Etikettarkiv: 1900-talet

Jag har länge ratat 1900-talet för att istället fördjupa mig i mer avlägsna århundraden och årtusenden. Men jag, Sandra Jönsson, märker en tendens hos mig själv: ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag av händelser i en relativt närliggande tid. Numera djupdyker jag ofta i 1900-talshistoria, -kultur och -litteratur, och inte så sällan i ämnen som har en samhällskoppling. Under taggen ”1900-talet” har jag samlat allt det jag har skrivit om tidsperioden här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Voice from the Stone – en mysrysare utan nerv

Nja… Men kanske när man behöver eskapism en söndagseftermiddag…?

Emilia ClarkeRegissör: Eric D. Howell
Manusförfattare: Andrew Shaw; Silvio Raffio
Skådespelare: Emilia Clarke; Marton Csokas; Edward Dring
Längd: 94 minuter
Årtal: 2017

Jag kämpar febrilt med att smyga in pauser i vardagen. För mig är paus lika med eskapism. Det ständigt växande filmutbudet på Netflix skulle kunna bjuda på hur mycket verklighetsflykt som helst, men det är först ganska nyligen som jag har tvingat – ja, tvingat – mig själv att sätta mig tillrätta och streama film.

Så länge det inte är nattetid brukar filmer och tv-serier med övernaturliga inslag ha en avslappnande inverkan på mig. Då jag redan har sett flera av de nya skräckfilmerna på Netflix fick jag i helgen tänka utanför boxen. Valet föll på mysrysaren Voice from the Stone av Eric D. Howell och med Emilia Clarke i huvudrollen. Jag har en tendens att låta mediokra IMDb-betyg avkskräcka mig – jag som annars brukar gå min egen väg – men för den här filmen valde jag att göra ett undantag.

Jag älskar mysrysare. De ska helst ha gotiska inslag. Jag har nästan förläst mig på den typen av litteratur. Min första tanke var att Voice from the Stone egentligen har alla förutsättningar att lyckas. En story som påminner om succéfilmen The Others och litteraturklassikern När skruven dras åt, eller The Turning of the Screw, som Henry James-boken heter på engelska, en stark kvinnlig huvudkaraktär, spirande romans och vackra italienska landsbygdsvyer. Vad mer kan man liksom önska av en film?

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Efter det andra världskrigets slut söker sig sköterskan Verena till ett ödsligt gods i italienska Toscana. Där ska hon hjälpa barnet Jakob att återfå sin röst. Han har inte talat sedan modern dog och han lovade att inte prata igen förrän hon kom tillbaka till honom och fadern. Tillbaka från de döda, alltså. Men lyssna kan han. Han lyssnar till stenväggar och gravstenar, ty modern viskar från dem. Kärleksfulla och uppmuntrande ord. Verena tror först att Jakob är galen. Snart hör även hon Jakobs döda mor tala genom stenarna. Vad vill hon? Snarare än att låta sig skrämmas iväg, övertygas Verena om att hon måste finnas till för Jakob. När hon förälskar sig i den sörjande och grubblande fadern får hon ytterligare ett skäl att stanna.

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Om du vill få sköna rysningar längs ryggraden och svepas bort av ett episkt filmmanus, bör du vända blicken mot andra filmer. Voice from the Stone är liksom inte den typen av film. Den saknar både nerv och konstfärdighet. Men anta att du vill ha en mysig söndagseftermiddag och halvsova framför smått rysliga mysterier, då skulle Voice from the Stone faktiskt kunna fungera.

Bilder: © IMDb

böcker, boktips, böcker om kärlek

Lucinda Rileys episka roman Midnattsrosen mixar historia, romantik och gåtfullhet

”Den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak.”

Lucinda RileyTitel: Midnattsrosen
Originaltitel: The Midnight Rose
Författare: Lucinda Riley
Översättare: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 586

Romaner där historia, romantik och mysterier vävs samman tycks vara i ropet. Framför allt den typ av skönlitterära verk som pendlar mellan dåtid och nutid och som har gotiska inslag. Jag tänker på böcker i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och I det förflutna. Lucinda Riley har skrivit en roman med alla dessa ingredienser och även om den kanske inte är det bästa jag läst, tycker jag väldigt mycket om den. Boken heter Midnattsrosen och är uppkallad efter en ros på det fiktiva godset Astbury Hall.

