Kategoriarkiv: Mitt funderande

Bridget Jones, vikthets, Helen Fielding

Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött

Farväl, Bridget Jones. Om du inte vill läsa om mitt avsked till Bridget, utan vill veta mer om boken – klicka här för att komma till boktipset

Min hjältinna har dött. Efter att i helgen ha läst klart Bridget Jones dagbok av Helen Fielding bär jag på en känsla av förlust: Bridget Jones och hennes dagbok var inte så kul. Jag har älskat Bridget ända sedan jag första gången såg filmen 2001. Kärleken har följt mig genom tonåren och in i vuxenlivet. Så förlusten känns tung.

Filmtolkningen av Bridget Jones – rollen spelas av Renée Zellweger – har helt klart sina brister. Men i filmen har Bridget försonande drag och jag tycker rentav hon är charmig. Charmig på ett klumpigt och självmedvetet sätt, som det är svårt att inte tjusas av. Och hon är varm. Oväntad. En bakvänd hjältinna – antagonist – som utmanar synen på hur en kvinnlig protagonist ska vara.

Om Bridget Jones representerar en sorglig vikthets i filmen är det inget mot hur kvinnors vikt porträtteras i boken. Nu förstår jag vad till exempel Bad Feminist-författaren Roxane Gay menar när hon skriver om fatshaming i kulturen. Så som Bridget Jones dagbok är skriven är jag övertygad om att Fielding tycker att kvinnor som väger 60 kilo är tjocka. Det är i sig skäl nog att stanna upp och tänka Vad fasen pågår här? och att bli skeptisk till boken.

Kan inte en bok vara bra även om den förmedlar en rutten syn på vissa saker? Jo, absolut (men boken är inte särskilt välskriven). Det som gör mig så besviken är att jag under alla dessa år har identifierat mig med Bridget. Oändligt många jobbiga situationer, det är trots allt inte alltid så lätt att ”mogna” och passera 30-årsstrecket, har fått mig att skratta högt av igenkänning. Det är precis det här Bridget Jones går igenom när…

I boken Bridget Jones dagbok finns det inget med Bridget jag kan identifiera mig med. Förutom åldern. Där tar igenkänningen slut. Det finns inget jag kan tycka om med hennes ytlighet och snäva syn på sig själv och sin omgivning. Tvärtom blir jag ledsen av dem och känner starkt att jag inte vill att kvinnliga bok- och filmkaraktärer ska reduceras till personer vars enda strävan är att verka snygg, perfekt och älskvärd med samhällets mått mätt.

Så farväl, Bridget Jones.

Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

Myers-Briggs personligetstest, Carl Gustav Jungs personlighetstyper

Det finns 16 personlighetstyper – vilken av dem är du?

Jag har varit på ett nytt filosofievenemang på Göteborgs Litteraturhus. Den här gången om Myers och Briggs 16 personlighetstyper. I detta megalånga inlägg berättar jag om evenemanget, personlighetstest på nätet och de olika personlighetstyperna.

Temat för gårdagskvällens interaktiva föreläsning med Miriam van der Valk på Filoprax kan sammanfattas med ”Det finns 16 personlighetstyper – vilken av dem är du?”. I vanlig ordning visste jag och Christoffer inte vad vi kunde vänta oss av denna föreläsning om Carl Gustav Jungs och Myers och Briggs personlighetstyper, så vi närmade oss kvällen med nyfikenhet. Vi hade förberett oss genom att göra det rekommenderade personlighetstestet på 41q.com.

Jag talar inte bara för mig själv när jag säger att filosofievenemangen med Filoprax och Bronson Consulting på Göteborgs Litteraturhus är fantastiskt roliga. Både jag och Christoffer har en ny favoritplats att gå till, en plats där vi kan lyssna, lära och samtala, precis som vi tycker om att göra. Föreläsningen om de 16 personlighetstyperna var interaktiv på så sätt att van der Valk inledde kvällen med att berätta om Jungs extroverta och introverta personlighetstyper och om hur amatörpsykologerna Myers och Briggs vidareutvecklade dessa typer till 16 stycken. Efter det här analyserade vi tillsammans våra resultat från testet på 41q.com – vilken isbrytare! Tack vare att vi åhörare hade detta test gemensamt kunde vi enkelt samtala med varandra, mingla runt i lokalen.

Min personliga hållning till Myers och Briggs personlighetstest är att jag dels kan tycka att det ligger något i det, dels anser att man inte kan kategorisera personer i enbart 16 typer. Människor är mer komplexa än så, tycker jag. Men visst håller jag med föreläsaren van der Valk att man kan använda personlighetstestet och dess olika personlighetstyper som ett sätt till ökad självkännedom, bland många andra.

Myers och Briggs personlighetstest på nätet

Det finns flera olika Myers och Briggs-baserade personlighetstest på nätet. Ursprungstestet heter Myers-Briggs Type Indicator (MBTI). Både MBTI och test som det på 41q.com brukar användas inom rekrytering. Man tror att man kan få fram starka kandidater till en tjänst genom att bestämma deras personlighetstyp, och detta fastän man vet att testet och idén om de 16 personlighetstyperna inte är utan brister. Jag roade mig med att göra ett annat test, som finns på 16personalities.com. Jag betvivlar vetenskapligheten i testet – men det var kul att göra det och att se resultaten!

Personlighetstestet på 41q.com

Personality Test – 41 Questions. 1 Personality. 100% Free.

For reliable results, it is important that you answer the questions for yourself with how you feel – not how you want others to see you. If you can’t make a perfect match between a question and any answer, choose the alternative that is more true than the other.

Personlighetstestet på 16personalities.com

Kostnadsfritt personlighetstest, typ-beskrivningar, förhållanden och karriärs-förslag | 16Personalities

Disclaimer: All non-English versions of the website contain unofficial translations contributed by our users. They are not binding in any way, are not guaranteed to be accurate, and have no legal effect. The official text is the English version of the website. Please consider reporting inaccuracies to support@16personalities.com or join our translation project!

8 föredragna egenskaper kan kombineras till 16 personlighetstyper…

… och varje föredragen egenskap betecknas av en bokstav:

De 8 föredragna egenskaperna

E (Extraversion). En person med egenskapen Extraversion är uppmärksam på den yttre världen och får energi av att vara social.
I (Introversion). En person med egenskapen Introversion vänder gärna blicken inåt och får energi inifrån sig själv.

N (Intuition). En person med egenskapen Intuition – notera bokstaven N – är bra på att se meningssammanhang och behöver inte nödvändigtvis uppleva världen med sinnena för att komma fram till saker. Personen föredrar också att beträda outforskad mark och kan känna sig mer trygg i det oväntade än i rutiner.
S (Sensing). En person med egenskapen Sensing utforskar världen med hjälp av sinnena och bygger ofta sina uppfattningar på vad hen har upplevt konkret med dem. Personen föredrar att agera utifrån tidigare erfarenheter och att hålla sig till sina rutiner.

F (Feeling). En person med egenskapen Feeling får snabbt en känsla för vad som är viktigt för andra människor och kan beskrivas som inkännande. Personen brukar inte ha problem med att knyta relationsband, tenderar att se ”det goda” i var och en och lägger märke till när någon blir sårad. För samma person kan att inte såra någon annans känslor vara viktigare än att ha rätt i en diskussion.
T (Thinking). En person med egenskapen Thinking får tack vare sin analytiska förmåga snabbt koll på läget och brukar ha lätt att se både fördelar och nackdelar med olika saker och situationer. Personen tycker det är viktigt att se till sanningen, till och med så viktigt att det kan vara viktigare för hen att sanningen kommer fram än att ta hänsyn till andras känslor, som i en diskussion.

P (Perceiving). En person med egenskapen Perceiving gillar spontanitet. Hen bildar sig sällan en fix och färdig uppfattning, utan är öppen för ny information, nya perspektiv och att omförhandla sin syn på sig själv och världen.
J (Judging). En person med egenskapen Judging gillar att planera och att hålla sig till planen. Personen uppskattar när saker och ting är välorganiserade liksom sköts och genomförs på ett effektivt sätt.

Det är först när dessa åtta föredragna egenskaper kombineras som man får fram en personlighetstyp:

Myers-Briggs personligetstest, Carl Gustav Jungs personlighetstyper

De 16 personlighetstyperna

För att komma fram till vilken personlighetstyp du är rekommenderar jag återigen att du gör Myers och Briggs-baserade personlighetstest på nätet. Testresultaten innehåller information om din personlighetstyp, om dina styrkor respektive svagheter. Japp, jag är för bekväm för att skriva om varje personlighetstyp här på bloggen, och tycker att det finns andra som gör det hundra gånger bättre än jag. Om du är nyfiken på Myers och Briggs 16 personlighetstyper – kanske att du har hittat din grej – kan jag rekommendera dig att läsa vidare på den officiella webbplatsen för Myers and Briggs Foundation:

No Title

No Description

Fungerar verkligen personlighetstesten?

Som jag har skrivit är jag skeptisk till Myers och Briggs 16 personlighetstyper, då jag tycker att människor är oändligt mer komplexa än så. Jag upplever också att testresultaten kan variera från gång till gång – prova själv att göra samma test två gånger! Det är inte bara jag som är skeptisk. Vissa kallar personlighetstyperna och testen för ”astrologi för nördar”, och det kan väl ligga något i det. Många känner nog mer att det är en kul grej, än ett behov av att bygga upp hela sitt liv kring testresultaten. Så som jag har förstått det används Myers och Briggs idéer som redskap för personlig utveckling, men många forskare ställer sig tveksamma till huruvida detta är till 100 procent kvalificerade redskap. Myers och Briggs var nämligen inte utbildade vetenskapsmän och man har hittills inte kunnat vetenskapligt belägga idéerna. En av anledningarna till att man omöjligt kan belägga testet är att det baseras på information om hur människor föredrar att agera, men inte kan förutsäga hur människor kommer agera.

Berätta gärna vilken personlighetstyp du är i kommentarsfältet här nedanför!

Bilder: © okalinichenko / Adobe Stock

boktips, böcker, boklistor, listor, böcker om sorg, böcker om avsked, litteratur, skönlitteratur

3 skönlitterära böcker om att ta farväl av någon man älskar

Jag läser böcker om sorg och avsked i ett biblioterapeutiskt syfte. Det är inget unikt. Tvärtom har man länge vetat att biblioterapi kan hjälpa människor att ta sig igenom svåra förluster och känslor och stärka välbefinnandet hos den som läser dem. I den här artikeln har jag samlat tre skönlitterära böcker som hjälper mig att sörja – här kommer mina bästa tips på böcker om att ta farväl av någon man älskar!

1. Farväl för nybörjare av Anne Tyler

Anne TylerMitt under ett av paret Woolcotts vanliga, meningslösa gräl faller ett träd ner på huset. Hustrun Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider på sjukhuset. Maken Aaron lämnas i chock. Men hans sätt att hantera den svåra förlusten är att fortsätta leva som vanligt. Omgivningen har svårt att hantera det faktum att han inte pratar om sina känslor, gråter ut. Men vad ingen förstår är att Dorothy finns med Aaron, i hans vardag. Hon visar sig då och då, och på grund av detta får han en chans till försoning, att på riktigt ta farväl av henne och inse att det är okej att vara arg och sur på de man älskar. Man kan älska dem ändå. Jag blev riktigt berörd av Anne Tylers täta roman Farväl för nybörjare, som trots det korta formatet och den vardagliga handlingen lyfter viktiga frågor om sorg och sörjande. Läs min mer utförliga recension av Farväl för nybörjare av Anne Tyler här.

2. Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Will SchwalbeWills mamma tynar bort mitt framför ögonen på honom. Hon är obotligt sjuk i cancer. När det så börjar bli dags för Will och modern att ta farväl av varandra, startar de en bokklubb tillsammans. De läser bok efter bok och samtalar om böckerna, och detta medan tiden tickar iväg och döden knackar på dörren. Genom läsandet lyckas mor och son förhålla sig till döden på ett för dem stärkande sätt: de lever tack vare böckerna och boksamtalen. Tack vare böckerna är de inte heller bara ”den sjuka modern” och ”den friska sonen”, de är två nyfikna personer som upptäcker såväl nya världar som varandra på nytt. Will Schwalbes självbiografiska litterära verk Bokklubben vid livets slut är en kärleksförklaring till den nu döda mamman, litteraturen och till livet. Avsked kan vara vackra.

3. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingEtt år av magiskt tänkande av Joan Didion har blivit ett slags standardverk för sörjande. Essän och memoaren är både en allmänmänsklig och personlig skildring av hur man kan leva med sorg och hur plötsligt livet kan förändras. Didion erfar denna plötslighet när den sedan fyrtio år tillbaka maken och bästa vännen John Dunne dör i en hjärtattack. Medan hon sörjer honom börjar hon leta efter tecken på att han skulle dö – varför sa John si eller så före han dog (?) – och hon gör allt för att hålla honom kvar hos sig. Hon kan exempelvis inte slänga hans skor eftersom han inte skulle ha något att promenera i, det vill säga om han nu kommer tillbaka. Än värre vore att donera hans organ till forskning: Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?” Både Didion och Dunne har levt som berömda författare under decennier, och för Didion var att fatta pennan och skriva om sin sorgeresa hennes sätt att sörja Dunne. Läs min mer utförliga recension av Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion här.

Fyll gärna på med dina bästa tips på böcker om avsked och sorg i kommentarsfältet här nedanför!

Bild: © Yvonne Weis / Adobe Stock

sokratiska panelsamtal, evenemang på Göteborgs litteraturhus, evenemang i Göteborg, basinkomst

Nyss hemkommen från det sokratiska samtalet ”Medborgarlön – ja eller nej?”

Jag och min sambo Christoffer är nyss hemkomna från ett filosofiskt evenemang på Göteborgs Litteraturhus: ”Medborgarlön – ja eller nej?”. Vi är sömniga men inspirerade. Och vi är fulla av frågor…

Igår var jag för första gången med om ett sokratiskt panelsamtal. Jag och min sambo Christoffer åkte från Varberg till Göteborgs Litteraturhus för att gå på ett evenemang med rubriken ”Medborgarlön – ja eller nej?”. Vi visste egentligen inte vad vi skulle vänta oss av evenemanget. Förutom att det skulle handla om basinkomst, som är en av de mest fascinerande politiska frågor vi vet. För Christoffer är det troligen intressefrågan nummer 1.

Frågan om medborgarlön är inte så lätt, så jag och Christoffer försöker samla på oss argument för och emot. Vi är båda för någon form av basinkomst. För att kunna motivera varför det är så viktigt inte bara för oss utan för det svenska samhället i stort, behöver vi dock få mera kött på benen. Vi hamnade verkligen rätt!

Vi hade en bild av att vi skulle gå på ett slags panelsamtal med korta anföranden av och en diskussion mellan panelmedlemmarna. Istället byggde hela evenemanget ”Medborgarlön – ja eller nej?” på en interaktion mellan panelmedlemmarna, som igår var Miriam van der Valk från Filoprax och Joshua Bronson från Bronson Consulting, och publiken.

Det visade sig snart att frågan om medborgarlön eller basinkomst bottnar i många andra viktiga frågor såsom Vilket samhälle vill vi ha?; Vad är meningen med basinkomst?; Hur ska man kunna införa medborgarlön så att den blir rättvis för alla?; Vilken människosyn kommer basinkomsten präglas av; samt Vilken roll spelar AI i det hela?

Det gav mig så himla mycket att såväl få lyssna på panelen som på publiken. Tack vare den samlade kunskapen kunde vi lyfta massa, massa frågor, om än inte ge några definitiva svar. Jag gillar den här typen av filosofiska samtal, känner att jag växer i och med dem. Det gavs mycket utrymme till samtal. Både före och efter det sokratiska panelsamtalet kunde man mingla med panelen och evenemangsbesökarna. Jag behöver träna på att mingla. Med andra ord var det här en nyttig erfarenhet för mig.

Jag och Christoffer – han var också helförtjust i evenemanget btw – kommer definitivt besöka fler sokratiska panelsamtal nu i vår. På evenemangskalendern finns till exempel samtal om ”Tur, slump, Gud och karma – vem är det som bestämmer i ditt liv?” och ”Den perfekta semestern”.

Filoprax och Bronson Consulting kommer förutom de sokratiska panelsamtalen ha några interaktiva föreläsningar under våren 2018, samtliga evenemang kommer äga rum på Göteborgs Litteraturhus.

Om du vill veta mer om föreläsningarna och panelsamtalen med van der Valk och Bronson, kan du surfa in till Filoprax: Göteborgs filosofiska praktik. Kanske ses vi på något av evenemangen?

Bild: © Rawpixel.com / Adobe Stock

Leda och Svanen av Michelangelo, Zeus och Leda, Jupiter och Leda, grekisk mytologi, romersk mytologi, antiken, sagor från antiken

Genom den västerländska historien har våldtäkter och sexuella övergrepp förskönats i konsten, litteraturen och kulturen

”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)

relationer, kommunikation, lyssna på varandra, vara en god lyssnare, bekräfta varandra

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra är att bara lyssna

Kan det vara så att goda lyssnare lyssnar…?

Om det är något vi kan öva oss på att är det att bekräfta varandras berättelser. Jag tror att många av oss någon gång har varit med om att vi öppnat oss och berättat hur vi verkligen mår och då har fått ett svar i stil med Ryck upp dig, Försök att vara mera positiv eller Se livet från den ljusa sidan. När man berättar om något svårt och tungt vänder man ut och in på sig själv. Man blottlägger sig, och det är då man är som mest sårbar. Uppmaningen att [sluta gnälla och] försöka vara mera positiv kan i detta läge vara direkt sårande, då den inte rymmer minsta tillstymmelse till bekräftelse eller sympati. Man hade lika gärna kunnat säga Det du säger spelar ingen roll för mig.

Men även i vår vilja att bekräfta och vara goda lyssnare kan vi förminska det någon annan känner och berättar. Jag ska ge ett exempel på en tendens jag märker hos mig själv, kanske att ni andra också känner igen er i detta. När någon inte mår bra eller är ledsen, och delar med sig av sina känslor till mig, kan jag känna ett starkt behov av att hitta en lösning på situationen. Snarare än att stanna upp och säga Jag tycker det är tråkigt att du mår som du gör – ett toppenbra sätt att bekräfta på – försöker jag 1) muntra upp personen och 2) brainstorma möjliga lösningar på situationen. Det har tagit mig ganska länge att förstå att man stundom vill tillåtas må dåligt en dag eller två, utan att få oombedda goda råd.

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra för en annan är att stanna upp och bara lyssna.

Bild: © freshidea / Adobe Stock

språkpoliser, det svenska språket, dålig stavning, stav ord rätt, troll på Facebook, språkpoliser på Facebook

Vad får man ut av att vara språkpolis?

Dagens behov av att psykologisera andras beteende:

I en bokgrupp på Facebook ber en person om de andra medlemmarnas ”bästa tips på triologier”. Genast är en person framme med pekpinnen: ”Tri-logi”. Ingen inlindad kommentar i stil med ”Mitt bästa tips på en trilogi är…”, utan kort och gott och rätt och slätt ”Tri-logi”. Hallå, där! Personen bad om boktips och du svarade inte ens på frågan.

I en annan Facebook-grupp bemödar sig en medlem om att skriva ett helt inlägg om de andra medlemmarnas dåliga stavning. Sex-sju rader om hur ett ord borde stavas och skrivas och hur jävla usla de är på att göra just detta.

Jag är en passionerad läsare av böcker. Jag är en hängiven skribent av texter, som publiceras i alla tänkbara sammanhang. Jag älskar ordning och reda i texter. Jag blir rentav kär och kåt när jag läser en välskriven text.

Ändå kan jag inte låta bli att förundras av språkpoliser, att man bara sådär och utan att känna människan bakom orden tar sig rätten att korrigera det någon annan skriver. Att man någonstans tycker det är okej att idiotförklara en okänd person för att hen skriver ”triologi” istället för ”trilogi” på Facebook. Det måste väl ändå finnas andra sätt – jamen som en snäll, hjälpsam och, om det nu är så viktigt, rättstavad kommentar – att värna språket?

Jag kan inte heller låta bli att undra: vad får man ut av att vara språkpolis? Man måste väl kunna älska språket passionerat utan att rätta andra? Åtminstone när korrigeringen sker helt utan omsvep och en föresats att vara konstruktiv.

Känner man sig mäktig när man har rätt och någon annan har fel, som att man växer en eller två meter medan man förminskar en annan person inför 10 000 gruppmedlemmar? Kanske. Eller är det en kul grej att leka språkpolis, som att man roar sig med trollning på Facebook?

Jag har inget svar. Det här inlägget är ännu bara ett uttryck för ett annat av mina intressen. Nämligen att psykologisera mänskligt beteende. Det behovet är en annan given diskussion om möjligen ett osunt beteende. Men inte i detta blogginlägg.

Bild: © darkbird / Adobe Stock

Jag har fått mina första gråa hårstrån – och ännu inte rest Kina runt eller paddlat på Amazonfloden

Det är verkligen inte lätt att bli äldre och inse att man liksom inte hunnit med sig själv…

Chockartat, det är vad det är. Plötsligt är jag på fullaste allvar en trettioplussare med mina första gråa hårstrån. Det värsta av allt är att jag inte har levt ut min ungdom på riktigt. Jag menar, jag har varken rest Kina runt eller paddlat på Amazonfloden (det sistnämnda tror jag inte ens att jag skulle våga göra). Jag har inte varit så äventyrlig som jag trodde att jag skulle vara före trettioårsstrecket, och nu måste jag kvadrupla träningsinsatserna för att orka gå genom oländig terräng mitt ute i ingenstans.

Jag har dock hunnit med att vara en jävligt bra ”armchair adventurer”*. Suttit på min kammare, där jag har drömt mig bort, läst på om avlägsna platser, drömt ännu mera – och skapat en hyllning till mitt önskeliv. Vår fantastiska planet* (Varfantatiskaplanet.se), heter hyllningen, som ju osökt för tankarna till maniskt tittande på Discovery Channel och National Geographic. Efter massa velande kände jag att jag måste göra något – bara något – av mina över 25 års förberedelser till att bli en coolare äventyrare än Indiana Jones.

Mina fem drömäventyr

  1. Resa Kina runt (helst börja äventyret med att åka Transsibiriska järnvägen)
  2. Paddla och vandra genom Amazonas i Brasilien och Peru
  3. Delta i en arkeologisk utgrävning vid Mykene i Grekland
  4. Ta hand om schimpanser på ett apcenter, alternativt se bergsgorillorna i Uganda
  5. Resa till Galapagosöarna. Bara för att.

Bild: © Cmon / Adobe Stock


* ”Armchair adventurer”= ett ord som är lånat från de något nedsättande orden ”armchair anthropologist” och ”armchair archaeologist” och som avser en antropolog eller arkeolog som inte gör ett ”riktigt jobb”, ute i fält. Ja, eller som här då, en person som inte äventyrar på riktigt.

* Vår fantastiska planet är min nya upplevelse- och äventyrssajt.

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men explain things to me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men explain things to me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock