Kategoriarkiv: Min vardag

se norrsken, norrsken i Sverige

Norrsken utanför Varberg – hur kunde jag missa det?

Jag missade norrskenet utanför Varberg. Så jävla typiskt!

Igår, den 19 mars 2018, rapporterade Sveriges nyhetssajter om något storartat. Hobbyfotografen Henrik Drake fångade ett norrsken utanför staden Varberg, som råkar vara min hemstad. Då jag länge har fantiserat om att få se norrsken kan jag inte riktigt förstå att det hände här av alla ställen. Jag känner också ett sting av besvikelse för att jag missade naturfenomenet, som heller inte ska vara så lätt att upptäcka och skåda, om jag nu har förstått saken rätt.

Jag har många gånger tänkt, drömt – eller vad det nu är jag har gjort – att jag inte kan dö utan att ha upplevt ett norrsken på nära håll. Det är som med min längtan efter att få paddla på Amazonfloden eller resa Kina runt. Jag har sagt till mig själv att jag måste resa till norra Sverige, Lofoten i Norge eller till Alaskas vildmark bara för att få häpna över skönheten i ett norrsken. För att få känna wow. Att Varberg skulle rymma en sådan skatt utan min vetskap…

Lästips

”Han fångade norrsken utanför Varberg” på SVT Nyheter
”Henrik fångade norrsken på bild” på Expressen GT
”Se norrskenet över Varberg” på HN


Observera att bilden inte föreställer norrskenet över Varberg, att den är ett redaktionellt innehåll för att illustrera blogginläggets tema. Om du vill se bilder från det faktiska norrskenet kan du göra det genom att klicka på någon av nyhetslänkarna under rubriken ”Lästips” här ovanför.


Bild: © Cale / Adobe Stock

6 coola saker med Netflix-filmen Annihilation

Nytt originalinnehåll på Netflix. Den här gången den omtalade science fiction- och skräckfilmen Annihilation. Jag har såklart sett Netflix-filmen och sammanfattar min upplevelse av den i en liten lista – här kommer sex coola saker med Annihilation!

#1 Dramat

Vad är det med skräck och science fiction som gör att många regissörer skyndar förbi karaktärsskildringarna? Jag vill veta – eller få en känsla för – hur de tumultartade händelserna påverkar karaktärerna i det innersta. Regissören bakom Annihilation, Alex Garland, räds inte att rikta kameran mot karaktärernas inre. Huvudkaraktären Lena, som spelas av en formidabel Natalie Portman, drivs av hennes och maken Kanes kraschade äktenskap. Kane gav sig iväg på en hemlig militärexpedition, försvann under mystiska omständigheter och lämnade Lena att sörja honom i ett år – utan att veta om han var vid liv eller död. Så dyker han upp på tröskeln en dag, men hamnar lika mystiskt som han försvann på sjukhus, då han har inre blödningar.

#2 Kvinnoteamet

Lena är både biologiforskare och militär, och hon måste få svar. Vad var det som hände med Kane när han var ”försvunnen”? Hon får reda på att han har gått genom ett slags portal eller kraftfält och hamnat i en annan, utomjordisk värld – vid USA:s kust. Hon kräver att få följa med på nästa expedition dit. Vilket gott sällskap hon hamnar i! Expeditionsteamet utgörs av en grupp smarta och starka kvinnor, iklädda en Ghostbusters-liknande utstyrsel. Så cool, om du frågar mig! Annihilation innehåller massor av dialoger teammedlemmarna emellan, men inget överdrivet snack om killar. Filmen klarar bechdeltestet med råge.

#3 Portalvärlden

Jag använder sällan uttrycket OMG! då jag tycker det passar millenierna bättre (och det kan vara en av mina förutfattade meningar). För Annihilation gör jag dock ett undantag: OMG! Har du sett portalvärlden? Världen i Annihilation kan vara en av de snyggast gjorda fantastikvärldar jag någonsin sett. På riktigt. Expeditionen leder rakt genom ett regnbågsskimrande kraftfält och in i en lika färgtindrande värld. Denna värld är inte så olik vår men ändå helt annorlunda. Gamla lundar, blomsterfält och bostadsområden följer andra biologiska och evolutionära principer än resten av planeten jorden. Växterna är de vackraste paradisblommor som kan tänkas, hjortarnas horn är blommor och grenar, människokroppar är förvandlade till grönskande kreationer och skräckbjörnar kan härma människoröster *ryser*.

