Kategoriarkiv: Mitt läsande

The Shape of Water, Guillermo del Toro, filmrecension, filmtips

Guillermo del Toros The Shape of Water är en vacker och udda kärleksberättelse

”Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.”  

Guillermo del ToroRegissör: Guillermo del Toro
Manusförfattare: Guillermo del Toro; Vanessa Taylor
Skådespelare: Sally Hawkins; Doug Jones; Octavia Spencer; Richard Jenkins; Michael Shannon
Längd: 123 minuter
Årtal: 2017

När jag såg trailern till Guillermo del Toros nya succéfilm The Shape of Water visste jag att jag skulle älska filmen. Nu har jag sett den på bio. Jag blev inte besviken. Tvärtom älskar jag hur del Toro har sammanvävt saga och monsterfilm till en vacker och udda kärleksberättelse.

Jag beundrar del Toros nörderier. Regissören och manusförfattaren har en förkärlek för klassisk film, litteratur och konst, kulturyttringar han även har en stor kunskap om. Vare sig del Toro bygger upp en magisk och mörk sagovärld, som i Pans labyrint, eller romantiserar viktorianska spökhistorier, som i Crimson Peak, gör han det med stor passion och noggrannhet. Hittills har jag inte sett en del Toro-film där han inte har lyckats fånga det som är så specifikt för en viss genre eller kulturuttryck.

The Shape of Water är en intensiv flört med Warner Bros skräckklassiker Creature From the Black Lagoon (1954) – jämför filmernas vattenmonster med varandra så förstår du vad jag menar. Likheterna är slående. I 1960-talets och kalla krigets Baltimore och USA, studerar ett forskarteam en vattenvarelse, spelad av Doug Jones, som har fångats in från Amazonas och förts till ett välbevakat laboratorium.

Vattenvarelsen är både fisk- och människolik och skulle kunna liknas vid en monsterlik version av en sjöjungfru. Men vem är det verkliga monstret? I vetenskapens och den nationella säkerhetens namn utsätts vattenvarelsen för brutal tortyr. Detta trots att han inte utgör ett hot mot någon.

Städerskan Elisa, spelad av Sally Hawkins, får en skymt av vattenvarelsen och känner genast ett band till honom. Hon är stum och upplever sig vara en ofullbordad människa. På grund av samhällets normer lever hon som en utstött, vilket späder på hennes känsla av utanförskap. Med vattenvarelsen känner hon dock samhörighet.

Elisa närmar sig vattenvarelsen. Gör försök till att bli vän med honom. Snart uppstår en ömsesidig fascination dem emellan och fascinationen blommar ut i musik och dans, kärlek och passion. När forskarteamet och säkerhetsstyrkan på laboratoriet blir allt mer brutala mot vattenvarelsen måste Elisa hitta ett sätt att rädda sin kärlek undan döden.

The Shape of Water av Guillermo del Toro är, som skrivet, en vacker och udda kärleksberättelse, inramad av en snyggt återskapad kalla kriget-miljö. Jag lämnade biosalongen med glittrande ögon och pirrande mage. Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey är precis lika fantastisk som den vackert poetiska titeln lovar

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey har ett alldeles eget skimmer av äventyr, historia, romantik, längtan och sagor.

Eowyn IveyTitel: Mot den glittrande snön vid världens ände
Originaltitel: To the Bright Edge of the World
Författare: Eowyn Ivey
Översättare: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 446

Vintern 1885 skiljer Alaskas vildmark det nygifta paret Forrester åt. Medan maken och krigshjälten Allen tillsammans med en liten grupp män kartlägger Wolverinefloden, måste gravida Sophie stanna hemma vid Vancouverkasernerna. Om hon inte vilar mister hon kanske barnet, och en expedition till det vilda Alaska är därför inget att rekommendera.

När Allen beger sig av till Alaska lägger ett ödesmättat år sig över hans och Sophies kärleksfulla vardag och världen så som de tidigare har känt den förblir inte längre densamma. Medan Allen och hans sällskap under extrema svältförhållanden traskar genom ett bitande kallt snölandskap, korsar livsfarliga forsar och besöker indianbyar förföljs dem av både en gammal man i svart skrud och en korp.

