Etikettarkiv: böcker om föräldraskap

bokrecension

Hedningarnas förgård av Vibeke Olsson får mig att känna antikens Rom som inget annat verk gjort

”Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.” Vibeke Olssons Hedningarnas förgård gestaltar antikens Rom till liv.

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om RomarriketTitel: Hedningarnas förgård
Serie: Serien om Sabina/Romansvit om Romarriket
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 1982 (nyutgivning 2012)
Sidantal: 274

Jag vill berätta om något fasligt och fantastiskt jag är med om nu. Det är en resa långt bort i tid och rum. Till slavarnas tuffa tillvaro i det dammiga Trans Tiberim, på andra sidan Tibern i antikens Rom. Jag gör resan tillsammans med den svenska författarinnan Vibeke Olsson, som har skrivit en romansvit om just Romarriket, Serien om Sabina.

Den första boken i serien heter Hedningarnas förgård och handlar om den unga slavinnan Callistrate. Callistrate är knappast äldre än en tonåring men ska redan föda sitt andra barn. Det är ingen frivillig graviditet. Hon har blivit våldtagen. Som slavinna på 200-talet kan hon dock inte göra motstånd mot männen med makt, inte ens mot andra slavar som är män eller mäktigare än hon själv.

När hon får dottern Sabina blir Callistrate ännu mera utsatt. Sabina föds utan en arm och betraktas som lytt, vanskapt. I Romarriket har man för vana att ”sätta ut barn” och den nyblivna modern riskerar att förlora sin lilla bebis.* Callistrate bönar och ber om att få behålla barnet. Det får hon. Men då Callistrate har utmärglats under graviditeten och Sabina ses som mindre värd, måste modern och dottern lämna det rika patricierhushåll de tillhör.

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om Romarriket

Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.

De säljs till Isak och Monica, två kristna som verkar i det fattiga området Trans Tiberim, av Olsson kallat Trans Tiber och Transtiber. Makarna Isak och Monica är fattiga men generösa, stränga men goda. Plötsligt får Callistrate och Sabina mänskliga värden, och Isak och Monica kommer göra allt de kan för att Sabina ska få en rättvis chans i livet. Kanske att den lilla kan få lära sig läsa latin och grekiska när hon blir äldre…?

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om Romarriket

Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.

Callistrate dras in i de kristnas värld. Världen är inte bekymmersfri. Tvärtom är den otrygg. De kristna förföljs, torteras och dödas i 200-talets Rom. Ändå klamrar hon sig fast vid den som vore den hennes och dotterns räddning. Samtidigt som Callistrates tro på den ende guden växer sig starkare brottas hon med en nyfunnen kärlek och en hel stad som inte vill att hon ska vara kristen. Kommer Callistrate bekänna Jesus när det verkligen gäller eller falla offer för trycket?

Det är inte så många som vet det om mig. Jag är filosofie magister i antikens kultur och samhällsliv. Så jag har tillbringat många timmar med att fördjupa mig i antikens Rom. Aldrig förr har Romarriket känts så levande och nyanserat för mig som det gör i Vibeke Olssons  Hedningarnas förgård, varken i Suetonius Kejsarbiografier eller Martialis epigram. Och det säger ju inte så lite om hur bra jag tycker boken är.

Fattigdomen, smutsen, utsattheten, föraktet, gemenskapen och hjälpsamheten kryper under skinnet på mig och jag känner så starkt med Callistrate. Genom hennes röst, det är Callistrate som talar genom hela Hedningarnas förgård, inser jag att proletärerna och slavarna inte var en homogen grupp, att det fanns grader av makt och utsatthet även hos dem. Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen – insulae –  med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.

Jag tror på det Vibeke Olsson skriver i Hedningarnas förgård. Genom att skriva om slavlivet som väldigt få författare gjort – det är trots allt Roms överklass som bländar – ger hon dessutom samhällets mest tystade människor en röst. Hedningarnas förgård är en mycket, mycket lovande början på ett epos. Jag längtar efter att få se varthän berättelsen i fortsättningen Kvarnen och korset för mig.