Det är på Astbury Hall som dåtiden, nutiden och karaktärerna möts. Här förälskar sig den unga indiska kvinnan Anahita i godsets herre Donald Astbury före första världskrigets utbrott. Hit kommer hennes släkting Ari Malik 90 år senare. Han hoppas på att hitta svar. Hur såg Anahitas liv ut på Astbury Hall och vad var det som verkligen hände med hennes treårige son? Till sin hjälp har Ari Anahitas nedskrivna berättelse, som för mig som läsare fram och tillbaka mellan Indiens gamla palats och Englands aristokratiska herresäten.

Ari hamnar mitt i en filminspelning på Astbury Hall. Där träffar han den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley. ”Hon har världen för sina fötter, men när hennes turbulenta förhållande med den lika välkände pojkvännen tar en oväntad vändning blir hon lättad när hon inser att hennes kommande filmroll där hon spelar debutant på 1920-talet för henne långt från offentlighetens ljus till ett avlägset hörn av den engelska landsbygden.”*

Mellan tagningarna är Ari och Rebecca bundsförvanter i sökandet efter Anahitas och Astbury Halls förflutna. Men skådespelerskan blir plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla godsets historia?

Midnattrosen av Lucinda Riley… Var börjar jag? Med att säga att den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak. Nu pågår ju en filminspelning i boken, men faktiskt hade Midnattsrosen gjort sig bra som film på riktigt. Den är sannerligen filmisk. Flera dagar efter att jag hade läst ut boken kunde jag inte släppa tankarna på den. Jag levde kvar i berättelsen. Det om något är väl ett mycket gott betyg?


Citatet är hämtat från förlagstexten om Midnattsrosen av Lucinda Riley.


Bild: © Kevin Eaves / Adobe Stock

The Shape of Water, Guillermo del Toro, filmrecension, filmtips

Guillermo del Toros The Shape of Water är en vacker och udda kärleksberättelse

”Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.”  

Guillermo del ToroRegissör: Guillermo del Toro
Manusförfattare: Guillermo del Toro; Vanessa Taylor
Skådespelare: Sally Hawkins; Doug Jones; Octavia Spencer; Richard Jenkins; Michael Shannon
Längd: 123 minuter
Årtal: 2017

När jag såg trailern till Guillermo del Toros nya succéfilm The Shape of Water visste jag att jag skulle älska filmen. Nu har jag sett den på bio. Jag blev inte besviken. Tvärtom älskar jag hur del Toro har sammanvävt saga och monsterfilm till en vacker och udda kärleksberättelse.

Jag beundrar del Toros nörderier. Regissören och manusförfattaren har en förkärlek för klassisk film, litteratur och konst, kulturyttringar han även har en stor kunskap om. Vare sig del Toro bygger upp en magisk och mörk sagovärld, som i Pans labyrint, eller romantiserar viktorianska spökhistorier, som i Crimson Peak, gör han det med stor passion och noggrannhet. Hittills har jag inte sett en del Toro-film där han inte har lyckats fånga det som är så specifikt för en viss genre eller kulturuttryck.

The Shape of Water är en intensiv flört med Warner Bros skräckklassiker Creature From the Black Lagoon (1954) – jämför filmernas vattenmonster med varandra så förstår du vad jag menar. Likheterna är slående. I 1960-talets och kalla krigets Baltimore och USA, studerar ett forskarteam en vattenvarelse, spelad av Doug Jones, som har fångats in från Amazonas och förts till ett välbevakat laboratorium.

Vattenvarelsen är både fisk- och människolik och skulle kunna liknas vid en monsterlik version av en sjöjungfru. Men vem är det verkliga monstret? I vetenskapens och den nationella säkerhetens namn utsätts vattenvarelsen för brutal tortyr. Detta trots att han inte utgör ett hot mot någon.

Städerskan Elisa, spelad av Sally Hawkins, får en skymt av vattenvarelsen och känner genast ett band till honom. Hon är stum och upplever sig vara en ofullbordad människa. På grund av samhällets normer lever hon som en utstött, vilket späder på hennes känsla av utanförskap. Med vattenvarelsen känner hon dock samhörighet.