Runtom i byarna viskas det om mannen; han är en schaman, en häxdoktor. Han är ganska otäck, väcker ett obehag med alla sina spratt. Att både den gamle mannen och korpen dessutom är halta på det ena benet och tycks avlösa varandra gör inte honom mindre skrämmande och förbryllande. Men mannen är inte det enda besynnerliga Allen stöter på under färden längs Wolverinefloden.

Badande indiankvinnor flaxar iväg som en flock vilda gäss. En annan indiankvinna – Nat’aaggi – visar vägen genom vildmarken och säger sig bära utterskinnet från den make hon själv har dräpt. Ett sjöodjur bor i en flod och biter tag i en av mannarnas ben, ur jorden föds ett barn med en viktig framtid och uppe på en bergstopp suddas gränsen mellan de levandes och de dödas rike ut. Alaska är ett besjälat land.

Samtidigt vid Vancouverkasernerna: Sophie har också en tuff resa framför sig, om än en personlig sådan. Även där vägrar den halta korpen lämna henne ifred, och den för sällan något gott med sig. Efter en lång tids konvalescens drabbas hon av en svår förlust. Vägen tillbaka till livsglädjen är lång, men är hennes egen väg.

Sophie trotsar konventionerna för hur en god militärhustru bör vara och börjar ge sig hän åt sin stora passion. Hon älskar fåglar. På egen hand lär hon sig fotografera. Hennes högsta önskan är att få fånga en kolibri med sin kamera, och när väl Allen kommer tillbaka kan hon äntligen börja sitt nya liv som naturfotograf. Vad mycket fint de ska dela tillsammans!

Mot den glittrande snön vid världens ände av den hyllade författaren Eowyn Ivey är inte en historisk roman som alla andra. Mycket på grund av dess magiska realism. Den har sitt alldeles eget skimmer av äventyr, historia, romantik, längtan och sagor. Flera människoöden vävs samman av makarna Forresters brev, dagboksanteckningar, artefakter och av kommande generationers intresse för Allens och Sophies äventyr.

Eowyn Ivey har skrivit Mot den glittrande snön vid världens ände som ett slags kollage. Berättelsen kommer till liv genom brev, fyllda dagbokssidor, tidningsurklipp, bokcitat och så vidare. De många fragmenten till trots har jag sällan läst en bok med en lika drivande röd tråd och som är så tätt sammanhållen som just Mot den glittrande snön vid världens ände är. Den är ytterst välkomponerad.

Fastän Mot den glittrande snön vid världens ände innehåller många fantastiska inslag, bygger den på en faktisk Alaskaexpedition och dokumentationer från slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om boken. Det är sällan jag är så här lyrisk över böcker. Jag nöjer mig med att säga: Läs Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey. Och om du är i valet och kvalet – låt den vackert poetiska titeln övertyga dig om att en unik läsupplevelse väntar.

Bild: © adamfichna / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker av Lucy Dillon, böcker om sorg, hundvakt, vakta hundar, böcker med hundar

Lucy Dillons feelgood-roman Hundar, hus och hjärtats längtan handlar om vägen tillbaka efter förlusten av en älskad

Lucy Dillon skildrar sorgens komplexitet i feelgood-romanen Hundar, hus och hjärtats längtan, en bok jag tyckte mycket om att läsa.  

Lucy DillonTitel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Originaltitel: Walking back to happiness
Författare: Lucy Dillon
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2012
Sidantal: 429

Ben finns inte kvar. Det suger. Endast strax över de trettio har Juliet blivit änka. Hon är lämnad med ett viktoriansk hus, som är i stort behov av renovering, och den lille terriern Minton. Efter åtta månaders tung sorg tycker Juliets familj att det är dags för henne att rycka upp sig och gå vidare i livet. Bli gladare igen. Men Juliet vill helst av allt sitta hemma tillsammans med Minton och titta på den brittiska versionen av Antikrundan. Hon vill sörja ifred.

Familjen ger sig inte. Utan att Juliet förstår hur – men mamma Diane har definitivt ett finger med i spelet – uppfylls hennes dagar plötsligt av husrenoveringar och hundpromenader. Till en början är det bara Juliet och Minton, men snart hjälper hon till att rasta grannskapets hundar.

Juliet behöver inte renovera huset på egen hand. ”Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder – något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har.”*

Livet utan Ben är fortfarande tufft och ensamt. Men Juliet inser att hon måste försöka orka livet och vardagen i alla fall. Lucy Dillons charmiga feelgood-roman Hundar, hus och hjärtats längtan är en fin skildring av att skapa sig en ny tillvaro efter en svår förlust. Den mysiga feelgood-stämningen till trots bagatelliserar Dillon inte det Juliet går igenom – tvärtom. Sorgen är närvarande i hela boken. Därmed gestaltar Dillon dess olika faser och komplexitet.

Mixen av feelgood och gripande drama, gör att många som själva har förlorat en älskad kan läsa och identifiera sig med karaktären Juliet, utan att knockas av sorgen. Jag tyckte mycket om Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon och har fått mersmak. Efter denna fina läsupplevelse kommer jag garanterat frossa i hennes andra feelgood-böcker framöver.


* Citatet är hämtat från förlagstexten om Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon.


Bild: © highwaystarz / Adobe Stock

böcker, litteratur, science fiction, android, robot, människa maskin, boktips

Blade runner av Philip K. Dick – är det rätt att döda androider när de är så förvillande lika människor?

Är skillnaderna mellan människa och robot verkligen så självklara som vi tror?   

Philip K. DickTitel: Blade runner
Originaltitel: Blade Runner; Do Androids Dream of Electric Sheep?
Författare: Philip K. Dick
Översättare: Roland Adlerberth
Förlag: Bakhåll
Årtal: 2012
Sidantal: 240

När inte ens androiderna själva förstår att de är robotar kan de vara väldigt övertygande. Det vet prisjägaren Rick Deckard, som genom San Francisco-polisen har som uppgift att spåra och likvidera androider. Ändå är människa och robot väsensskilda. Det tycker man i alla fall i den postapokalyptiska staden San Francisco, och Deckard är givetvis av samma uppfattning. Vad är det då som skiljer människa från robot? Empati.

I science fiction-klassikern Blade runner – eller Do Androids Dream of Electric Sheep?, som boken ursprungligen hette på engelska – ställer författaren Philip K. Dick karaktären Deckard inför en hopplöst söndertrasad värld. På grund av strålningen från Det sista världskriget kan djur och växter knappt leva på jorden. Men det finns några djur kvar. Dessa djur drömmer människorna om att få ha som husdjur och ta hand om. Faktiskt är att ha ett husdjur det yttersta tecknet på att man är en empatisk människa med fina moraliska värderingar. Det är bara det att de kvarlevande djuren är oöverkomligt dyra. När man, som Deckard, inte har råd att köpa ett riktigt djur får man skaffa ett elektriskt djur. Han har ett elektriskt får, men drömmer om att knäppa en handfull androider så att han kan köpa en livs levande varelse.

Kan androider drömma om elektriska får, om att ha husdjur? Det uppenbara svaret borde vara nej. Men kanske är hur androiderna är eller inte är inte så självklart som Deckard tror. I ett uppdrag där han ska oskadliggöra förrymda androider från den röda planeten Mars, vänds hans föreställningar om människa och robot uppochner. Implantat med falska minnen gör dessa androider förvillande lika människor.

Ju mer Deckard ser av androiderna, desto mer börjar han också tvivla på sin uppgift. Är det rätt att döda – kan man ens döda – androiderna? Jag ska inte spoila hur det går för Deckard. Jag är eld och lågor över det existentiella problemet i Blade runner av Philip K. Dick. Jag är dessutom galet imponerad av det snygga världsbygget. Medan jag läste boken genomkorsades huvudet av tankar som Wow! Dicks postapokalyptiska San Francisco kan vara den mest trovärdiga science fiction-världen någonsin. Om du tycker om dystopier, att grubbla över mänskligheten och får vånda av AI kommer du utan tvekan få sann läsglädje av Blade runner. Precis som jag har fått.