* Sätta ut barn= Under antiken, som i Athen och Rom, lade man oönskade, nyfödda barn att dö i en skog, kloakerna eller på en sophög. Om man nu inte knäckte nacken på eller kvävde dem direkt.

bokrecension, The Nightingale

Kristin Hannahs roman Näktergalen skildrar kvinnornas kamp under Andra världskriget

Mod och styrka kan ta sig många olika uttryck… 

Kristin HannahTitel: Näktergalen
Originaltitel: The Nightingale
Författare: Kristin Hannah
Översättare: Micka Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2016
Sidantal: 525

”I kärlek upptäcker vi vilka vi vill vara. I krig upptäcker vi vilka vi är.”

Så inleder Kristin Hannah sin prisade roman Näktergalen, på originalspråket engelska kallad The Nightingale. Boken är en krigsskildring. Den utspelar sig under den tyska ockupationen av Frankrike, under det Andra världskriget från 1939 till 1945. Männen i byn Carreveau i Loiredalen har tvingats ut i krig och kvinnorna måste kämpa för familjernas överlevnad på hemmaplan.

Krig drabbar alla. Varför hör vi så sällan kvinnornas, barnens eller åldringarnas upplevelser av krigstiderna? De personer som lämnas kvar att hålla vardagen samman under krisen – varför är deras perspektiv mindre viktiga? Det är de inte, och Hannah har gett de tystade rösterna åter.

Systrarna Rossignol – efternamnet betyder näktergal – lämnas kvar på den gamla släktgården Le Jardin. Vianne försöker skydda de hon älskar och Isabelle hela Frankrike. De utkämpar kriget på två olika sätt och kan inte enas om hur de ska hantera tyskarnas förtryck. Isabelle tycker att Vianne är för kuvad, för tyst. Stå upp mot tyskarna, syster!

Näktergalens sång

Det finns en vacker antik berättelse om näktergalen. En metamorfos som nedtecknades av bland andra den romerske författaren Ovidius. Den grekiska prinsessan Filomela blir våldtagen av sin svåger Tereus. För att hon inte ska kunna berätta om våldtäkten för någon skär Tereus av hennes tunga.

Med eller utan tunga, Filomela låter sig inte tystas. Hon hittar andra sätt att berätta. Hon väver in tecken i en duk. Systern Prokne kan tyda tecknen och blir rasande på maken. Tillsammans dödar systrarna Proknes och Tereus son och serverar fadern en brakmåltid. Han äter de tillagade resterna av hans mördade barn.

Utom sig jagar Tereus systrarna – som lyckas fly. Gudarna räddar dem nämligen undan Tereus vrede genom att förvandla Prokne till en svala och Filomela till en näktergal. Äntligen har Filomela fått en röst! Näktergalen sjunger ut sin sorg – eller är det glädje? För om man lyssnar riktigt, riktigt noga kan man höra hennes glada segertoner i sorgesången…

Rösterna höjs

Dagarna, månaderna och åren går. Nästan allt har tagits ifrån Vianne och Isabelle. När en tysk kapten inkvarteras på Le Jardin orkar Isabelle inte mer. Hon lämnar Le Jardin för att ansluta sig till motståndsrörelsen i Paris. Vianne stannar. Hon har barn och vänner att tänka på. Allteftersom tvingas hon uppoffra mer och mer av sig själv. Hon uthärdar. Kärleken till nära och kära är trots allt viktigare än allt annat – och vad kommer väl annars finnas kvar när kriget är över?

Mångfacetterat motstånd

Näktergalen av Kristin Hannah är en hyllning till de som utkämpar krig i vardagen, till de tysta soldaterna som gör motstånd på sina egna sätt. Jag hade väntat mig en romans, en gotisk roman i stil med Kate Mortons böcker.

Jag fann i stället ett mäktigt krigsepos, där tid och rum, Viannes och Isabelles perspektiv skickligt vävs samman till en stärkande skildring av kvinnors mod. Som jag har känt för systrarna Rossignol! Känt för dem när de har genomlevt hatet, förnedringen, förföljelserna och svälten.