#4 Namnet Annihilation

Som jag har förstått det hela betyder ”annihilation” total förstörelse eller utplåning, om man nu väljer att krusidullöst översätta ordet. Men faktiskt har det en annan betydelse. Man skulle kunna hävda en motsatt sådan. Inom fysiken avser begreppet ”annihilation” att beskriva hur materia omvandlas till energi. När saker förstörs försvinner de inte bara. De får en ny skepnad, som i Netflix-filmen Annihilation. Jag tänker att titeln flörtar med detta begrepp för att illustrera evolutionens gång i filmens fantastikvärld.

#5 Äventyret

Science fiction och skräck ska också vara ett äventyr. Det räcker inte med drama när okända världar ska utforskas. Och nog bjuder Annihilation på ett äventyr, alltid. Äventyret är outsägligt vackert, viktigt samt skrämmande och för tankarna till litterära expeditioner i stil med Jules Vernes En resa till jordens medelpunkt – men givetvis i en mycket fasligare anda. Lena och de övriga expeditionsmedlemmarna ska egentligen inte bege sig så långt bort, men i portalvärlden verkar tid och avstånd smälta samman till en helt ny form av tid och avstånd. Medan de traskar genom det regnbågsskimrande landskapet möter de bokstavligen djur som inte är av denna värld – farliga djur. Snart jagas de som lovliga byten och allteftersom dagarna går blir var och en av dem mer och mer frustrerad på de andra i teamet. Slitningar uppstår – återigen drama, drama – och de blir plötsligt lika farliga för varandra som världen är för dem.

#6 Genren new weird

Netflix-filmen Annihilation bygger på fantasyförfattaren Jeff VanderMeers prisbelönta bok med samma namn. VanderMeer sägs vara den författare som har fört den klassiska genren weird fiction in i 2000-talet, och i hans moderna tolkning kallas den ”The New Weird”. Precis som genrens anfäder – till exempel Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft – väver VanderMeer fantasy, science fiction och skräck samman till jävligt udda berättelser. Vill du vara med om ett konstigt, utomjordiskt och skräckfyllt filmäventyr ska du definitivt se Annihilation av regissören Alex Garland och med Natalie Portman i huvudrollen.

veganska ostar, vegansk, ost, mjölkfri ost, mjölkfria ostar,

Tummen upp för veganosten Violife original

Kan det här vara den första osten jag tycker om någonsin?

veganost

Inte ens när jag var vegetarian åt jag ost ofta. Jag är inget fan av ost. Men nu när jag återigen har min veganperiod har jag börjat smaka mig fram bland produkterna och har provat en och annan veganost.

Varken Astrid och Apornas Jeezly original eller de mjölkfria ostarna från Sheese har gjort bra intryck på mig. Jeezly vet jag inte vad den smakar och veganostarna från Sheese påminner om lera i både smaken och konsistensen.

Alla pratar så himla väl om de veganska ostarna från Violife. Så nu var det dags. Jag måste själv smaka. När jag var på Willys köpte jag både Violife original och smörgåskex. Jag älskar smörgåskex!

Väl hemma unnade jag mig en smakstund framför spök-tv och till min stora förvåning tyckte jag mycket upp Violife-osten, som är mycket mjukare och krämigare än andra köpeveganostar.

Smaken på ost är viktig för mig. Jag gillar inte alltför fyllig ostsmak. Det är möjligt att Violife original påminner om vanlig ost i smaken – vad vet jag som inte har ätit mjölkost på väldigt länge (?) – men smaken var len och inte alls särskilt påträngande.