Elisa närmar sig vattenvarelsen. Gör försök till att bli vän med honom. Snart uppstår en ömsesidig fascination dem emellan och fascinationen blommar ut i musik och dans, kärlek och passion. När forskarteamet och säkerhetsstyrkan på laboratoriet blir allt mer brutala mot vattenvarelsen måste Elisa hitta ett sätt att rädda sin kärlek undan döden.

The Shape of Water av Guillermo del Toro är, som skrivet, en vacker och udda kärleksberättelse, inramad av en snyggt återskapad kalla kriget-miljö. Jag lämnade biosalongen med glittrande ögon och pirrande mage. Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.

boktips, litteratur, historisk roman, The Tea Planter's Wife, Teodlarens hustru, Dinah Jefferies, Sri Lanka, Ceylon

Boktips: Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru utspelar sig på en teplantage i det koloniala Ceylon

Den historiska romanen Teodlarens hustru av Dinah Jefferies bjuder på en ganska så otrolig och romantisk berättelse att drömma sig bort i.   

Dinah JefferiesTitel: Teodlarens hustru
Originaltitel: The Tea Planter’s Wife
Författare: Dina Jefferies
Översättare: Ann-Christine Relander
Förlag: Lind & Co
Årtal: 2016
Sidantal: 430

Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru – på engelska The Tea Planter’s Wife – är inte den bästa bok jag läst. Tvärtom tycker jag att boken är ännu ett verk med en exotiserande och romantiserande bild av fjärran länder och kolonialismen. Jag tycker hjälplöst mycket om boken i alla fall. Mycket på grund av de drömska miljöskildringarna av kolonialtidens Ceylon*, det land vi idag kallar Sri Lanka. Jag ville ha eskapism. Teodlarens hustru gav mig efterlängtad verklighetsflykt. Det är en ganska så otrolig och romantisk berättelse att försvinna i:

Det är 1920-tal. Den nittonåriga Gwendolyn Hooper reser på egen hand från den trygga tillvaron i England till det nya livet i Ceylon. Där väntar hennes nyblivna make Laurence. Han driver flera teplantager och tillhör eliten i Ceylon. Redan när Gwendolyn stiger av ångbåten möts hon av en främmande värld. Den doftar mustigt, en blandning av starka kryddor, salt fisk och gammalt damm. Så spännande! Det här är hennes stora äventyr. Kärleksäventyr.

Men väl kommen till teplantagen, som ska bli Gwendolyns nya hem, blir hon genast besviken. Varför är Laurent så distanserad, svår att nå fram till? Han verkar inte vara det minsta intresserad av att tillbringa tid med henne. Hon tänker inte låta äventyret vänta på Laurence och ger sig av på egna upptäcktsfärder på teplantagen.

Gwendolyn förälskar sig i den storslagna naturen: den varma fylliga luften, de dimhöljda vattendragen, frodiga skogarna och blomsterprakten som följer henne överallt. Hon behöver bara blicka ut från sovrumsfönstret för att uppleva den vackra grönskan. Upptäcktsfärderna väcker också hennes nyfikenhet. Hon vill veta mer om kvinnorna i de färgglada sarierna, det vill säga arbetarna som plockar teblad. Gwendolyn börjar engagera sig i arbetarna på teplantagen, vilket inte alla tycker om. Många av de priviligierade vill inte röra om i grytan, för missnöjet på plantagen sjuder redan. Vad händer om det kokar över?

Samtidigt som Gwendolyn försöker finna sig tillrätta på teplantagen i Ceylon och navigera sig fram i ett tufft socialt landskap, med en förlegad och orättvis syn på urinvånarna, ställs hon inför gamla hemligheter och svåra förluster: Teplantagen är en ”plats fylld av mystiska ledtrådar till det förflutna låsta dörrar, en gulnad bröllopsklänning i en koffert och en överväxt grav som är undangömd på ägorna. Snart blir Gwendolyn gravid, men lyckan över det nya livet blir inte långvarig och i förlossningsrummet tvingas hon ta ett beslut som kommer att påverka hennes liv för all framtid.”*


* Under den brittiska kolonialtiden kallades ön och landet Sri Lanka för Ceylon. Man använder sällan det gamla namnet idag, även om benämningen fortfarande kan förekomma. Ceylon var en brittisk koloni mellan åren 1796 och 1948. Landet blev en republik 1972 och fick då namnet Sri Lanka. Läs mer om Ceylon och Sri Lanka på Wikipedia.