Jag har även jublat med dem när de har sjungit ut upprättelsen.

Bild: © Victor Tyakht / Adobe Stock

fabler, boktips, böcker från Sydkorea, böcker med djur, böcker från djurs perspektiv, skönlitteratur, litteratur

Boktips: Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga är en hyllning till friheten, moderskapet och kärleken som är tjockare än blod

En berättelse som är skriven utifrån ett djurs perspektiv och med slagord som frihet, moderskap och kärlek är tjockare än blod – vad tycker jag egentligen om Sun-Mi Hwangs moderna fabel Hönan som drömde om att flyga?

Sun-Mi HwangTitel: Hönan som drömde om att flyga
Originaltitel: The hen who dreamed she could fly
Författare: Sun-Mi Hwang
Översättare: Ninni Holmqvist
Förlag: Norstedts
Årtal: 2016
Sidantal: 161

Jag tycker om fabler. I tonåren var jag särdeles förtjust i Aisopos och Jean de La Fontaines djurberättelser och jag jobbade hårt med att imitera dem. Så när jag tidigare i år hörde talas om den sydkoreanska författaren Sun-Mi Hwangs romaner, som är skrivna utifrån djurs perspektiv, blev jag nyfiken. Jag bara måste läsa hennes berättelser.

Jag laddade ner Hönan som drömde om att flyga på Storytel och läste boken i ett rasande tempo, för det är en kort och lättläst roman. Det korta och lättfattliga formatet till trots är Hönan som drömde om att flyga packad med viktiga budskap, som en bra fabel ska vara.

Knopp är trött på att vara en värphöna. Gång på gång måste hon lägga ägg, bara för att se dem forslas iväg till marknaden. Och hon är trött på hönsgården. Hon vill sprätta fritt ute på gården som de andra djuren – eller varför inte flyga som änderna?

En dag lyckas hon rymma från hönsgården. Hon tror att hon ska finna värme och gemenskap på gården hon har längtat till, men de andra djuren vill inte veta av henne. Det vill säga alla andra djur förutom en gräsand, som blir hennes vän.

Till Knopps stora lycka hittar hon ett ägg, ett ägg som verkar behöva lika mycket kärlek och omsorg som hon gör. Hon bestämmer sig för att ruva på ägget, att bli mamma. Modersrollen innebär faror. En vessla vill lägga beslag på ägget och äta dess innehåll. Tack vare hjälpen från sin vän gräsanden förmår Knopp skydda ägget, så att det till slut kläcks.

Det är inte en kycklingunge Knopp har ruvat fram. Hennes lilla, lilla fågelunge är en gräsand. Men det är det här som är det fina med Hönan som drömde om att flyga. Kyckling eller ankunge – det spelar ingen roll. Knopp har gett ägget och nu ungen all sin kärlek och omsorg, och det är det som räknas. Kärleken och omsorgen är tjockare än allt blod i världen.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang är en hyllning till friheten, moderskapet och till kärleken som är tjockare än blod. Om jag ska vara ärlig har jag svårt att relatera till besattheten av att få vara mamma och jag kan ställa mig kritisk till hur ivrigt Hwang framlyfter moderskapet som det viktigaste i en hönas liv.

Jag frågar mig nämligen om hon tycker att den innerliga önskan att få bli mamma är allmänmänsklig, något som varje kvinna önskar sig? Men jag vet inte. Kanske att jag läser in för mycket i Hwangs ord.

Något som jag däremot uppskattar med Hönan som drömde om att flyga är hur vackert Hwang skildrar det starka kärleksband som växer fram när vi ger kärlek och omsorg till varandra; ”nurture” framför ”nature”.

Visst är det därtill spännande att få läsa en bok som är skriven helt utifrån ett djurs – eller som i det här fallet en hönas – perspektiv, även om Knopp har fått mest mänskliga drag. Men så är det ju med fabler. De verkar handla om djur när de egentligen handlar om oss människor.

Bild: © typau / Adobe Stock