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta om en ost:  Violife original får tummen upp av mig.

svårt att orka när man är sjuk, kronisk smärta, kronisk sjukdom, livet med smärta, livet med värk, fibromyalgi

Övervann smärtan och tröttheten för besök hos frisören och optikern

Smärtan och tröttheten får mig att skjuta på viktiga saker…

Jag har laddat i en vecka inför idag. Eller egentligen ett halvår. Jag har både klippt håret och varit på synundersökning. Om man inte själv lever med kronisk smärta kan det vara svårt att förstå att man kan skjuta på så grundläggande saker.

Visst, en hårklippning kan man väl leva utan, men att gå på synundersökning är faktiskt viktigt. Jag tenderar att skjuta upp viktigare saker än så, som mina läkarbesök. Vilken är min ursäkt?

Det är jobbigt att vara sjuk och ha en vardag. Efter jobb, träning (som jag måste göra för att minska värken), hemmabestyr och umgänge är jag helt slutkörd. Jag orkar helt enkelt inte klämma in fler saker i mina veckoscheman. Jag slår alla måsten ifrån mig.

Men idag hände det. Jag var och klippte mig. Plockade ögonbrynen. Jag gillar när jag ser prydlig och vårdad ut. Håret har varit en trollman de senaste sex månaderna eller så. Jag känner mig som Sandra igen. Ack, mitt fina, lockiga hår och mina vackert välvda ögonbryn!

Sedan gick jag på synundersökning och beställde nya glasögon. Det var jävligt passande att mina gamla glasögon gick sönder. Jag var så illa tvungen att gå till optikern, om nu suddig syn inte var tillräckligt motiverande.

Jag känner mig alltid lika lättad när jag har övervunnit smärtan och tröttheten och gjort saker för mig själv, saker som kräver att jag lämnar hemmets trygga vrå. Jag vill inte vara på det här sättet. Jag vill orka. Vill vara handlingskraftig. Dessvärre kan man inte alltid välja.

Bild: © enrico113 / Adobe Stock

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Voice from the Stone – en mysrysare utan nerv

Nja… Men kanske när man behöver eskapism en söndagseftermiddag…?

Emilia ClarkeRegissör: Eric D. Howell
Manusförfattare: Andrew Shaw; Silvio Raffio
Skådespelare: Emilia Clarke; Marton Csokas; Edward Dring
Längd: 94 minuter
Årtal: 2017

Jag kämpar febrilt med att smyga in pauser i vardagen. För mig är paus lika med eskapism. Det ständigt växande filmutbudet på Netflix skulle kunna bjuda på hur mycket verklighetsflykt som helst, men det är först ganska nyligen som jag har tvingat – ja, tvingat – mig själv att sätta mig tillrätta och streama film.

Så länge det inte är nattetid brukar filmer och tv-serier med övernaturliga inslag ha en avslappnande inverkan på mig. Då jag redan har sett flera av de nya skräckfilmerna på Netflix fick jag i helgen tänka utanför boxen. Valet föll på mysrysaren Voice from the Stone av Eric D. Howell och med Emilia Clarke i huvudrollen. Jag har en tendens att låta mediokra IMDb-betyg avkskräcka mig – jag som annars brukar gå min egen väg – men för den här filmen valde jag att göra ett undantag.

Jag älskar mysrysare. De ska helst ha gotiska inslag. Jag har nästan förläst mig på den typen av litteratur. Min första tanke var att Voice from the Stone egentligen har alla förutsättningar att lyckas. En story som påminner om succéfilmen The Others och litteraturklassikern När skruven dras åt, eller The Turning of the Screw, som Henry James-boken heter på engelska, en stark kvinnlig huvudkaraktär, spirande romans och vackra italienska landsbygdsvyer. Vad mer kan man liksom önska av en film?

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Efter det andra världskrigets slut söker sig sköterskan Verena till ett ödsligt gods i italienska Toscana. Där ska hon hjälpa barnet Jakob att återfå sin röst. Han har inte talat sedan modern dog och han lovade att inte prata igen förrän hon kom tillbaka till honom och fadern. Tillbaka från de döda, alltså. Men lyssna kan han. Han lyssnar till stenväggar och gravstenar, ty modern viskar från dem. Kärleksfulla och uppmuntrande ord. Verena tror först att Jakob är galen. Snart hör även hon Jakobs döda mor tala genom stenarna. Vad vill hon? Snarare än att låta sig skrämmas iväg, övertygas Verena om att hon måste finnas till för Jakob. När hon förälskar sig i den sörjande och grubblande fadern får hon ytterligare ett skäl att stanna.

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Om du vill få sköna rysningar längs ryggraden och svepas bort av ett episkt filmmanus, bör du vända blicken mot andra filmer. Voice from the Stone är liksom inte den typen av film. Den saknar både nerv och konstfärdighet. Men anta att du vill ha en mysig söndagseftermiddag och halvsova framför smått rysliga mysterier, då skulle Voice from the Stone faktiskt kunna fungera.

Bilder: © IMDb

Djävulen pär Prada, The Devil Wears Prada

7 kända filmkaraktärer med glasögon

Mina trasiga – nu tejpade – glasögon har fått mig att tänka extra mycket… Jag borde verkligen fundera på vilka brillor jag ser snyggast ut i. Det har jag inte gjort. Inte så mycket i alla fall. Jag har däremot brainstormat fram sju kända filmkaraktärer med glasögon. Det du!

Jag har luffat omkring med trasiga glasögon i några dagar nu. I brist på superlim – min första tanke var att limma fast bågarna och ramen igen – har jag varit tvungen att tejpa dem. Mitt fix och trix borde vara värdigt Facebooksidan ”Macgyver It”, men de flesta tycker att mitt nya utseende påminner om Harry Potter. Det har fått mig att tänka. Finns det några andra kända karaktärer med glasögon, om än inte trasiga sådana? Jag kan i alla fall lista en hel del filmkaraktärer – här kommer sju av dem!

1. Harry Potter

Harry Potter och de vises sten, Harry Potter and the Sorcerer's Stone

Bild @ IMDb

Harry Potter har trasiga glasögon som moi. Här ser vi honom i filmen Harry Potter och de vises sten eller Harry Potter and the Sorcerer’s Stone, som filmen heter på engelska.

2. Mrs. Euphegenia Doubtfire

Mrs. Doubtfire, Robin Williams

Bild @ IMDb

Kommer du ihåg filmen Välkommen Mrs. Doubtfire? Filmen heter rätt och slätt Mrs. Doubtfire på engelska och är en helt underbar berättelse. Jag har älskat den ända sedan jag var barn. När du ser bilden på Mrs. Doubtfire förstår du varför. Visst är hela hon finurlig och inbjudande i sina tjusigt inramande bågar?

3. Peter Parker

Spider-Man, Spindelmannen

Bild @ Pinterest

Ungefär så här ser mina glasögon ut just nu. Det känns trösterikt att Peter Parker alias Spindelmannen i Spider-Man också har fixat och trixat med tejp. Jag är uppenbarligen i gott sällskap.

4. Olive Hoover

Little Miss Sunshine

Bild @ IMDb

Filmen Little Miss Sunshine och en av dess bedårande huvudkaraktärer Olive Hoover kommer ofta på tal här hemma. Om du inte har sett filmen borde du göra det bara för att bedåras av den här härliga ungen. Jag menar, se hennes bågar!

5. Mia Thermopolis

En prinsessas dagbok, The Princess Diaries

Bild @ IMDb

En prinsessas dagbok – The Princess Diaries – är en annan älskad film. Jag är ett stort fan av den charmiga karaktären Mia Thermopolis och tycker att hon är fin i sina nördglasögon. Jag vill slå ett slag för filmen som är en rolig och modern tolkning av prinsessagor. SE DEN!

6. Clark Kent

Superman, Stålmannen

Bild @ IMDb

Clark Kent är en töntig journalist – jag älskar töntiga journalister, så det är en komplimang (!) – OCH Stålmannen. Visst är hans look fin i de gamla Superman-filmerna?

7. Miranda Priestly

Djävulen pär Prada, The Devil Wears Prada

Bild @ IMDb

Du märker att jag har snöat in på nördglasögon. Men faktiskt måste jag skaffa nya glasögon så fort som möjligt och jag ska därför på synundersökning på tisdag. Jag tror att jag ska skaffa mig ett par fräsiga designerbågar som får mig att se proffsig och snofsig ut. Miranda Priestly i Djävulen bär Prada, The Devil Wears Prada, får vara min stora inspiratör i val av bågar.

Skrämselhypade skräckfilmen Verónica var väl inte SÅÅÅ hemsk

Ny skräckfilm på Netflix. Givetvis har jag sett den.  

 Paco PlazaRegissör: Paco Plaza
Manusförfattare: Paco Plaza; Fernando Navarro
Skådespelare: Sandra Escacena; Bruna González; Claudia Placer
Längd: 105 minuter
Årtal: 2017

Med rubriker som ”Netflix nya skräckfilm är så läskig att folk stänger av” kan jag inte annat än att bli helt till mig. När filmen dessutom utlovas ”vara minst lika läskig som The Conjuring” kan jag ju inte göra annat än att se den. Filmen i fråga heter Verónica. Den är på spanska och gjord av Paco Plaza, regissören bakom den banbrytande och obehagliga zombiefilmen [REC].

På 2010-talet – eller är det längre tillbaka än så (?) – har spanska filmkreatörer lyckats särskilt bra med att sprida skräck i modiga filmtittare. Så jag kan mycket väl köpa att Plazas film kan vara otäckare än The Conjuring.

Efter att ha sett Verónica håller jag dock inte riktigt med: The Conjuring är rysligare. Men Verónica når nästan upp till skrämselnivån, även om den inte är sååå hemsk som det påstås, och faktiskt har filmerna en hel del gemensamt. De skildrar demonbesättningar. I båda fallen sägs filmerna vara baserade på verkliga händelser.

Paco Plaza har hämtat inspiration från ett olöst fall i Spaniens huvudstad Madrid. 1991 gick 18-åriga Estefanía Gutiérrez Lázaro på en katolsk skola. På sistone hade hon börjat intressera sig för det ockulta. Hon och hennes vänner skaffade en Ouija-bräda för att leka den lek vi kallar anden i glaset.

Mitt under leken blev Estefanía och vännerna upptäckta. Ouija-brädan förstördes. Det var då helvetet bokstavligen brakade loss. Estefanía började se saker och höra röster. Hon insjuknade plötsligt och avled senare på sjukhus. Efter hennes död kontaktade familjen polisen, då de hade upplevt oförklarliga fenomen. Polisen kunde också dokumentera fenomenen, som än idag inte har kunnat förklaras.

Plazas skräckfilm Verónica handlar om en tonårsflicka, Verónica. Verónica måste ta hand om sina småsyskon, då mamman, som är änka och ensamstående med fyra barn, måste jobba nattetid och sova dagtid. Verónica fungerar som en mamma för småsyskonen, medan den ”riktiga” mamman sköter försörjningen.

Inför solförmörkelsen har Verónica fått en idé: hon och hennes närmsta vänner i nionde klass ska hålla en seans och kontakta hennes döda pappa. Precis som Estefanía och hennes vänner gjorde 1991, väljer Verónica att använda en Ouija-bräda. Beroende på hur man ser det fungerar seansen för bra och hon får kontakt med andevärlden. Hon släpper in en mörk och ondskefull kraft i sitt och familjens liv – och in i sin egen kropp.

Berättelsen är egentligen inte så unik. Det är det här som händer i 100 procent av fallen. Man ska inte öppna dörrarna för andevärlden, tycks den ständiga sensmoralen vara. Men Sandra Escacena spelar rollen som Verónica övertygande och Paco Plaza lyckas med något som många skräckregissörer misslyckas med: han gestaltar hemsökelsen och demonbesättningen.

En riktigt bra gestaltning av andar och demoner visar de övernaturliga krafternas närvaro utan att visa dem. Jag ska ge ett par exempel. I Verónica symboliseras demonens närvaro bland annat av exploderande lampor, sängskakningar, inbrända figuravtryck under och i sängmadrasserna och av ett glas som rullar iväg mitt under seansen. När glaset sakta, sakta rullar genom lägenheten och Verónica följer efter, håller i alla fall jag andan.

På grund av att Verónica är ensam i världen – vännerna överger henne och mamman är inte alls närvarande – förstärks känslan av hopplöshet. Hur ska en tonåring kunna ta hand om sig själv, sina syskon och samtidigt driva ut en demon ur deras liv på egen hand?

Bilder: © IMDb

Knossos på Kreta, minoiska palats

Jag ska tillbaka till Kreta

Nu är Kreta-resan bokad.

Jag började det här blogginlägget skrytsamt: här har jag varit och där har jag varit. Vad spelar det egentligen för roll vilka platser jag har besökt de senaste åren? Det viktigaste är att jag ska åka tillbaka till Kreta i Grekland, ön som får mitt arkeolog- och drömmarhjärta att klappa hårt och snabbt.

Grekisk mytologi och förhistoria är två av mina största intressen. Rentav passioner. Därför är Kreta det perfekta stället för mig att åka till. Varje gång jag har vandrat i någon av ravinerna på ön, åkt förbi ett berg, strövat i städerna eller besökt en lämning från den minoiska civilisationen, har jag uppfyllts av dagdrömmar och äventyr.

Knossos på Kreta, minoiska palats

Den här gången ska jag för första gången visa min sambo Christoffer platsen i mina drömmar. Fastän det är flera månader kvar tills vi beger oss till Kreta vet jag vad vi ska göra: vi ska besöka Knossos i Heraklion och vandra i Samariaravinen. Det ska bli fint att få dela favoritupplevelserna med en av favoritpersonerna i mitt liv.

Hoppas att Christoffer tycker lika mycket om Knossos och minoiska palats som jag gör! (Känn ingen press, om du nu läser det här blogginlägget, Christoffer.) För övrigt föreställer bilderna just Knossos.

Bilder: ©  tuulijumala / Adobe Stock

resor, resa, resor till Alaska, resa till Alaska, äventyr i Alaska, upplevelser i Alaska, Eowyn Ivey, Mot den glittrande snön vid världens ände

Platser jag drömmer mig bort till: Alaska

Alaska ter sig oändligt vackert i mina drömmar och fantasier…

För några år sedan värvades jag till turistprojektet Visit the USA SE. Sedan dess har jag arbetat som social media expert – det är en jäkligt fin titel, jag vet – för den svenska marknaden. Efter flera års research om USA har jag nog hittat min favorit bland de amerikanska delstaterna: Alaska. Jag kommer ofta på mig själv med att drömma mig bort dit.

Inte för att jag egentligen vet vad jag kan vänta mig av Alaska. Jag har aldrig varit där. Än så länge håller jag platsen levande i fantasin. Undrar om jag skulle bli besviken om jag begav mig till denna delstat som förefaller vara världens ände? Du förstår, min bild av Alaska bygger på andra bilder. Vykortsperfekta sådana. Och nu även litterära.

resor, resa, resor till Alaska, resa till Alaska, äventyr i Alaska, upplevelser i Alaska, Eowyn Ivey, Mot den glittrande snön vid världens ände, glaciär, glaciärer i Alaska

Du har kanske själv erfarit att du tycker så mycket om en bok att du lever kvar i den flera dagar eller veckor efter att du läst ut den? Så är det för mig just nu. Boken som har gjort ett så stort intryck på mig är Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey. Den är en historisk äventyrsroman med fantastiska inslag, och den utspelar sig på 1800-talet, i Alaskas besjälade vildmark. Ja, vildmarken är verkligen besjälad. Som jag har skrivit i min recension av Mot den glittrande snön vid världens ände:

”Badande indiankvinnor flaxar iväg som en flock vilda gäss. En annan indiankvinna – Nat’aaggi – visar vägen genom vildmarken och säger sig bära utterskinnet från den make hon själv har dräpt. Ett sjöodjur bor i en flod och biter tag i en av mannarnas ben, ur jorden föds ett barn med en viktig framtid och uppe på en bergstopp suddas gränsen mellan de levandes och de dödas rike ut. Alaska är ett besjälat land.”

resor, resa, resor till Alaska, resa till Alaska, äventyr i Alaska, upplevelser i Alaska, Eowyn Ivey, Mot den glittrande snön vid världens ände, djur i Alaska, uttrar i Alaska, havsutter, havsuttrar

Nu förstår jag ju att jag troligen inte kommer få uppleva Alaska så som platsen porträtteras i skönlitteraturen, eller som den framställs av min överaktiva fantasi. Men jag tror ändå att de långa floderna, glittrande sjöarna, höga bergen, djupa dalarna, praktfulla glaciärerna, färgsprakande norrskenen och tystnaden skulle slå mig med häpnad. Hur gärna jag än vill besöka Alaska skulle det inte göra så mycket om jag aldrig kommer dit. Jag kommer på något sätt likväl alltid bära platsen med mig och verklighetsfly dit då och då.

resor, resa, resor till Alaska, resa till Alaska, äventyr i Alaska, upplevelser i Alaska, Eowyn Ivey, Mot den glittrande snön vid världens ände

Bilder: © flownaskala / Adobe Stock; grinder82 / Adobe Stock; schaef / Adobe Stock;  Elizabeth / Adobe Stock

The Shape of Water, Guillermo del Toro, filmrecension, filmtips

Guillermo del Toros The Shape of Water är en vacker och udda kärleksberättelse

”Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.”  

Guillermo del ToroRegissör: Guillermo del Toro
Manusförfattare: Guillermo del Toro; Vanessa Taylor
Skådespelare: Sally Hawkins; Doug Jones; Octavia Spencer; Richard Jenkins; Michael Shannon
Längd: 123 minuter
Årtal: 2017

När jag såg trailern till Guillermo del Toros nya succéfilm The Shape of Water visste jag att jag skulle älska filmen. Nu har jag sett den på bio. Jag blev inte besviken. Tvärtom älskar jag hur del Toro har sammanvävt saga och monsterfilm till en vacker och udda kärleksberättelse.

Jag beundrar del Toros nörderier. Regissören och manusförfattaren har en förkärlek för klassisk film, litteratur och konst, kulturyttringar han även har en stor kunskap om. Vare sig del Toro bygger upp en magisk och mörk sagovärld, som i Pans labyrint, eller romantiserar viktorianska spökhistorier, som i Crimson Peak, gör han det med stor passion och noggrannhet. Hittills har jag inte sett en del Toro-film där han inte har lyckats fånga det som är så specifikt för en viss genre eller kulturuttryck.

The Shape of Water är en intensiv flört med Warner Bros skräckklassiker Creature From the Black Lagoon (1954) – jämför filmernas vattenmonster med varandra så förstår du vad jag menar. Likheterna är slående. I 1960-talets och kalla krigets Baltimore och USA, studerar ett forskarteam en vattenvarelse, spelad av Doug Jones, som har fångats in från Amazonas och förts till ett välbevakat laboratorium.

Vattenvarelsen är både fisk- och människolik och skulle kunna liknas vid en monsterlik version av en sjöjungfru. Men vem är det verkliga monstret? I vetenskapens och den nationella säkerhetens namn utsätts vattenvarelsen för brutal tortyr. Detta trots att han inte utgör ett hot mot någon.

Städerskan Elisa, spelad av Sally Hawkins, får en skymt av vattenvarelsen och känner genast ett band till honom. Hon är stum och upplever sig vara en ofullbordad människa. På grund av samhällets normer lever hon som en utstött, vilket späder på hennes känsla av utanförskap. Med vattenvarelsen känner hon dock samhörighet.

Elisa närmar sig vattenvarelsen. Gör försök till att bli vän med honom. Snart uppstår en ömsesidig fascination dem emellan och fascinationen blommar ut i musik och dans, kärlek och passion. När forskarteamet och säkerhetsstyrkan på laboratoriet blir allt mer brutala mot vattenvarelsen måste Elisa hitta ett sätt att rädda sin kärlek undan döden.

The Shape of Water av Guillermo del Toro är, som skrivet, en vacker och udda kärleksberättelse, inramad av en snyggt återskapad kalla kriget-miljö. Jag lämnade biosalongen med glittrande ögon och pirrande mage. Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.