Skrämselhypade skräckfilmen Verónica var väl inte SÅÅÅ hemsk

Ny skräckfilm på Netflix. Givetvis har jag sett den.  

 Paco PlazaRegissör: Paco Plaza
Manusförfattare: Paco Plaza; Fernando Navarro
Skådespelare: Sandra Escacena; Bruna González; Claudia Placer
Längd: 105 minuter
Årtal: 2017

Med rubriker som ”Netflix nya skräckfilm är så läskig att folk stänger av” kan jag inte annat än att bli helt till mig. När filmen dessutom utlovas ”vara minst lika läskig som The Conjuring” kan jag ju inte göra annat än att se den. Filmen i fråga heter Verónica. Den är på spanska och gjord av Paco Plaza, regissören bakom den banbrytande och obehagliga zombiefilmen [REC].

På 2010-talet – eller är det längre tillbaka än så (?) – har spanska filmkreatörer lyckats särskilt bra med att sprida skräck i modiga filmtittare. Så jag kan mycket väl köpa att Plazas film kan vara otäckare än The Conjuring.

Efter att ha sett Verónica håller jag dock inte riktigt med: The Conjuring är rysligare. Men Verónica når nästan upp till skrämselnivån, även om den inte är sååå hemsk som det påstås, och faktiskt har filmerna en hel del gemensamt. De skildrar demonbesättningar. I båda fallen sägs filmerna vara baserade på verkliga händelser.

Paco Plaza har hämtat inspiration från ett olöst fall i Spaniens huvudstad Madrid. 1991 gick 18-åriga Estefanía Gutiérrez Lázaro på en katolsk skola. På sistone hade hon börjat intressera sig för det ockulta. Hon och hennes vänner skaffade en Ouija-bräda för att leka den lek vi kallar anden i glaset.

Mitt under leken blev Estefanía och vännerna upptäckta. Ouija-brädan förstördes. Det var då helvetet bokstavligen brakade loss. Estefanía började se saker och höra röster. Hon insjuknade plötsligt och avled senare på sjukhus. Efter hennes död kontaktade familjen polisen, då de hade upplevt oförklarliga fenomen. Polisen kunde också dokumentera fenomenen, som än idag inte har kunnat förklaras.

Plazas skräckfilm Verónica handlar om en tonårsflicka, Verónica. Verónica måste ta hand om sina småsyskon, då mamman, som är änka och ensamstående med fyra barn, måste jobba nattetid och sova dagtid. Verónica fungerar som en mamma för småsyskonen, medan den ”riktiga” mamman sköter försörjningen.

Inför solförmörkelsen har Verónica fått en idé: hon och hennes närmsta vänner i nionde klass ska hålla en seans och kontakta hennes döda pappa. Precis som Estefanía och hennes vänner gjorde 1991, väljer Verónica att använda en Ouija-bräda. Beroende på hur man ser det fungerar seansen för bra och hon får kontakt med andevärlden. Hon släpper in en mörk och ondskefull kraft i sitt och familjens liv – och in i sin egen kropp.

Berättelsen är egentligen inte så unik. Det är det här som händer i 100 procent av fallen. Man ska inte öppna dörrarna för andevärlden, tycks den ständiga sensmoralen vara. Men Sandra Escacena spelar rollen som Verónica övertygande och Paco Plaza lyckas med något som många skräckregissörer misslyckas med: han gestaltar hemsökelsen och demonbesättningen.

En riktigt bra gestaltning av andar och demoner visar de övernaturliga krafternas närvaro utan att visa dem. Jag ska ge ett par exempel. I Verónica symboliseras demonens närvaro bland annat av exploderande lampor, sängskakningar, inbrända figuravtryck under och i sängmadrasserna och av ett glas som rullar iväg mitt under seansen. När glaset sakta, sakta rullar genom lägenheten och Verónica följer efter, håller i alla fall jag andan.

På grund av att Verónica är ensam i världen – vännerna överger henne och mamman är inte alls närvarande – förstärks känslan av hopplöshet. Hur ska en tonåring kunna ta hand om sig själv, sina syskon och samtidigt driva ut en demon ur deras liv på egen hand?

Bilder: © IMDb

10 reaktion på “Skrämselhypade skräckfilmen Verónica var väl inte SÅÅÅ hemsk

    1. Sandra Jönsson Inläggsförfattare

      Inte ens The Conjuring? 😮 Jag blir oftast ”mer rädd” av spök-tv. Program som A haunting och Paranormal witness. Kan varmt rekommendera dem om du vill få upp pulsen lite. 😉

      Svara
  1. Kirsi

    Vilken intressant och välskriven recension. Jag personligen har aldrig varit för skräckfilmer – har fortfarande rädslobaserade minnesbilder från när jag som barn tittade på Djurkyrkogården och Det . När jag var 25, och fick flera veckors mardrömmar av att ha LYSSNAT till The Grudge, bestämde jag mig för att sluta försöka vara modig och pina mig igenom sådana filmer. Jag vill inte aktivt införa känslan av rädsla i min kropp och mitt medvetande.
    Numera tittar jag inte ens på sådant som gemene man skulle klassa som milt våld, och det har delvis grund i min PTSD. Som också är orsaken till att jag brukar undvika att läsa om skrämmande eller våldsamma saker. Så jag stålsatte mig för att läsa igenom ditt inlägg, tänkte att det innehåller säkert skrämmande bilder eller beskrivningar. Men du har så respektfullt berättat om det här utan att föra in extra skrämsel. Och det tackar jag hjärtligt för.
    Ha en bra dag. 🙂

    Svara
    1. Sandra Jönsson Inläggsförfattare

      Tack för att du delade med dig av en bit av dig själv, Kirsi. Jag förstår precis vad du menar. Efter mitt medicinska trauma kan jag inte heller titta på våldsfilmer eller filmer där ben knäcks. Om jag skulle råka ut för en sån scen, kniper jag hårt med ögonen och håller för öronen. Jag hoppas att du har hittat en genre som skänker dig större glädje än vad skräck och action gör. ❤️☺️

      Svara
    1. Sandra Jönsson Inläggsförfattare

      Hoppas ni fick tid att se på Verónica. Om ja, vad tyckte ni om den, Johan och Miranda?

      Svara
  2. Sara

    Såg den precis. Inte ett dugg läskig. Till o med min dotter på 12 år tyckte inte heller att den va läskig.

    Svara
    1. Sandra Jönsson Inläggsförfattare

      Visst var Verónica inte det!? Å, vad roligt att du och din dotter tittar på skräck tillsammans! Jag älskade skräckfilmer i den åldern.😃

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.