Kategoriarkiv: Mitt funderande

sokratiska panelsamtal, evenemang på Göteborgs litteraturhus, evenemang i Göteborg, basinkomst

Nyss hemkommen från det sokratiska samtalet ”Medborgarlön – ja eller nej?”

Jag och min sambo Christoffer är nyss hemkomna från ett filosofiskt evenemang på Göteborgs Litteraturhus: ”Medborgarlön – ja eller nej?”. Vi är sömniga men inspirerade. Och vi är fulla av frågor…

Igår var jag för första gången med om ett sokratiskt panelsamtal. Jag och min sambo Christoffer åkte från Varberg till Göteborgs Litteraturhus för att gå på ett evenemang med rubriken ”Medborgarlön – ja eller nej?”. Vi visste egentligen inte vad vi skulle vänta oss av evenemanget. Förutom att det skulle handla om basinkomst, som är en av de mest fascinerande politiska frågor vi vet. För Christoffer är det troligen intressefrågan nummer 1.

Frågan om medborgarlön är inte så lätt, så jag och Christoffer försöker samla på oss argument för och emot. Vi är båda för någon form av basinkomst. För att kunna motivera varför det är så viktigt inte bara för oss utan för det svenska samhället i stort, behöver vi dock få mera kött på benen. Vi hamnade verkligen rätt!

Vi hade en bild av att vi skulle gå på ett slags panelsamtal med korta anföranden av och en diskussion mellan panelmedlemmarna. Istället byggde hela evenemanget ”Medborgarlön – ja eller nej?” på en interaktion mellan panelmedlemmarna, som igår var Miriam van der Valk från Filoprax och Joshua Bronson från Bronson Consulting, och publiken.

Det visade sig snart att frågan om medborgarlön eller basinkomst bottnar i många andra viktiga frågor såsom Vilket samhälle vill vi ha?; Vad är meningen med basinkomst?; Hur ska man kunna införa medborgarlön så att den blir rättvis för alla?; Vilken människosyn kommer basinkomsten präglas av; samt Vilken roll spelar AI i det hela?

Det gav mig så himla mycket att såväl få lyssna på panelen som på publiken. Tack vare den samlade kunskapen kunde vi lyfta massa, massa frågor, om än inte ge några definitiva svar. Jag gillar den här typen av filosofiska samtal, känner att jag växer i och med dem. Det gavs mycket utrymme till samtal. Både före och efter det sokratiska panelsamtalet kunde man mingla med panelen och evenemangsbesökarna. Jag behöver träna på att mingla. Med andra ord var det här en nyttig erfarenhet för mig.

Jag och Christoffer – han var också helförtjust i evenemanget btw – kommer definitivt besöka fler sokratiska panelsamtal nu i vår. På evenemangskalendern finns till exempel samtal om ”Tur, slump, Gud och karma – vem är det som bestämmer i ditt liv?” och ”Den perfekta semestern”.

Filoprax och Bronson Consulting kommer förutom de sokratiska panelsamtalen ha några interaktiva föreläsningar under våren 2018, samtliga evenemang kommer äga rum på Göteborgs Litteraturhus.

Om du vill veta mer om föreläsningarna och panelsamtalen med van der Valk och Bronson, kan du surfa in till Filoprax: Göteborgs filosofiska praktik. Kanske ses vi på något av evenemangen?

Bild: © Rawpixel.com / Adobe Stock

Leda och Svanen av Michelangelo, Zeus och Leda, Jupiter och Leda, grekisk mytologi, romersk mytologi, antiken, sagor från antiken

Genom den västerländska historien har våldtäkter och sexuella övergrepp förskönats i konsten, litteraturen och kulturen

”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)

relationer, kommunikation, lyssna på varandra, vara en god lyssnare, bekräfta varandra

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra är att bara lyssna

Kan det vara så att goda lyssnare lyssnar…?

Om det är något vi kan öva oss på att är det att bekräfta varandras berättelser. Jag tror att många av oss någon gång har varit med om att vi öppnat oss och berättat hur vi verkligen mår och då har fått ett svar i stil med Ryck upp dig, Försök att vara mera positiv eller Se livet från den ljusa sidan. När man berättar om något svårt och tungt vänder man ut och in på sig själv. Man blottlägger sig, och det är då man är som mest sårbar. Uppmaningen att [sluta gnälla och] försöka vara mera positiv kan i detta läge vara direkt sårande, då den inte rymmer minsta tillstymmelse till bekräftelse eller sympati. Man hade lika gärna kunnat säga Det du säger spelar ingen roll för mig.