Bild: © Tatiana Shepeleva / Adobe Stock

Bridget Jones, vikthets, Helen Fielding

Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött

Farväl, Bridget Jones. Om du inte vill läsa om mitt avsked till Bridget, utan vill veta mer om boken – klicka här för att komma till boktipset

Min hjältinna har dött. Efter att i helgen ha läst klart Bridget Jones dagbok av Helen Fielding bär jag på en känsla av förlust: Bridget Jones och hennes dagbok var inte så kul. Jag har älskat Bridget ända sedan jag första gången såg filmen 2001. Kärleken har följt mig genom tonåren och in i vuxenlivet. Så förlusten känns tung.

Filmtolkningen av Bridget Jones – rollen spelas av Renée Zellweger – har helt klart sina brister. Men i filmen har Bridget försonande drag och jag tycker rentav hon är charmig. Charmig på ett klumpigt och självmedvetet sätt, som det är svårt att inte tjusas av. Och hon är varm. Oväntad. En bakvänd hjältinna – antagonist – som utmanar synen på hur en kvinnlig protagonist ska vara.

Om Bridget Jones representerar en sorglig vikthets i filmen är det inget mot hur kvinnors vikt porträtteras i boken. Nu förstår jag vad till exempel Bad Feminist-författaren Roxane Gay menar när hon skriver om fatshaming i kulturen. Så som Bridget Jones dagbok är skriven är jag övertygad om att Fielding tycker att kvinnor som väger 60 kilo är tjocka. Det är i sig skäl nog att stanna upp och tänka Vad fasen pågår här? och att bli skeptisk till boken.

Kan inte en bok vara bra även om den förmedlar en rutten syn på vissa saker? Jo, absolut (men boken är inte särskilt välskriven). Det som gör mig så besviken är att jag under alla dessa år har identifierat mig med Bridget. Oändligt många jobbiga situationer, det är trots allt inte alltid så lätt att ”mogna” och passera 30-årsstrecket, har fått mig att skratta högt av igenkänning. Det är precis det här Bridget Jones går igenom när…

I boken Bridget Jones dagbok finns det inget med Bridget jag kan identifiera mig med. Förutom åldern. Där tar igenkänningen slut. Det finns inget jag kan tycka om med hennes ytlighet och snäva syn på sig själv och sin omgivning. Tvärtom blir jag ledsen av dem och känner starkt att jag inte vill att kvinnliga bok- och filmkaraktärer ska reduceras till personer vars enda strävan är att verka snygg, perfekt och älskvärd med samhällets mått mätt.

Så farväl, Bridget Jones.

Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

böcker, feel good, feel good, skönlitteratur, kärleksböcker

Boktips: Helen Fieldings Bridget Jones dagbok skildrar en riktigt romantisk soppa till liv


Vill du veta vad jag verkligen tycker om Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Läs då texten ”Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött”. Om du vill bilda dig en egen uppfattning om boken – läs boktipset här nedanför och se om den kan vara något för dig.

Helen FieldingTitel: Bridget Jones dagbok
Originaltitel: Bridget Jones’s Diary
Författare: Helen Fielding
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Bokförlaget Forum
Årtal: 2014 (för den nya pocketutgåvan)
Sidantal: 311 

Det kan aldrig finnas för många tolkningar av Jane Austens bok Stolthet och fördom. Tycker jag. Den är trots allt tidernas bästa kärlekshistoria. I slutet på 1990-talet skrev Helen Fielding en modern tolkning av klassikern: Bridget Jones dagbok. Jag har både läst boken och sett filmen med samma namn, och gillar filmen tusen gånger mer än boken.

I Bridgets dagbok framgår det tydligt: det är inte lätt att vara Bridget Jones. Nej, det är verkligen inte enkelt att ha passerat 30-årsstrecket, vara ensam singel i vänkretsen, ha en mamma som har fler älskare än dig själv, väga – ve och fasa (!) – runt 60 kilo och hata karriären. Det är inte heller särskilt lätt, nu är jag fullt uppriktig, att vara kär i chefen, som är en douche, eller att tvingas utstå Mark Darcys kyliga bemötande. Hela världen är emot Bridget.

Men Bridget har sin dagbok. I den ventilerar hon sina dagliga vedermödor och berättar om sin strävan efter att bli en bättre version av sig själv. Varje dag kretsar kring hur mycket hon väger – jag har själv levt med en orimlig vikthets, så jag förstår vad hon går igenom – och allt det både hon och andra gör fel:

Varför måste Mark Darcy vara en sådan idiot, VARFÖR älskar chefen Daniel Cleaver inte henne och varför måste mamma vara så pinsamt självförverkligande? Varför – VARFÖR (!) – kan Bridget inte få vara modellsmal och ha låååånga ben?

Precis som Jane Austens hjältinna Elizabeth Bennet låter Bridget sig styras av fördomar, och hon fattar oräkneligt många ”dåliga” beslut, som gör hennes liv till en enda soppa. För att vara en feelgoodroman med romantiska inslag är Bridget Jones dagbok av Helen Fielding väldigt händelserik. Tempot i boken är snabbt, lite för snabbt, enligt min mening.

Genom de drygt 300 boksidorna är det Bridgets röst som hörs. Vi läser hennes hafsigt skrivna dagbok, dag för dag under ett helt år. Bridget må tycka att hennes liv är händelselöst, men så är inte fallet. Framför allt inte på kärleksplanet:

”Det varje kvinna djupt inom sig vet är att hon aldrig vet sitt eget bästa när det gäller män. Bridget har gått i fällan många gånger, men nu MÅSTE hon bara hitta den rätte, innan det är dags för pensionen. Bridgets snygge, något sliskige, men ändå attraktive chef visar sig plötsligt intresserad och Bridget vädrar morgonluft. Samtidigt slänger tråkmånsen Mr Darcy trånande blickar efter henne.”*

Ska Bridget lyckas reda upp soppan?


* Citatet är hämtat från förlagstexten om Bridget Jones dagbok av Helen Fielding.


Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

boktips, litteratur, historisk roman, The Tea Planter's Wife, Teodlarens hustru, Dinah Jefferies, Sri Lanka, Ceylon

Boktips: Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru utspelar sig på en teplantage i det koloniala Ceylon

Den historiska romanen Teodlarens hustru av Dinah Jefferies bjuder på en ganska så otrolig och romantisk berättelse att drömma sig bort i.   

Dinah JefferiesTitel: Teodlarens hustru
Originaltitel: The Tea Planter’s Wife
Författare: Dina Jefferies
Översättare: Ann-Christine Relander
Förlag: Lind & Co
Årtal: 2016
Sidantal: 430

Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru – på engelska The Tea Planter’s Wife – är inte den bästa bok jag läst. Tvärtom tycker jag att boken är ännu ett verk med en exotiserande och romantiserande bild av fjärran länder och kolonialismen. Jag tycker hjälplöst mycket om boken i alla fall. Mycket på grund av de drömska miljöskildringarna av kolonialtidens Ceylon*, det land vi idag kallar Sri Lanka. Jag ville ha eskapism. Teodlarens hustru gav mig efterlängtad verklighetsflykt. Det är en ganska så otrolig och romantisk berättelse att försvinna i:

Det är 1920-tal. Den nittonåriga Gwendolyn Hooper reser på egen hand från den trygga tillvaron i England till det nya livet i Ceylon. Där väntar hennes nyblivna make Laurence. Han driver flera teplantager och tillhör eliten i Ceylon. Redan när Gwendolyn stiger av ångbåten möts hon av en främmande värld. Den doftar mustigt, en blandning av starka kryddor, salt fisk och gammalt damm. Så spännande! Det här är hennes stora äventyr. Kärleksäventyr.

Men väl kommen till teplantagen, som ska bli Gwendolyns nya hem, blir hon genast besviken. Varför är Laurent så distanserad, svår att nå fram till? Han verkar inte vara det minsta intresserad av att tillbringa tid med henne. Hon tänker inte låta äventyret vänta på Laurence och ger sig av på egna upptäcktsfärder på teplantagen.

Gwendolyn förälskar sig i den storslagna naturen: den varma fylliga luften, de dimhöljda vattendragen, frodiga skogarna och blomsterprakten som följer henne överallt. Hon behöver bara blicka ut från sovrumsfönstret för att uppleva den vackra grönskan. Upptäcktsfärderna väcker också hennes nyfikenhet. Hon vill veta mer om kvinnorna i de färgglada sarierna, det vill säga arbetarna som plockar teblad. Gwendolyn börjar engagera sig i arbetarna på teplantagen, vilket inte alla tycker om. Många av de priviligierade vill inte röra om i grytan, för missnöjet på plantagen sjuder redan. Vad händer om det kokar över?

Samtidigt som Gwendolyn försöker finna sig tillrätta på teplantagen i Ceylon och navigera sig fram i ett tufft socialt landskap, med en förlegad och orättvis syn på urinvånarna, ställs hon inför gamla hemligheter och svåra förluster: Teplantagen är en ”plats fylld av mystiska ledtrådar till det förflutna låsta dörrar, en gulnad bröllopsklänning i en koffert och en överväxt grav som är undangömd på ägorna. Snart blir Gwendolyn gravid, men lyckan över det nya livet blir inte långvarig och i förlossningsrummet tvingas hon ta ett beslut som kommer att påverka hennes liv för all framtid.”*


* Under den brittiska kolonialtiden kallades ön och landet Sri Lanka för Ceylon. Man använder sällan det gamla namnet idag, även om benämningen fortfarande kan förekomma. Ceylon var en brittisk koloni mellan åren 1796 och 1948. Landet blev en republik 1972 och fick då namnet Sri Lanka. Läs mer om Ceylon och Sri Lanka på Wikipedia.

* Citatet är hämtat från förlagstexten om Teodlarens hustru av Dinah Jefferies.


Bild: © Goinyk / Adobe Stock

Boktips: Roxane Gays Bad Feminist belyser populärkultur utifrån perspektiven kön, politik, etnicitet och sex

Vad tycker jag är bra respektive dåligt med Roxane Gays essäsamling Bad Feminist?

Roxane GayTitel: Bad Feminist
Originaltitel: Bad Feminist
Författare: Roxane Gay
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2015
Sidantal: 397

Om du vill läsa riktigt slagkraftig feministisk litteratur skulle jag råda dig att rikta blicken mot Rebecca Solnits skrifter Män förklarar saker för mig och Alla frågors moder. Jag menar istället för att lägga ner din tid på Roxane Gays succébok och essäsamling Bad Feminist. Fastän jag är ganska skeptisk till Bad Feminist finns det många saker jag tycker om med boken. Jag gillar Gays personliga ton. Jag gillar hennes analyser av populärkulturen, som gör att hennes oftast viktiga poänger är lätta att ta till sig. Jag gillar också hur snyggt hon visar att man kan tycka att normer är fel men ändå på ett omedvetet sätt följa dem.

Just det där sista, att man både kan vara emot och leva i enlighet med normerna, tolkar jag som ett av Gays huvudresonemang i Bad Feminist. Jag tror att många kritiker har haft svårt att se denna diskrepans Gay försöker sätta ord på, och att de därför har gjort bedömningen att det Gay vill ha sagt är lamt och motsägelsefullt, att hon liksom urvattnar sina egna resonemang. Men det är ju det att Gays poäng är att man kan vara motsägelsefull som människa, som feminist. Man kan tycka att en bok eller film är ett estetiskt mästerverk men samtidigt ge uttryck för vedervärdiga värderingar – eller att ett mästerverk kan suga för att dess människosyn är sunkig.

Så vad tycker jag inte om med boken? Jag tycker den är hafsigt skriven, att den saknar språklig och intellektuell finess och att ”babblet” gör att Gay tappar tråden. Jag tycker att Bad Feminist spretar på ett sätt som är föga smickrande för en essäsamling. Även om det finns STARKA partier i Bad Feminist – textstycken som griper tag med full kraft – kan de inte väga upp de många utsvävningarna. Det är av den här anledningen som jag lyfter fram Rebecca Solnits böcker, då de är mycket tätare, mer genomtänkta och håller sig till saken. Men det finns något som gör Bad Feminist av Roxane Gay väldigt läsvärd; Gay har ett bagage. När hon berättar utifrån sina egna erfarenheter av Alfabet, fat camps, våldtäkter och av att vara en Hungerspelen-fangirl  briljerar hon på alla sätt och vis,  visar hon prov på mästerlig skrivtalang. Jag hade gärna läst en uppdaterad och tätare version av Bad Feminist, där Gay utgår ännu mer från sina personliga berättelser för att belysa kön, politik, etnicitet och sex.

Bild: © Andrey Popov / Adobe Stock

Men oj! Virginia Woolf är med på Googles söksida

Idag hyllar Google en av mina förebilder…

Jag måste ju bara uppdatera bloggen med denna fantastiska nyhet: den brittiska författaren Virginia Woolf är med på Googles söksida. Men oj, en så fin illustration av henne! Woolf är en av mina förebilder, både vad gäller skrivande och tänkande. Därför tar mitt hjärta ett glädjeskutt när jag ser denna hyllning till henne på hennes 136:e födelsedag.

bilder på Virginia Woolf

böcker, boktips, Kazuo Ishiguro, nobelpriset i litteratur, butler

Boktips: Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen växer, växer och växer

Vad var det som fick mig att fortsätta läsa nobelpristagaren Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen?  

Kazuo IshiguroTitel: Återstoden av dagen
Originaltitel: The Remains of the Day
Författare: Kazuo Ishiguro
Översättare: Annika Preiss
Förlag: Wahlström & Widstrand
Årtal: 2017
Sidantal: 297

Händelsen i Återstoden av dagen av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro är egentligen ganska alldaglig; mönsterbutlern Stevens åker på sitt livs första semester i sin husbondes bil. Som läsare får vi följa med honom på en roadtrip genom England. Är boken kanske för alldaglig för mig? tänkte jag mellan de första femtio hundra sidorna i boken. Jag övervägde att lägga ner den, att rikta blicken mot intressantare läsning. Men jag var inte redo att ge upp ännu. Jag hade nämligen hört att Återstoden av dagen växer, växer och växer, att man bara måste ge den ärlig chans. Så jag gjorde det. Blev jag besviken. Nej, tvärtom. Jag blev överväldigad av kraften i Ishiguros visserligen vardagliga men mäktiga roman.

Året är 1956 och Stevens befinner sig vid den historiska brytpunkten mellan den gamla och den nya tiden. De gamla värdena han håller så högt är på väg att ersättas av nya ideal, och få lever det liv han levt som butler i det aristokratiska hemmet Darlington Hall. Medan Stevens stannar i staden Salisbury, vid Mortimer’s Pond i Dorset, Taunton i Somerset och så vidare, tänker han tillbaka på det han varit med om i livet och begrundar vilka värden man fortfarande borde kämpa för. Frågan om vad som är en bra butler är ett återkommande tema i Stevens funderingar.

Stevens roadtrip är som en fantastisk madeleinekaka. Den öppnar dörrarna till en hel värld. Som Butler på Darlington Hall har Stevens varit med om ögonblick som har format världshistorien. Till synes oskyldiga salongsdiskussioner har lett till pogromer och andra världskriget. Det ”lilla” kan vara avgörande, vara stort. På grund av att Stevens värdesätter sina butlerideal högre än allt annat går han miste om saker, som djupa relationer. Relationen till pappan, som också var butler, är distanserat respektfull, nästan kylig. Han är så inne i sig själv och det han gör, att han inte inser att hushållerskan och vännen miss Kenton älskar honom hjärtskärande mycket. Det är sorgligt att läsa hur Stevens försakar relation efter relation, bara för att vara en så bra butler som möjligt på Darlington Hall.

Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen som jag alltså först tyckte var alldaglig – kanske rentav liten – växer sida för sida till en skildring av de stora frågorna om livet, döden, kärleken samt människans roll i samhället och tiden. Vad händer när vi är så halsstarriga att vi inte tar de finaste ögonblicken tillvara?

Bild: © BillionPhotos.com / Adobe Stock