Kategoriarkiv: Mitt funderande

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men explain things to me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men explain things to me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock

böcker, litteratur, bok, boktips, Veckans topplista, Johannas Deckarhörna

Veckans topplista: 5 böcker jag ser fram emot att läsa i höst

Varje vecka släpper Johannas Deckarhörna en ny topplista för oss bokbloggare att skriva ett blogginlägg om. Denna vecka – alltså vecka 35 – är temat fem böcker jag ser fram emot att läsa i höst. Vill du också delta i ”Veckans topplista”? Klicka i så fall på länken. Här kommer mina fem böcker (och som du kan se finns inga nya titlar med på listan):

1. Det avlägset nära av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitI våras blev Rebecca Solnit en av mina absoluta favoritförfattare. Jag älskar hennes smarta essäer, i vilka historia, konst, litteratur, vandring, feminism och samhälle blandas till insiktsfulla texter som lär mig mycket om såväl mig själv som om det samhälle jag lever i. Den enda invändning jag har haft mot Solnits essäsamlingar är att jag har velat att hon ska vara ännu mer personlig, och det är just detta hon är i Det avlägset nära (The Faraway Nearby). I boken skriver hon – förutom om sina Solnit-klassiska temata – om sin och den alzheimerdrabbade moderns svåra relation.

2. Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elena Favilli

Elena FavilliJag fick hem boken Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor (Good Night Stories for Rebel Girls: 100 Tales of Extraordinary Women) häromdagen. Även om jag är skeptisk till titeln – för visst har alla stor glädje av att få höra om de saker kvinnor har åstadkommit i världshistorien – är jag imponerad av konceptet. Jag har tjuvbläddrat i boken och tycker att illustrationerna är helt fantastiska. När jag själv har läst ut sagoboken ska jag läsa den för min brorsdotter.

3. Björnstad av Fredrik Backman

Fredrik BackmanMin bästa vän, Therese, älskar Fredrik Backmans böcker. Hennes lovsånger till Björnstad har fått mig att tro att jag kan hitta mycket intressant bokrecensionsstoff i romanen, framför allt om jag kopplar den till frågor som rör identitet och genus liksom väver samman det hela med hur det var att växa upp i den håla jag bodde. Jag är dessutom övertygad om att jag verkligen kommer tycka om Björnstad – tur att uppföljaren Vi mot dem hann att komma ut!

4. Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Will SchwalbeJag brukar ha personliga projekt som jag fördjupar mig i. Just nu är ett av mina viktigaste projekt att läsa skönlitterära böcker om sorg. Inom ramarna för detta tema tycker jag att Will Schwalbes Bokklubben vid livets slut (The End of Your Life Book Club) verkar vara helt fantastisk. I korta drag handlar romanen om en son och hans cancersjuka mamma som börjar läsa böcker tillsammans, ett slags biblioterapi. Medan de läser böckerna kommer de närmare varandra och kan nå en sorts försoning innan det är försent.

5. Lace av Shirley Conran

Shirley Conran, ljudbokParallellt med alla de böcker jag läser försöker jag alltid lyssna på ljudböcker. Att lyssna på ljudböcker passar alldeles utmärkt när jag är ute och promenerar, vilket jag gör nästan dagligen. När jag hittade Shirley Conrans 1980-talsklassiker Lace på Storytel blev jag jätte-jätteglad. Jag älskade miniserien som barn – kommer du ihåg den? Judy, Kate, Pagan och Maxine kallas till New York. Där undrar den världsberömda skådespelerskan Lili vem av dem som är hennes mamma. Samtidigt som frågan rör upp det förflutna påminns de om den vänskap de delade som unga. Spännande, eller hur?

Vill du också vara med i ”Veckans topplista”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till Johannas Deckarhörna via denna länk: https://johannasdeckarhorna.wordpress.com/2017/08/29/veckans-topplista-v-35-bocker-att-se-fram-emot-i-host/

Bild: © fedorovacz / Adobe Stock

böcker, litteratur, sommarläsning

Jag hakar på Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”

Det här är första gången någonsin som jag deltar i ett länkparty genom att svara på en annan bloggares frågor. När jag såg Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät” tänkte jag Varför inte – jag hakar på! Jag har trots allt läst en del böcker under sommaren. Här kommer mina svar på Sofies frågor, och om du också vill delta i länkpartyt kan du klicka på länken här ovanför för att komma direkt till frågorna.  

Hur blev din lässommar?
För en gångs skull känner jag mig ganska nöjd med min lässommar. Jag har upptäckt såväl nya som gamla favoriter och fortsatt fördjupa mig i en av mina favoritsubgenrer: dystopier. Jag har även vidgat mina vyer något vad gäller så kallad världslitteratur och försökt blicka bortom den västerländska och anglosaxiska horisonten… När jag i våras var i Sydafrika slog det mig hur lite jag egentligen vet om litteraturer från till exempel den afrikanska kontinenten. Jag försöker fylla mina kunskapsluckor, och det har, som skrivet, gått framåt.

Läste du det du hade tänkt? Mer eller mindre?
I tankarna vill jag alltid läsa mer. Det är därför jag aldrig kan känna mig helt nöjd med min läsinsats. För varje ny bok jag läser vill jag läsa ytterligare tio. Situationen är hopplös, eller hur? Samtidigt som jag är nöjd med de litterära fält jag har beträtt kan jag känna en viss ånger och ångest inför att jag inte utforskade andra. Jag hade till exempel velat läsa skönlitterära böcker om sorg, ett projekt jag är ivrig att påbörja.

Vilken var den bästa boken du läste?
Framför allt fyra böcker gjorde starka intryck på mig: Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, Juliet Marilliers Daughter of the Forest, Anne Tylers Farväl för nybörjare och så Charlotte Brontës Jane Eyre. Jane Eyre är för övrigt en av mina favoritböcker sedan länge, länge och var därför ett kärt återläsande.

Någon bok som blev en besvikelse?
Det finns faktiskt en bok som jag är riktigt besviken på: Ola Larsmos Swede Hollow. Dels tyckte jag inte om gestaltningen i boken, dels kändes boken överlag väldigt ofärdig, som om upplägget inte alls var genomarbetat. Om Swede Hollow hade varit en reportagebok och inte ett skönlitterärt verk, hade jag kanske kunnat vara mer förstående inför bokens utformning. Men nu föll den platt för mig, vilket är synd eftersom jag tycker att Swede Hollow är ett intressant komplement till Vilhelm Mobergs fantastiska Utvandrarna-serie.

Någon bok du inte hann läsa, som du tänker ta tag i snart?
I slutet på våren började jag stifta bekantskap med Rebecca Solnits författarskap. Jag hade tänkt fortsätta läsa hennes böcker Det avlägset nära (The Faraway Nearby) och Alla frågors moder (The Mother of All Questions), men böckerna hamnade i bokhyllan. Nu har jag bra höstläsning att se fram emot i stället.

Har du införskaffat några böcker inför hösten?
Jag har nyligen upptäckt hur jävla storartad boktjänsten Storytel är. Nästan alla de böcker jag vill läsa finns som e-böcker där, så just där har jag en diger läslista. Häromdagen fick jag dock hem en barnbok jag är nyfiken på: Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor. När jag själv har läst och recenserat boken här på Sandrajonsson.se ska min brorsdotter få den. Jag längtar efter att få prata om starka kvinnliga förebilder med henne.

Något annat du ser fram emot i bokväg i höst?
Min så kallade ”Reading Challenge” på Goodreads. Jag kommer alldeles säkert nå mitt mål att läsa 75 böcker – hur många fler böcker kommer det bli? Jag brukar inte ge mig hän åt trendande böcker, utan följer min egen läslust. I dagarna har jag exempelvis påbörjat Elly Griffiths deckarserie om arkeologen Ruth Galloway, och jag som inte ens gillar deckare. Plötsligt tycker jag det ska bli jättekul att få följa Ruth och hennes upptäckter i Storbritannien.

Något annat du ser fram emot i höst?
Att få ett mer aktivt liv igen, som att gå på föreläsningar och evenemang. Dessvärre kan min kroniska smärta hålla mig tillbaka i långa perioder, men nu har jag gett mig fan på att jag ska lämna lägenheten oftare och göra saker som jag tycker om. Jag ser också fram emot att fylla den här bloggen, som ju är ny, med massa bokrecensioner och funderingar, se om jag kan driva den lika långt som min andra blogg Bättre hälsa (vilket jag starkt betvivlar).

Vill du också svara på frågorna i Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till hennes via denna länk: http://www.sofiesbokblogg.se/2017/08/efter-sommar-enkat.html

Bild: © Agnes / Adobe Stock

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock

syn på mig själv, syn på sig själv, mäta sitt värde, prestation, prestationsångest, otillräcklighet, glädje, livsglädje, fina ögonblick, hälsa, psykologi

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar

Det känns inget vidare snällt mot mig själv att mäta mitt värde – definiera den jag är – utifrån vad jag presterar…

Minnena på Facebook ska påminna oss om allt det fina vi har upplevt, de där dyrbara ögonblicken vi tog tillvara. Visst har jag sådana stunder. Många sådana. Men jag kan inte låta bli att förfäras av hur jag genom åren har mätt både mina lyckliga stunder och mitt egenvärde i hur mycket jag presterar. Majoriteten av mina Facebook-minnen avspeglar denna skeva syn på min vardag och mig själv.

Det är inte bara Facebook jag har använt för att dokumentera hur mycket (eller hur lite) jag har åstadkommit. På sistone har jag ofta tänkt att det är mina och tjejkompisarnas prestationer som är mittpunkterna i våra samtal, och att vi alla många, många gånger känner oss otillräckliga; ”Jag skrev bara tusen ord idag”; ”Jag har bara tränat tre pass den här veckan” och så vidare.

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar. Det finns meningsfullare sätt att se på mig själv, till exempel hur glad jag känner mig när jag och brorsdottern kokar ihop rövarhistorier tillsammans, hur uppfylld jag känner mig när jag läser en bok som berör eller hur mitt hjärta skuttar när sambons leende bildar skrattrynkor vid ögonen. Jag tänker att jag borde skifta perspektiv och låta dessa små, men ack så betydelsefulla, ögonblick definiera den jag är.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

Sydafrika, Kapstaden, svält, hunger, världshungern

Det går inte en dag utan att jag tänker på den svältande pojken

[Det går väl knappast att skriva om globala orättvisor, världshungern och sin egen roll i dem utan att verka pretentiös. Jag tänker göra det i alla fall. Varför? För att på sistone har jag tänkt mycket på hur mina små som stora val påverkar andra människor, både i min närhet och långt borta, och om det borde finnas gränser för hur mycket man kan hjälpa andra. Om jag hade vetat hade jag antagligen inte behövt skriva ner mina tankar så här:]

Jag åkte till Sydafrika för att få se och röra vid elefanter. För att få paddla kanot i regnskog, vandra i berg och leva ut min trettioårskris. Jag ville ha ett äventyr. Göra saker som skulle få mig själv att häpna över min egen fantastiska äventyrlighet. Jag ville leva upp till min idealbild av mig själv: Sandra Indiana Jones. Visst fick jag mitt äventyr! Men det är inte äventyrsupplevelserna jag bär med mig hem från Sydafrika. Det resan gav mig var något mycket djupare än så: den globala orättvisan har aldrig varit så tydlig för mig som den var i Sydafrika. Och jag känner mig skyldig, förstår min del i den. Skit i Indiana Jones, jag hade mycket hellre velat vara en bra medmänniska. I stället känner jag mig jävligt usel, som om jag varken kan eller vill stå för mitt val att vilja vara lite äventyrlig när det till exempel är så oändligt många människor som lever under kroniska svältförhållanden.

Sydafrika är ett av de rikaste länderna på kontinenten Afrika. Där finns många som lever under goda ekonomiska förhållanden. Men där finns även många, många som bor i kåkstäder, som inte har en inkomst, som om de har en inkomst knappt tjänar ett par tusingar i månaden – tänk dig att leva på ett par tre tusen kronor i Sverige så får du en rättvis bild av de förhållanden många i Sydafrika lever under – och som helt enkelt inte har råd att äta.

De första dagarna i Kapstaden, en av Sydafrikas tre huvudstäder,* slogs jag av hur många det var som hade stannat i växten och hade deformerade skelett, benen var liksom krokiga och inåtböjda. Vilken märklig slump, tänkte jag först. Det var förstås ingen slump. När man inte kan äta kan kroppen inte växa, precis som resten av kroppen tar skelettet skada. Många av människorna som bodde i Kapstaden var så hungriga att de inte ens bad om pengar, de bad om mat och vatten: Snälla, ge mig en bit bröd. Kan jag få lite vatten? Kan du, snälla, ge mig mat? Vad som helst. Jag ber dig. Om du vill göra en riktigt god gärning, öppna ett soppkök i Kapstaden! Jag som rynkade på näsan åt maten som serverades mig på restaurangerna (har en vegansk kosthållning, vilket inte var det lättaste i ett land där man äter mycket kött) och slängde portion efter portion. Det är så jävla skevt. I Kapstaden fattade jag ett av mina sämsta beslut någonsin. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det.

Jag förstår att jag inte kan stilla världshungern. Att lilla jag omöjligt kan hjälpa alla de svältande människor som bor i Sydafrika. Jag må vilja vara Indiana Jones men jag förstår att jag inte kan vara Jesus eller Gud. Men jag tror verkligen att små gärningar kan göra skillnad för människor, att man inte ska undvika att ge och hjälpa för att man inte kan ge till eller hjälpa alla. Det kom fram en pojke – eller man (?) – till mig i Kapstaden. Som så många andra bad han om mat, en smörgås. Bara något litet. Jag försökte få fatt på mat vid det stora torget. Ingen av de många restaurangerna ville sälja mat till mig att ge till honom. Då visade han i stället vägen till en mataffär ett eller två kvarter bort.

Jag var livrädd för att följa med honom, men gjorde det i alla fall. Han ville ju bara ha en bit mat. Väl i mataffären började han plocka på sig saker. Jag tror att jag upplevde att jag tappade kontrollen över situationen och att en neslig sida i mig inte tyckte om att någon annan bestämde över mina pengar – tänk om jag inte skulle ha råd att ta taxin tillbaka hem!? Jag vet inte… Jag tänkte säkert katastroftankar utifrån mitt eget själviska perspektiv. Han ville ha ett storpack med havresnacks – javisst, sa jag – och sedan något som jag då inte visste vad det var men som jag i efterhand har förstått var torrmjölk.* Jag köpte honom storpacket med havresnacks men inte torrmjölken. Jag önskar att jag hade gjort annorlunda. I det långa loppet hade några hundralappar inte spelat någon roll för mig, men i mitt huvud – och jag vet, nu gör jag det stort – hade det för honom kunnat vara skillnaden mellan liv och död.

Sedan jag kom hem från Sydafrika har det, som jag har nämnt, inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på den svältande pojken och hur mina egna handlingar kan påverka andra människors liv. Det har heller inte gått en dag utan att jag har tänkt på hur orättvist det är att jag kan förverkliga mig själv medan många människor bara vill kunna äta sig mätta. Det här har påverkat mig så djupt att jag också varje dag har försökt att lära mig mer om globala orättvisor. Än så länge känner jag mig inte så lite maktlös inför det enorma med exempelvis världshungern, men jag hoppas verkligen att jag en dag – hellre förr än senare – ska kunna göra verklig skillnad för någon, en liten handling i taget.

Bild: © mantinov / Adobe Stock.


* Sydafrika har tre huvudstäder: Kapstaden, Pretoria och Bloemfontein.

* Torrmjölk är ett mjölkpulver man blandar med vatten. På grund av att vattnet inte alltid är rent kan torrmjölk göra mer skada än nytta och därför har många hjälporganisationer övergått till att behandla svält med en särskild nötkräm, menar Martín Caparrós i boken Hunger. Läs min recension av Hunger här!