Men även i vår vilja att bekräfta och vara goda lyssnare kan vi förminska det någon annan känner och berättar. Jag ska ge ett exempel på en tendens jag märker hos mig själv, kanske att ni andra också känner igen er i detta. När någon inte mår bra eller är ledsen, och delar med sig av sina känslor till mig, kan jag känna ett starkt behov av att hitta en lösning på situationen. Snarare än att stanna upp och säga Jag tycker det är tråkigt att du mår som du gör – ett toppenbra sätt att bekräfta på – försöker jag 1) muntra upp personen och 2) brainstorma möjliga lösningar på situationen. Det har tagit mig ganska länge att förstå att man stundom vill tillåtas må dåligt en dag eller två, utan att få oombedda goda råd.

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra för en annan är att stanna upp och bara lyssna.

Bild: © freshidea / Adobe Stock

språkpoliser, det svenska språket, dålig stavning, stav ord rätt, troll på Facebook, språkpoliser på Facebook

Vad får man ut av att vara språkpolis?

Dagens behov av att psykologisera andras beteende:

I en bokgrupp på Facebook ber en person om de andra medlemmarnas ”bästa tips på triologier”. Genast är en person framme med pekpinnen: ”Tri-logi”. Ingen inlindad kommentar i stil med ”Mitt bästa tips på en trilogi är…”, utan kort och gott och rätt och slätt ”Tri-logi”. Hallå, där! Personen bad om boktips och du svarade inte ens på frågan.

I en annan Facebook-grupp bemödar sig en medlem om att skriva ett helt inlägg om de andra medlemmarnas dåliga stavning. Sex-sju rader om hur ett ord borde stavas och skrivas och hur jävla usla de är på att göra just detta.

Jag är en passionerad läsare av böcker. Jag är en hängiven skribent av texter, som publiceras i alla tänkbara sammanhang. Jag älskar ordning och reda i texter. Jag blir rentav kär och kåt när jag läser en välskriven text.

Ändå kan jag inte låta bli att förundras av språkpoliser, att man bara sådär och utan att känna människan bakom orden tar sig rätten att korrigera det någon annan skriver. Att man någonstans tycker det är okej att idiotförklara en okänd person för att hen skriver ”triologi” istället för ”trilogi” på Facebook. Det måste väl ändå finnas andra sätt – jamen som en snäll, hjälpsam och, om det nu är så viktigt, rättstavad kommentar – att värna språket?

Jag kan inte heller låta bli att undra: vad får man ut av att vara språkpolis? Man måste väl kunna älska språket passionerat utan att rätta andra? Åtminstone när korrigeringen sker helt utan omsvep och en föresats att vara konstruktiv.

Känner man sig mäktig när man har rätt och någon annan har fel, som att man växer en eller två meter medan man förminskar en annan person inför 10 000 gruppmedlemmar? Kanske. Eller är det en kul grej att leka språkpolis, som att man roar sig med trollning på Facebook?

Jag har inget svar. Det här inlägget är ännu bara ett uttryck för ett annat av mina intressen. Nämligen att psykologisera mänskligt beteende. Det behovet är en annan given diskussion om möjligen ett osunt beteende. Men inte i detta blogginlägg.

Bild: © darkbird / Adobe Stock

Jag har fått mina första gråa hårstrån – och ännu inte rest Kina runt eller paddlat på Amazonfloden

Det är verkligen inte lätt att bli äldre och inse att man liksom inte hunnit med sig själv…

Chockartat, det är vad det är. Plötsligt är jag på fullaste allvar en trettioplussare med mina första gråa hårstrån. Det värsta av allt är att jag inte har levt ut min ungdom på riktigt. Jag menar, jag har varken rest Kina runt eller paddlat på Amazonfloden (det sistnämnda tror jag inte ens att jag skulle våga göra). Jag har inte varit så äventyrlig som jag trodde att jag skulle vara före trettioårsstrecket, och nu måste jag kvadrupla träningsinsatserna för att orka gå genom oländig terräng mitt ute i ingenstans.

Jag har dock hunnit med att vara en jävligt bra ”armchair adventurer”*. Suttit på min kammare, där jag har drömt mig bort, läst på om avlägsna platser, drömt ännu mera – och skapat en hyllning till mitt önskeliv. Vår fantastiska planet* (Varfantatiskaplanet.se), heter hyllningen, som ju osökt för tankarna till maniskt tittande på Discovery Channel och National Geographic. Efter massa velande kände jag att jag måste göra något – bara något – av mina över 25 års förberedelser till att bli en coolare äventyrare än Indiana Jones.

Mina fem drömäventyr

  1. Resa Kina runt (helst börja äventyret med att åka Transsibiriska järnvägen)
  2. Paddla och vandra genom Amazonas i Brasilien och Peru
  3. Delta i en arkeologisk utgrävning vid Mykene i Grekland
  4. Ta hand om schimpanser på ett apcenter, alternativt se bergsgorillorna i Uganda
  5. Resa till Galapagosöarna. Bara för att.

Bild: © Cmon / Adobe Stock


* ”Armchair adventurer”= ett ord som är lånat från de något nedsättande orden ”armchair anthropologist” och ”armchair archaeologist” och som avser en antropolog eller arkeolog som inte gör ett ”riktigt jobb”, ute i fält. Ja, eller som här då, en person som inte äventyrar på riktigt.

* Vår fantastiska planet är min nya upplevelse- och äventyrssajt.

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men explain things to me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men explain things to me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock

böcker, litteratur, bok, boktips, Veckans topplista, Johannas Deckarhörna

Veckans topplista: 5 böcker jag ser fram emot att läsa i höst

Varje vecka släpper Johannas Deckarhörna en ny topplista för oss bokbloggare att skriva ett blogginlägg om. Denna vecka – alltså vecka 35 – är temat fem böcker jag ser fram emot att läsa i höst. Vill du också delta i ”Veckans topplista”? Klicka i så fall på länken. Här kommer mina fem böcker (och som du kan se finns inga nya titlar med på listan):

1. Det avlägset nära av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitI våras blev Rebecca Solnit en av mina absoluta favoritförfattare. Jag älskar hennes smarta essäer, i vilka historia, konst, litteratur, vandring, feminism och samhälle blandas till insiktsfulla texter som lär mig mycket om såväl mig själv som om det samhälle jag lever i. Den enda invändning jag har haft mot Solnits essäsamlingar är att jag har velat att hon ska vara ännu mer personlig, och det är just detta hon är i Det avlägset nära (The Faraway Nearby). I boken skriver hon – förutom om sina Solnit-klassiska temata – om sin och den alzheimerdrabbade moderns svåra relation.

2. Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elena Favilli

Elena FavilliJag fick hem boken Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor (Good Night Stories for Rebel Girls: 100 Tales of Extraordinary Women) häromdagen. Även om jag är skeptisk till titeln – för visst har alla stor glädje av att få höra om de saker kvinnor har åstadkommit i världshistorien – är jag imponerad av konceptet. Jag har tjuvbläddrat i boken och tycker att illustrationerna är helt fantastiska. När jag själv har läst ut sagoboken ska jag läsa den för min brorsdotter.

3. Björnstad av Fredrik Backman

Fredrik BackmanMin bästa vän, Therese, älskar Fredrik Backmans böcker. Hennes lovsånger till Björnstad har fått mig att tro att jag kan hitta mycket intressant bokrecensionsstoff i romanen, framför allt om jag kopplar den till frågor som rör identitet och genus liksom väver samman det hela med hur det var att växa upp i den håla jag bodde. Jag är dessutom övertygad om att jag verkligen kommer tycka om Björnstad – tur att uppföljaren Vi mot dem hann att komma ut!

4. Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Will SchwalbeJag brukar ha personliga projekt som jag fördjupar mig i. Just nu är ett av mina viktigaste projekt att läsa skönlitterära böcker om sorg. Inom ramarna för detta tema tycker jag att Will Schwalbes Bokklubben vid livets slut (The End of Your Life Book Club) verkar vara helt fantastisk. I korta drag handlar romanen om en son och hans cancersjuka mamma som börjar läsa böcker tillsammans, ett slags biblioterapi. Medan de läser böckerna kommer de närmare varandra och kan nå en sorts försoning innan det är försent.

5. Lace av Shirley Conran

Shirley Conran, ljudbokParallellt med alla de böcker jag läser försöker jag alltid lyssna på ljudböcker. Att lyssna på ljudböcker passar alldeles utmärkt när jag är ute och promenerar, vilket jag gör nästan dagligen. När jag hittade Shirley Conrans 1980-talsklassiker Lace på Storytel blev jag jätte-jätteglad. Jag älskade miniserien som barn – kommer du ihåg den? Judy, Kate, Pagan och Maxine kallas till New York. Där undrar den världsberömda skådespelerskan Lili vem av dem som är hennes mamma. Samtidigt som frågan rör upp det förflutna påminns de om den vänskap de delade som unga. Spännande, eller hur?

Vill du också vara med i ”Veckans topplista”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till Johannas Deckarhörna via denna länk: https://johannasdeckarhorna.wordpress.com/2017/08/29/veckans-topplista-v-35-bocker-att-se-fram-emot-i-host/

Bild: © fedorovacz / Adobe Stock

böcker, litteratur, sommarläsning

Jag hakar på Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”

Det här är första gången någonsin som jag deltar i ett länkparty genom att svara på en annan bloggares frågor. När jag såg Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät” tänkte jag Varför inte – jag hakar på! Jag har trots allt läst en del böcker under sommaren. Här kommer mina svar på Sofies frågor, och om du också vill delta i länkpartyt kan du klicka på länken här ovanför för att komma direkt till frågorna.  

Hur blev din lässommar?
För en gångs skull känner jag mig ganska nöjd med min lässommar. Jag har upptäckt såväl nya som gamla favoriter och fortsatt fördjupa mig i en av mina favoritsubgenrer: dystopier. Jag har även vidgat mina vyer något vad gäller så kallad världslitteratur och försökt blicka bortom den västerländska och anglosaxiska horisonten… När jag i våras var i Sydafrika slog det mig hur lite jag egentligen vet om litteraturer från till exempel den afrikanska kontinenten. Jag försöker fylla mina kunskapsluckor, och det har, som skrivet, gått framåt.

Läste du det du hade tänkt? Mer eller mindre?
I tankarna vill jag alltid läsa mer. Det är därför jag aldrig kan känna mig helt nöjd med min läsinsats. För varje ny bok jag läser vill jag läsa ytterligare tio. Situationen är hopplös, eller hur? Samtidigt som jag är nöjd med de litterära fält jag har beträtt kan jag känna en viss ånger och ångest inför att jag inte utforskade andra. Jag hade till exempel velat läsa skönlitterära böcker om sorg, ett projekt jag är ivrig att påbörja.

Vilken var den bästa boken du läste?
Framför allt fyra böcker gjorde starka intryck på mig: Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, Juliet Marilliers Daughter of the Forest, Anne Tylers Farväl för nybörjare och så Charlotte Brontës Jane Eyre. Jane Eyre är för övrigt en av mina favoritböcker sedan länge, länge och var därför ett kärt återläsande.

Någon bok som blev en besvikelse?
Det finns faktiskt en bok som jag är riktigt besviken på: Ola Larsmos Swede Hollow. Dels tyckte jag inte om gestaltningen i boken, dels kändes boken överlag väldigt ofärdig, som om upplägget inte alls var genomarbetat. Om Swede Hollow hade varit en reportagebok och inte ett skönlitterärt verk, hade jag kanske kunnat vara mer förstående inför bokens utformning. Men nu föll den platt för mig, vilket är synd eftersom jag tycker att Swede Hollow är ett intressant komplement till Vilhelm Mobergs fantastiska Utvandrarna-serie.

Någon bok du inte hann läsa, som du tänker ta tag i snart?
I slutet på våren började jag stifta bekantskap med Rebecca Solnits författarskap. Jag hade tänkt fortsätta läsa hennes böcker Det avlägset nära (The Faraway Nearby) och Alla frågors moder (The Mother of All Questions), men böckerna hamnade i bokhyllan. Nu har jag bra höstläsning att se fram emot i stället.

Har du införskaffat några böcker inför hösten?
Jag har nyligen upptäckt hur jävla storartad boktjänsten Storytel är. Nästan alla de böcker jag vill läsa finns som e-böcker där, så just där har jag en diger läslista. Häromdagen fick jag dock hem en barnbok jag är nyfiken på: Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor. När jag själv har läst och recenserat boken här på Sandrajonsson.se ska min brorsdotter få den. Jag längtar efter att få prata om starka kvinnliga förebilder med henne.

Något annat du ser fram emot i bokväg i höst?
Min så kallade ”Reading Challenge” på Goodreads. Jag kommer alldeles säkert nå mitt mål att läsa 75 böcker – hur många fler böcker kommer det bli? Jag brukar inte ge mig hän åt trendande böcker, utan följer min egen läslust. I dagarna har jag exempelvis påbörjat Elly Griffiths deckarserie om arkeologen Ruth Galloway, och jag som inte ens gillar deckare. Plötsligt tycker jag det ska bli jättekul att få följa Ruth och hennes upptäckter i Storbritannien.

Något annat du ser fram emot i höst?
Att få ett mer aktivt liv igen, som att gå på föreläsningar och evenemang. Dessvärre kan min kroniska smärta hålla mig tillbaka i långa perioder, men nu har jag gett mig fan på att jag ska lämna lägenheten oftare och göra saker som jag tycker om. Jag ser också fram emot att fylla den här bloggen, som ju är ny, med massa bokrecensioner och funderingar, se om jag kan driva den lika långt som min andra blogg Bättre hälsa (vilket jag starkt betvivlar).

Vill du också svara på frågorna i Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till hennes via denna länk: http://www.sofiesbokblogg.se/2017/08/efter-sommar-enkat.html

Bild: © Agnes / Adobe Stock

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock