stå upp mot tyskarna, syster!

Näktergalens sång

Det finns en vacker antik berättelse om näktergalen. En metamorfos som nedtecknades av bland andra den romerske författaren Ovidius. Den grekiska prinsessan Filomela blir våldtagen av sin svåger Tereus. För att hon inte ska kunna berätta om våldtäkten för någon skär Tereus av hennes tunga.

Med eller utan tunga, Filomela låter sig inte tystas. Hon hittar andra sätt att berätta. Hon väver in tecken i en duk. Systern Prokne kan tyda tecknen och blir rasande på maken. Tillsammans dödar systrarna Proknes och Tereus son och serverar fadern en brakmåltid. Han äter de tillagade resterna av hans mördade barn.

Utom sig jagar Tereus systrarna – som lyckas fly. Gudarna räddar dem nämligen undan Tereus vrede genom att förvandla Prokne till en svala och Filomela till en näktergal. Äntligen har Filomela fått en röst! Näktergalen sjunger ut sin sorg – eller är det glädje? För om man lyssnar riktigt, riktigt noga kan man höra hennes glada segertoner i sorgesången…

Rösterna höjs

Dagarna, månaderna och åren går. Nästan allt har tagits ifrån Vianne och Isabelle. När en tysk kapten inkvarteras på Le Jardin orkar Isabelle inte mer. Hon lämnar Le Jardin för att ansluta sig till motståndsrörelsen i Paris. Vianne stannar. Hon har barn och vänner att tänka på. Allteftersom tvingas hon uppoffra mer och mer av sig själv. Hon uthärdar. Kärleken till nära och kära är trots allt viktigare än allt annat – och vad kommer väl annars finnas kvar när kriget är över?

Mångfacetterat motstånd

Näktergalen av Kristin Hannah är en hyllning till de som utkämpar krig i vardagen, till de tysta soldaterna som gör motstånd på sina egna sätt. Jag hade väntat mig en romans, en gotisk roman i stil med Kate Mortons böcker.

Jag fann i stället ett mäktigt krigsepos, där tid och rum, Viannes och Isabelles perspektiv skickligt vävs samman till en stärkande skildring av kvinnors mod. Som jag har känt för systrarna Rossignol! Känt för dem när de har genomlevt hatet, förnedringen, förföljelserna och svälten.

Jag har även jublat med dem när de har sjungit ut upprättelsen.

Bild: © Victor Tyakht / Adobe Stock

3 skönlitterära verk för oss som älskar Kate Mortons böcker

Den glömda trädgården, Dimmornas lek och Huset vid sjön. Oavsett vilken av Kate Mortons böcker du läser försvinner du in i en litterär värld där dåtid och nutid smälter samman till drama, romantik och gotik. Jag älskar hur Mortons verk innehåller allt. Spänning, mystik, historia, glädje och sorg. Det blir alltid lite tomt efter att jag har läst ut en av hennes böcker, så jag letar med ljus och lykta efter skönlitterära verk som påminner om Kate Morton-böcker. Nedanför följer några av mina bokskatter:

1. Midnattsrosen av Lucinda Riley

Lucinda RileyAri beger sig till England för att uppfylla sin gamla släkting Anahitas sista önskan. Han hamnar mitt i en filmspelning på godset Astbury Hall, en plats Anahita har en koppling till.

Hur var hennes liv där och vad hände med hennes treårige son, som försvann? Ari läser Anahitas nedskrivna berättelse för att hitta en lösning på gåtan.

Den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley fascineras av såväl Ari som Anahita. Mellan filmtagningarna hjälper hon Ari i sökandet efter Anahitas förflutna. Under tiden blir hon plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla herresätets historia?

Midnattsrosen av Lucinda Riley tar dig med på en resa mellan Indiens uråldriga palats och Englands aristokratiska gods.

Läs mitt utförligare boktips om Midnattsrosen här.

2. Näktergalen av Kristin Hannah

Kristin HannahÅret är 1995, platsen en vind i Oregon. En gammal kvinna förbereder sin död genom att titta på och städa undan sina gamla saker. Det är som bäddat för att minnas. Och minns gör hon. Minnena för henne till 1939 och det naziockuperade Frankrike, närmare bestämt till byn Carreveau i Loiredalen.

Systrarna Vianne och Isabelle väljer att hantera ockupationen på två olika sätt. Vianne, som måste sätta dottern Sophie i främsta rummet, öppnar motvilligt sitt hem för en naziofficer. Han inkvarteras i hennes hus.

Isabelle kan inte passivt se på när allt tas ifrån henne och de människor hon älskar far illa. Hon blir en rebell i motståndsrörelsen.

Genom den gamla kvinnans minnen vävs systrarnas öden samman till en stark berättelse om hur det är att varje dag leva med – och frukta – nazisternas förföljelser och förtryck. Näktergalen av Kristin Hannah är en skildring av hur kvinnorna drabbades av och överlevde Andra världskriget.

Läs min recension av Näktergalen här.

3. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase

Eve ChaseLorna ska gifta sig men hennes tankar upptag helt och hållet av det nästan förfallna godset Black Rabbit Hall i Cornwall, England. Hon förstår själv inte varför platsen har en så stark dragningskraft för henne. Hon bara måste få ha sitt bröllop där.

Fästmannen Jon är inte överförtjust. I ett sista försök att övertala honom att de ska hålla sin vigsel och bröllopsmottagning på Black Rabbit Hall bestämmer Lorna sig för att övernatta på godset över en weekend.

Under besöket på Black Rabbit Hall upptäcker Lorna godsets hemligheter, en efter en. Hon bekantar sig med den sextonåriga Amber, vars historia utspelar sig på 1960-talet. När Ambers mamma förolyckas rivs tillvaron i spillror. Pappan försvinner in i sin sorg och Amber måste ta hand om sina syskon.

När fadern efter ett års sorgeperiod gifter om sig känner Amber sig mer utsatt än någonsin.  Hennes berättelse blir inte hörd förrän flera decennier senare och Lornas ankomst till Black Rabbit Hall. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase är ett gripande familjedrama över tid och rum.

Läs mitt utförligare boktips om Tillbaka till Black Rabbit Hall här.

böcker, boktips, böcker om kärlek, gotiska romaner

Nytt ljus över mörka familjehemligheter i Eve Chases Tillbaka till Black Rabbit Hall

Under våren har jag knappt kunnat tänka mig mysrysligare läsning än historiska romaner med gotiska inslag. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase är just en sådan härlig mysrysroman – läs vad jag tycker om boken i mitt boktips!  

Eve ChaseTitel: Tillbaka till Black Rabbit Hall
Originaltitel: Black Rabbit Hall
Författare: Eve Chase
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Printz Publishing
Årtal: 2015
Sidantal: 373

Lorna ska gifta sig men det enda hon kan tänka på är det vindpinade godset Black Rabbit Hall i Cornwall. Utan att själv förstå varför dras hon till den engelska herrgården och bara måste få ha sitt bröllop där, trots att herresätet är fallfärdigt. Fästmannen Jon är inte med på noterna och i ett sista försök att övertala honom om att de ska hålla sin vigsel och bröllopsmottagning på Black Rabbit Hall, bestämmer Lorna sig för att övernatta på godset över en helg. Jon ska minsann få se att platsen visst är rustad för bröllop.

Under besöket på Black Rabbit Hall upptäcker Lorna godsets hemligheter, en efter en. Hon får reda på hur platsen förvandlades från ett älskat och väl omhändertaget familjehem till en skugga av sitt forna jag. Hon lär också känna den unga aristokraten Amber Alton, vars historia utspelar sig på 1960-talet.

Amber brukar tillbringa loven på Black Rabbit Hall. Hela hennes familj reser dit tillsammans. De älskar att vara där. Det vill säga tills mamman omkommer i en tragisk ridolycka. Efter moderns död förändras allt. Pappan, som tidigare var så lycklig, lamslås av sorg och lämnar Amber och hennes tre syskon att ta hand om sig själva. Samtidigt som de också sörjer.

När fadern efter ett års sorgeperiod gifter om sig skulle familjemedlemmarna kunna börja läka, men äktenskapet blir en katastrof för familjedynamiken och -gemenskapen. Amber känner sig mer utsatt än någonsin och hennes berättelse blir inte hörd förrän flera decennier senare och Lornas ankomst till Black Rabbit Hall.

Helgbesöket på Black Rabbit Hall ger Lorna nya insikter. Det är inte bara godset hon har en stark dragningskraft till. Hon känner ett kusligt band till Amber Alton och hennes familj. Inom loppet av ett par dagar kommer hennes liv att vändas upp och ner…

Det här är upptakten till Eve Chases historiska roman Tillbaka till Black Rabbit Hall. Precis som andra moderna böcker med gotiska inslag – tänk dig romaner i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och Lucinda Rileys Midnattsrosen – pendlar handlingen i Tillbaka till Black Rabbit Hall mellan nutid och dåtid. Boken av Eve Chase innehåller en härlig mix av ödsliga gods, sorg, kärlek, mörka hemligheter och nervpirrande mysterier – och den är dessutom väldigt, om inte ovanligt, välskriven. Jag tycker att exempelvis Lucinda Rileys Midnattrosen är snäppet bättre än Tillbaka till Black Rabbit Hall, men kan ändå varmt rekommendera den här boken till dig som vill mysrysa till spännande historiska miljöer och livsöden.

Bild: © Snowshill / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker om kärlek, Me Before You, Lou Clark, aktiv dödshjälp

Jag ville inte tycka om Livet efter dig av Jojo Moyes – men gjorde det ändå

När man som läsare blir fullständigt överraskad…

Jojo MoyesTitel: Livet efter dig
Originaltitel: Me Before You
Serie: Lou Clark
Författare: Jojo Moyes
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Printz Publishing
Årtal: 2013
Sidantal: 397

Jag måste vara ärlig. Min utgångspunkt när jag läste Livet efter dig av Jojo Moyes var att jag en gång för alla ville bevisa för mig själv att det här verkligen inte är min typ av litteratur. Att boken är alldeles, alldeles för mainstream för att jag ska tycka om den. Jag har demonstrativt undvikit att läsa Livet efter dig tills tidens gång har gjort att ropet kring den tystnat något.

Kanske är det just därför jag föll pladask för Moyes till skyarna höjda roman och kärleksberättelse. Jag var helt oförberedd på att jag skulle tycka om den. Faktum är att jag grät mig igenom bokens slut, vilket nästan aldrig händer mig. Jag till och med fulgrät. Brölade ut mina hjärtekval.

Livet efter dig är ingen vanlig kärleksbok. Den handlar om en romans som är dömd att dö redan från början. Man vill ju tro på det omöjliga, på att kärleken övervinner allt, men det gör den inte alltid. Framför allt inte när man helt och hållet förhindras leva det liv man vill leva.

Louisa – Lou – Clark är en 26-årig arbetarklasstjej i dagens England. När hon blir av med jobbet på det café hon älskat att arbeta på, måste hon ta anställning som personlig assistent. Det är då hon möter Will Traynor. Will är 35 år, framgångsrik, förmögen, intelligent och i synnerhet väldigt, väldigt arg. Arg på livet. Arg på att han efter en tragisk olycka måste sitta i rullstol och aldrig mer kommer kunna gå.

Före Lou träffar Will har hon inte levt på riktigt. Will har verkligen levt men känner att han inte längre gör det på grund av sin (o)hälsa. Den engelska titeln Me Before You belyser denna bokens kärnpunkt mycket bättre än vad den svenska gör och ringar perfekt in bokens handling.

När Lou och Will lär känna varandra, lär de också känna sig själva bättre. De stöttar varandra till att gå vidare i livet – och det är i detta möte som kärlekens gnista tänds. Men ett förhållande omöjliggörs av att Will har bestämt sig för att ända sitt liv med aktiv dödshjälp, så kallad eutanasi.

Om det inte hade varit för att Livet efter dig av Jojo Moyes hade belyst problematiken kring just eutanasi, hade den varit en ordinär kärlekssaga: rik man träffar fattig flicka och tar sig an henne, som i en klassisk Askungesaga. Med andra ord hade boken varit banal och inte varit särskilt minnesvärd. Eftersom Moyes inte väjer för svåra frågor får kärleksberättelsen ett nästan magiskt lyft, som om varje sida med Lou och Will är dyrbar tid. Denna komplicerade kärleksbok har helt klart skrivit in sig i mitt minne. För alltid.

Bild: © phpetrunina14 / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker om kärlek

Lucinda Rileys episka roman Midnattsrosen mixar historia, romantik och gåtfullhet

”Den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak.”

Lucinda RileyTitel: Midnattsrosen
Originaltitel: The Midnight Rose
Författare: Lucinda Riley
Översättare: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 586

Romaner där historia, romantik och mysterier vävs samman tycks vara i ropet. Framför allt den typ av skönlitterära verk som pendlar mellan dåtid och nutid och som har gotiska inslag. Jag tänker på böcker i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och I det förflutna. Lucinda Riley har skrivit en roman med alla dessa ingredienser och även om den kanske inte är det bästa jag läst, tycker jag väldigt mycket om den. Boken heter Midnattsrosen och är uppkallad efter en ros på det fiktiva godset Astbury Hall.

Det är på Astbury Hall som dåtiden, nutiden och karaktärerna möts. Här förälskar sig den unga indiska kvinnan Anahita i godsets herre Donald Astbury före första världskrigets utbrott. Hit kommer hennes släkting Ari Malik 90 år senare. Han hoppas på att hitta svar. Hur såg Anahitas liv ut på Astbury Hall och vad var det som verkligen hände med hennes treårige son? Till sin hjälp har Ari Anahitas nedskrivna berättelse, som för mig som läsare fram och tillbaka mellan Indiens gamla palats och Englands aristokratiska herresäten.

Ari hamnar mitt i en filminspelning på Astbury Hall. Där träffar han den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley. ”Hon har världen för sina fötter, men när hennes turbulenta förhållande med den lika välkände pojkvännen tar en oväntad vändning blir hon lättad när hon inser att hennes kommande filmroll där hon spelar debutant på 1920-talet för henne långt från offentlighetens ljus till ett avlägset hörn av den engelska landsbygden.”*

Mellan tagningarna är Ari och Rebecca bundsförvanter i sökandet efter Anahitas och Astbury Halls förflutna. Men skådespelerskan blir plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla godsets historia?

Midnattrosen av Lucinda Riley… Var börjar jag? Med att säga att den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak. Nu pågår ju en filminspelning i boken, men faktiskt hade Midnattsrosen gjort sig bra som film på riktigt. Den är sannerligen filmisk. Flera dagar efter att jag hade läst ut boken kunde jag inte släppa tankarna på den. Jag levde kvar i berättelsen. Det om något är väl ett mycket gott betyg?


Citatet är hämtat från förlagstexten om Midnattsrosen av Lucinda Riley.


Bild: © Kevin Eaves / Adobe Stock

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey är precis lika fantastisk som den vackert poetiska titeln lovar

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey har ett alldeles eget skimmer av äventyr, historia, romantik, längtan och sagor.

Eowyn IveyTitel: Mot den glittrande snön vid världens ände
Originaltitel: To the Bright Edge of the World
Författare: Eowyn Ivey
Översättare: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 446

Vintern 1885 skiljer Alaskas vildmark det nygifta paret Forrester åt. Medan maken och krigshjälten Allen tillsammans med en liten grupp män kartlägger Wolverinefloden, måste gravida Sophie stanna hemma vid Vancouverkasernerna. Om hon inte vilar mister hon kanske barnet, och en expedition till det vilda Alaska är därför inget att rekommendera.

När Allen beger sig av till Alaska lägger ett ödesmättat år sig över hans och Sophies kärleksfulla vardag och världen så som de tidigare har känt den förblir inte längre densamma. Medan Allen och hans sällskap under extrema svältförhållanden traskar genom ett bitande kallt snölandskap, korsar livsfarliga forsar och besöker indianbyar förföljs dem av både en gammal man i svart skrud och en korp.

Runtom i byarna viskas det om mannen; han är en schaman, en häxdoktor. Han är ganska otäck, väcker ett obehag med alla sina spratt. Att både den gamle mannen och korpen dessutom är halta på det ena benet och tycks avlösa varandra gör inte honom mindre skrämmande och förbryllande. Men mannen är inte det enda besynnerliga Allen stöter på under färden längs Wolverinefloden.

Badande indiankvinnor flaxar iväg som en flock vilda gäss. En annan indiankvinna – Nat’aaggi – visar vägen genom vildmarken och säger sig bära utterskinnet från den make hon själv har dräpt. Ett sjöodjur bor i en flod och biter tag i en av mannarnas ben, ur jorden föds ett barn med en viktig framtid och uppe på en bergstopp suddas gränsen mellan de levandes och de dödas rike ut. Alaska är ett besjälat land.

Samtidigt vid Vancouverkasernerna: Sophie har också en tuff resa framför sig, om än en personlig sådan. Även där vägrar den halta korpen lämna henne ifred, och den för sällan något gott med sig. Efter en lång tids konvalescens drabbas hon av en svår förlust. Vägen tillbaka till livsglädjen är lång, men är hennes egen väg.

Sophie trotsar konventionerna för hur en god militärhustru bör vara och börjar ge sig hän åt sin stora passion. Hon älskar fåglar. På egen hand lär hon sig fotografera. Hennes högsta önskan är att få fånga en kolibri med sin kamera, och när väl Allen kommer tillbaka kan hon äntligen börja sitt nya liv som naturfotograf. Vad mycket fint de ska dela tillsammans!

Mot den glittrande snön vid världens ände av den hyllade författaren Eowyn Ivey är inte en historisk roman som alla andra. Mycket på grund av dess magiska realism. Den har sitt alldeles eget skimmer av äventyr, historia, romantik, längtan och sagor. Flera människoöden vävs samman av makarna Forresters brev, dagboksanteckningar, artefakter och av kommande generationers intresse för Allens och Sophies äventyr.

Eowyn Ivey har skrivit Mot den glittrande snön vid världens ände som ett slags kollage. Berättelsen kommer till liv genom brev, fyllda dagbokssidor, tidningsurklipp, bokcitat och så vidare. De många fragmenten till trots har jag sällan läst en bok med en lika drivande röd tråd och som är så tätt sammanhållen som just Mot den glittrande snön vid världens ände är. Den är ytterst välkomponerad.

Fastän Mot den glittrande snön vid världens ände innehåller många fantastiska inslag, bygger den på en faktisk Alaskaexpedition och dokumentationer från slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om boken. Det är sällan jag är så här lyrisk över böcker. Jag nöjer mig med att säga: Läs Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey. Och om du är i valet och kvalet – låt den vackert poetiska titeln övertyga dig om att en unik läsupplevelse väntar.

Bild: © adamfichna / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker av Lucy Dillon, böcker om sorg, hundvakt, vakta hundar, böcker med hundar

Lucy Dillons feelgood-roman Hundar, hus och hjärtats längtan handlar om vägen tillbaka efter förlusten av en älskad

Lucy Dillon skildrar sorgens komplexitet i feelgood-romanen Hundar, hus och hjärtats längtan, en bok jag tyckte mycket om att läsa.  

Lucy DillonTitel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Originaltitel: Walking back to happiness
Författare: Lucy Dillon
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2012
Sidantal: 429

Ben finns inte kvar. Det suger. Endast strax över de trettio har Juliet blivit änka. Hon är lämnad med ett viktoriansk hus, som är i stort behov av renovering, och den lille terriern Minton. Efter åtta månaders tung sorg tycker Juliets familj att det är dags för henne att rycka upp sig och gå vidare i livet. Bli gladare igen. Men Juliet vill helst av allt sitta hemma tillsammans med Minton och titta på den brittiska versionen av Antikrundan. Hon vill sörja ifred.

Familjen ger sig inte. Utan att Juliet förstår hur – men mamma Diane har definitivt ett finger med i spelet – uppfylls hennes dagar plötsligt av husrenoveringar och hundpromenader. Till en början är det bara Juliet och Minton, men snart hjälper hon till att rasta grannskapets hundar.

Juliet behöver inte renovera huset på egen hand. ”Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder – något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har.”*

Livet utan Ben är fortfarande tufft och ensamt. Men Juliet inser att hon måste försöka orka livet och vardagen i alla fall. Lucy Dillons charmiga feelgood-roman Hundar, hus och hjärtats längtan är en fin skildring av att skapa sig en ny tillvaro efter en svår förlust. Den mysiga feelgood-stämningen till trots bagatelliserar Dillon inte det Juliet går igenom – tvärtom. Sorgen är närvarande i hela boken. Därmed gestaltar Dillon dess olika faser och komplexitet.

Mixen av feelgood och gripande drama, gör att många som själva har förlorat en älskad kan läsa och identifiera sig med karaktären Juliet, utan att knockas av sorgen. Jag tyckte mycket om Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon och har fått mersmak. Efter denna fina läsupplevelse kommer jag garanterat frossa i hennes andra feelgood-böcker framöver.


* Citatet är hämtat från förlagstexten om Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon.


Bild: © highwaystarz / Adobe Stock

Bridget Jones, vikthets, Helen Fielding

Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött

Farväl, Bridget Jones. Om du inte vill läsa om mitt avsked till Bridget, utan vill veta mer om boken – klicka här för att komma till boktipset

Min hjältinna har dött. Efter att i helgen ha läst klart Bridget Jones dagbok av Helen Fielding bär jag på en känsla av förlust: Bridget Jones och hennes dagbok var inte så kul. Jag har älskat Bridget ända sedan jag första gången såg filmen 2001. Kärleken har följt mig genom tonåren och in i vuxenlivet. Så förlusten känns tung.

Filmtolkningen av Bridget Jones – rollen spelas av Renée Zellweger – har helt klart sina brister. Men i filmen har Bridget försonande drag och jag tycker rentav hon är charmig. Charmig på ett klumpigt och självmedvetet sätt, som det är svårt att inte tjusas av. Och hon är varm. Oväntad. En bakvänd hjältinna – antagonist – som utmanar synen på hur en kvinnlig protagonist ska vara.

Om Bridget Jones representerar en sorglig vikthets i filmen är det inget mot hur kvinnors vikt porträtteras i boken. Nu förstår jag vad till exempel Bad Feminist-författaren Roxane Gay menar när hon skriver om fatshaming i kulturen. Så som Bridget Jones dagbok är skriven är jag övertygad om att Fielding tycker att kvinnor som väger 60 kilo är tjocka. Det är i sig skäl nog att stanna upp och tänka Vad fasen pågår här? och att bli skeptisk till boken.

Kan inte en bok vara bra även om den förmedlar en rutten syn på vissa saker? Jo, absolut (men boken är inte särskilt välskriven). Det som gör mig så besviken är att jag under alla dessa år har identifierat mig med Bridget. Oändligt många jobbiga situationer, det är trots allt inte alltid så lätt att ”mogna” och passera 30-årsstrecket, har fått mig att skratta högt av igenkänning. Det är precis det här Bridget Jones går igenom när…

I boken Bridget Jones dagbok finns det inget med Bridget jag kan identifiera mig med. Förutom åldern. Där tar igenkänningen slut. Det finns inget jag kan tycka om med hennes ytlighet och snäva syn på sig själv och sin omgivning. Tvärtom blir jag ledsen av dem och känner starkt att jag inte vill att kvinnliga bok- och filmkaraktärer ska reduceras till personer vars enda strävan är att verka snygg, perfekt och älskvärd med samhällets mått mätt.

Så farväl, Bridget Jones.

Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

böcker, feel good, feel good, skönlitteratur, kärleksböcker

Boktips: Helen Fieldings Bridget Jones dagbok skildrar en riktigt romantisk soppa till liv


Vill du veta vad jag verkligen tycker om Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Läs då texten ”Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött”. Om du vill bilda dig en egen uppfattning om boken – läs boktipset här nedanför och se om den kan vara något för dig.

Helen FieldingTitel: Bridget Jones dagbok
Originaltitel: Bridget Jones’s Diary
Författare: Helen Fielding
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Bokförlaget Forum
Årtal: 2014 (för den nya pocketutgåvan)
Sidantal: 311 

Det kan aldrig finnas för många tolkningar av Jane Austens bok Stolthet och fördom. Tycker jag. Den är trots allt tidernas bästa kärlekshistoria. I slutet på 1990-talet skrev Helen Fielding en modern tolkning av klassikern: Bridget Jones dagbok. Jag har både läst boken och sett filmen med samma namn, och gillar filmen tusen gånger mer än boken.

I Bridgets dagbok framgår det tydligt: det är inte lätt att vara Bridget Jones. Nej, det är verkligen inte enkelt att ha passerat 30-årsstrecket, vara ensam singel i vänkretsen, ha en mamma som har fler älskare än dig själv, väga – ve och fasa (!) – runt 60 kilo och hata karriären. Det är inte heller särskilt lätt, nu är jag fullt uppriktig, att vara kär i chefen, som är en douche, eller att tvingas utstå Mark Darcys kyliga bemötande. Hela världen är emot Bridget.

Men Bridget har sin dagbok. I den ventilerar hon sina dagliga vedermödor och berättar om sin strävan efter att bli en bättre version av sig själv. Varje dag kretsar kring hur mycket hon väger – jag har själv levt med en orimlig vikthets, så jag förstår vad hon går igenom – och allt det både hon och andra gör fel:

Varför måste Mark Darcy vara en sådan idiot, VARFÖR älskar chefen Daniel Cleaver inte henne och varför måste mamma vara så pinsamt självförverkligande? Varför – VARFÖR (!) – kan Bridget inte få vara modellsmal och ha låååånga ben?

Precis som Jane Austens hjältinna Elizabeth Bennet låter Bridget sig styras av fördomar, och hon fattar oräkneligt många ”dåliga” beslut, som gör hennes liv till en enda soppa. För att vara en feelgoodroman med romantiska inslag är Bridget Jones dagbok av Helen Fielding väldigt händelserik. Tempot i boken är snabbt, lite för snabbt, enligt min mening.

Genom de drygt 300 boksidorna är det Bridgets röst som hörs. Vi läser hennes hafsigt skrivna dagbok, dag för dag under ett helt år. Bridget må tycka att hennes liv är händelselöst, men så är inte fallet. Framför allt inte på kärleksplanet:

”Det varje kvinna djupt inom sig vet är att hon aldrig vet sitt eget bästa när det gäller män. Bridget har gått i fällan många gånger, men nu MÅSTE hon bara hitta den rätte, innan det är dags för pensionen. Bridgets snygge, något sliskige, men ändå attraktive chef visar sig plötsligt intresserad och Bridget vädrar morgonluft. Samtidigt slänger tråkmånsen Mr Darcy trånande blickar efter henne.”*

Ska Bridget lyckas reda upp soppan?


* Citatet är hämtat från förlagstexten om Bridget Jones dagbok av Helen Fielding.


Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

boktips, litteratur, historisk roman, The Tea Planter's Wife, Teodlarens hustru, Dinah Jefferies, Sri Lanka, Ceylon

Boktips: Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru utspelar sig på en teplantage i det koloniala Ceylon

Den historiska romanen Teodlarens hustru av Dinah Jefferies bjuder på en ganska så otrolig och romantisk berättelse att drömma sig bort i.   

Dinah JefferiesTitel: Teodlarens hustru
Originaltitel: The Tea Planter’s Wife
Författare: Dina Jefferies
Översättare: Ann-Christine Relander
Förlag: Lind & Co
Årtal: 2016
Sidantal: 430

Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru – på engelska The Tea Planter’s Wife – är inte den bästa bok jag läst. Tvärtom tycker jag att boken är ännu ett verk med en exotiserande och romantiserande bild av fjärran länder och kolonialismen. Jag tycker hjälplöst mycket om boken i alla fall. Mycket på grund av de drömska miljöskildringarna av kolonialtidens Ceylon*, det land vi idag kallar Sri Lanka. Jag ville ha eskapism. Teodlarens hustru gav mig efterlängtad verklighetsflykt. Det är en ganska så otrolig och romantisk berättelse att försvinna i:

Det är 1920-tal. Den nittonåriga Gwendolyn Hooper reser på egen hand från den trygga tillvaron i England till det nya livet i Ceylon. Där väntar hennes nyblivna make Laurence. Han driver flera teplantager och tillhör eliten i Ceylon. Redan när Gwendolyn stiger av ångbåten möts hon av en främmande värld. Den doftar mustigt, en blandning av starka kryddor, salt fisk och gammalt damm. Så spännande! Det här är hennes stora äventyr. Kärleksäventyr.

Men väl kommen till teplantagen, som ska bli Gwendolyns nya hem, blir hon genast besviken. Varför är Laurent så distanserad, svår att nå fram till? Han verkar inte vara det minsta intresserad av att tillbringa tid med henne. Hon tänker inte låta äventyret vänta på Laurence och ger sig av på egna upptäcktsfärder på teplantagen.

Gwendolyn förälskar sig i den storslagna naturen: den varma fylliga luften, de dimhöljda vattendragen, frodiga skogarna och blomsterprakten som följer henne överallt. Hon behöver bara blicka ut från sovrumsfönstret för att uppleva den vackra grönskan. Upptäcktsfärderna väcker också hennes nyfikenhet. Hon vill veta mer om kvinnorna i de färgglada sarierna, det vill säga arbetarna som plockar teblad. Gwendolyn börjar engagera sig i arbetarna på teplantagen, vilket inte alla tycker om. Många av de priviligierade vill inte röra om i grytan, för missnöjet på plantagen sjuder redan. Vad händer om det kokar över?

Samtidigt som Gwendolyn försöker finna sig tillrätta på teplantagen i Ceylon och navigera sig fram i ett tufft socialt landskap, med en förlegad och orättvis syn på urinvånarna, ställs hon inför gamla hemligheter och svåra förluster: Teplantagen är en ”plats fylld av mystiska ledtrådar till det förflutna låsta dörrar, en gulnad bröllopsklänning i en koffert och en överväxt grav som är undangömd på ägorna. Snart blir Gwendolyn gravid, men lyckan över det nya livet blir inte långvarig och i förlossningsrummet tvingas hon ta ett beslut som kommer att påverka hennes liv för all framtid.”*


* Under den brittiska kolonialtiden kallades ön och landet Sri Lanka för Ceylon. Man använder sällan det gamla namnet idag, även om benämningen fortfarande kan förekomma. Ceylon var en brittisk koloni mellan åren 1796 och 1948. Landet blev en republik 1972 och fick då namnet Sri Lanka. Läs mer om Ceylon och Sri Lanka på Wikipedia.

* Citatet är hämtat från förlagstexten om Teodlarens hustru av Dinah Jefferies.


Bild: © Goinyk / Adobe Stock