* Citatet är hämtat från förlagstexten om Teodlarens hustru av Dinah Jefferies.


Bild: © Goinyk / Adobe Stock

Michelle Pavers spökhistorier Dark Matter och Thin Air utspelar sig i snöhöljda, ogästvänliga och isolerande miljöer

Jag har läst min beskärda del av skräckböcker och spökhistorier. Michelle Pavers böcker Dark Matter och Thin Air – i synnerhet den sistnämnda boken – hör till de bästa spökhistorierna jag läst.

Med både halloween och allhelgonahelgen som har varit framför oss, har jag laddat hela oktober. I år ska jag minsann skriva feta blogginlägg om skräckböcker (det blir aldrig lika storslaget som de bilder jag målar upp för mig själv). Det finns inget som lockar mig så mycket som det paranormala gör. Jag är till och med mer fascinerad av ”den andra sidan” än vad jag är av arkeologi och historia. Dessvärre kunde jag inte utbilda mig till spökjägare.

Från blodsplatter till demoner – skräckgenren kan innebära mycket. Efter att ha läst Stephen King-boken The Shining, på svenska kallad Varsel, har ingen läsupplevelse riktigt levererat såsom jag vill. Men ibland har jag närmat mig den där gastkramande känslan som får hela mig att vakna till liv.

Tidigare i år låg jag sjuk i ett x antal virusinfektioner. Då passade jag på att läsa massa fantastik. Jag kom i kontakt med Michelle Pavers helt lysande skräckböcker Dark Matter och Thin Air, som påminner mycket om klassiska spökhistorier. Fastän Thin Air och Dark Matter är två skilda verk har de en del gemensamma nämnare.

Båda böckerna utspelar sig i snöhöljda landskap, handlar om vetenskapliga expeditioner och spelar på den utsatthet man kan känna när en ogästvänlig miljö helt och hållet avskärmar en från omvärlden. Just när man känner sig som mest ensam och trött på eländet börjar man se och höra kusligheter.

Vem som helst som befinner sig i situationen skulle tro att det ständiga snöandet och isolationen har drivet en från vettet. Det fina med Pavers spökhistorier är att läsaren aldrig riktigt vet vad som är vad; är det gastar som visar sig eller psyket som har drivits för långt? Fortsätt läsa om var och en av skräckböckerna här nedanför:

Dark Matter av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Dark Matter
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2011
Sidantal: 288

London, 1937. 28-årige Jack är en utblottad och ensam akademiker som är på väg att ge upp. Livet blev inte alls som han tänkt sig. När han får en chans att följa med på en polarexpedition till vad som skulle kunna kallas världens ände, säger han ja. Expeditionen för honom över haven till Gruhuken, en plats belägen nordöst om Svalbard i Norge. Expeditionsmedlemmarna måste en efter en lämna platsen och till slut blir Jack den som får driva expeditionen vidare i all ensamhet. I takt med att snön tätnar, havet fryser till is och det blir helt omöjligt att lämna Gruhuken smyger sig skräcken på. Hur ska Jack orka fortsätta expeditionen när någon – eller något, något som inte borde finnas på Gruhuken – gång på gång visar sig för och vill göra honom illa?

Thin Air av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Thin Air
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2016
Sidantal: 240

Himalaya, 1935. Fem vänner ska bestiga det tredje högsta berget i världen. Kanchenjunga. Ingen har någonsin lyckats med företaget. Tvärtom har de som försökt ta sig till bergets topp råkat ut för hiskeliga olyckor. Faktiskt har så många äventyrare mist sina liv där att Kanchenjunga anses vara hemsökt. Läkaren Stephen och hans storebror Kit brukade bestiga berg tillsammans när de var yngre, och nu ska de ge sig på det största äventyret av dem alla. Men redan tidigt under Expedition Kanchenjunga uppstår slitningar i gruppen och Stephen och Kit är allt annat än broderliga med varandra. Mycket kan gå fel när man bestiger världens tredje högsta berg. Vädrets makter, fallolyckor och höjdsjuka – men Stephen har inte räknat med att bergets förflutna ska följa honom hela vägen uppför berget. Vad är det för en spöklik figur han tycks se i den virvlande snön och som kommer allt närmare?

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning. Dark Matter heter Evig natt och Thin Air Expedition Kanchenjunga. Jag har inte läst Michelle Pavers skräckböcker på svenska, så jag kan inte uttala mig om huruvida översättningarna är bra eller inte. Jag gillar dem dock i engelsk tappning och tycker att framför allt Thin Air är en av de bästa spökhistorierna jag läst (vilket säger ganska mycket om kvaliteten på boken).

Bild: © ABIR / Adobe Stock

boktips, Andra världskriget, Saint-Malo, Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser, All the Light We Cannot See, krigsskildringar, böcker, litteratur

Boktips: I Ljuset vi inte ser illustrerar Anthony Doerr att förövare också kan vara offer

Jag gillar när författare problematiserar vår syn på ljus och mörker, godhet och ondska. I sin historiska roman Ljuset vi inte ser lyckas Anthony Doerr särskilt väl med denna problematisering, en av många anledningar till varför jag tycker mycket boken.

Anthony DoerrTitel: Ljuset vi inte ser
Originaltitel: All the Light We Cannot See
Författare: Anthony Doerr
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark Förlag
Årtal: 2014 (pocketutgåvan utkom först 2016)
Sidantal: 598

Det föräldralösa underbarnet Werner har ingen framtid. Hur begåvad han än är på teknik kommer han på grund av den tyska regeringens beslut tvingas ner i kolgruvorna, samma öde som drabbar alla fattiga pojkar när de väl når tonåren. Han och den älskade lillasystern Jutta bor på ett barnhem. Där tillåter de sig drömma om en annan tillvaro medan de lyssnar på en mystisk radiopratare. Werner tycker om radioapparater. Framför allt att laga dem. Tack vare hans tekniska talang får han sitt livs chans.

1939 träffar Werner av en händelse en tysk officer. Officeraren anar sig till Werners tekniska talang och låter honom på prov laga radion hemma hos ett förmöget, inflytelserikt par. Werner lyckas mycket bra. Officeraren bestämmer sig för att rädda underbarnet undan ödet i kolgruvorna. Detta innebär att Werner sätts i en elitnazistskola, där personalen mäter nyanserna på hans ljust, ljust blonda hår och oändligt blåa ögon. De drillar honom även till att anamma det nazistiska gruppbeteendet.

Samtidigt i den franska kuststaden Saint-Malo: Marie-Laure väntar på att hennes pappa ska komma tillbaka. Han är försvunnen. Under tiden bor hon tillsammans med sin pappas farbror och hans hushållerska. De är alla rädda för nazisterna som har ockuperat staden. Marie-Laure stannar mest inomhus, förutom när hon följer med hushållerskan till stranden för att samla snäckor eller hälsa på väninnorna. Hon är blind. Hemma i Paris hittade hon bra. Pappan, som är låssmed på det nationalhistoriska museet, byggde henne en gång i tiden en miniatyr av hemmakvarteren. På så sätt lärde hon sig att hitta. Nu sitter hon vid sin miniatyr och väntar… det vill säga när hon och gammelfarbrorn inte läser ur Jules Vernes En världsomsegling under haven.

Man skulle ju kunna tro att Werners och Marie-Laures liv är varandra för fjärran för att de överhuvudtaget skulle kunna mötas. I Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser (på engelska Allt the Light We Cannot See) leder dock varje ord fram till deras korta men betydelsefulla möte i Saint-Malo. Vad Doerr så skickligt illustrerar i sin skildring av Andra världskriget är att också en förövare – i det här fallet nazisterna – kan vara offer för ett grymt samhällspåtryck och att vi alla har både ljus och mörker inom oss. Om du läser boken kommer du märka hur. Ljuset vi inte ser är en såväl tjock som komplex roman, uppbyggd med hjälp av en otroligt vacker prosa. Då kapitlen är korta, och då menar jag mycket korta, flyter läsningen på bra. Ett för vackert språk och långtgående djup kan ha en avskräckande inverkan på många läsare, men jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Många som har läst Ljuset vi inte ser vittnar om samma läsglädje.

Bild: © Florence Piot / Adobe Stock

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.