Kategoriarkiv: Min vardag

Jag har fått mina första gråa hårstrån – och ännu inte rest Kina runt eller paddlat på Amazonfloden

Det är verkligen inte lätt att bli äldre och inse att man liksom inte hunnit med sig själv…

Chockartat, det är vad det är. Plötsligt är jag på fullaste allvar en trettioplussare med mina första gråa hårstrån. Det värsta av allt är att jag inte har levt ut min ungdom på riktigt. Jag menar, jag har varken rest Kina runt eller paddlat på Amazonfloden (det sistnämnda tror jag inte ens att jag skulle våga göra). Jag har inte varit så äventyrlig som jag trodde att jag skulle vara före trettioårsstrecket, och nu måste jag kvadrupla träningsinsatserna för att orka gå genom oländig terräng mitt ute i ingenstans.

Jag har dock hunnit med att  vara en jävligt bra ”armchair adventurer”*. Suttit på min kammare, där jag har drömt mig bort, läst på om avlägsna platser, drömt ännu mera – och skapat en hyllning till mitt önskeliv. Vår fantastiska planet*, heter hyllningen, som ju osökt för tankarna till maniskt tittande på Discovery Channel och National Geographic. Efter massa velande kände jag att jag måste göra något – bara något – av mina över 25 års förberedelser till att bli en coolare äventyrare än Indiana Jones.

Mina fem drömäventyr

  1. Resa Kina runt (helst börja äventyret med att åka Transsibiriska järnvägen)
  2. Paddla och vandra genom Amazonas i Brasilien och Peru
  3. Delta i en arkeologisk utgrävning vid Mykene i Grekland
  4. Ta hand om schimpanser på ett apcenter, alternativt se bergsgorillorna i Uganda
  5. Resa till Galapagosöarna. Bara för att.

Bild: © Cmon / Adobe Stock


* ”Armchair adventurer”= ett ord som är lånat från de något nedsättande orden ”armchair anthropologist” och ”armchair archaeologist” och som avser en antropolog eller arkeolog som inte gör ett ”riktigt jobb”, ute i fält. Ja, eller som här då, en person som inte äventyrar på riktigt.

Michelle Pavers spökhistorier Dark Matter och Thin Air utspelar sig i snöhöljda, ogästvänliga och isolerande miljöer

Jag har läst min beskärda del av skräckböcker och spökhistorier. Michelle Pavers böcker Dark Matter och Thin Air – i synnerhet den sistnämnda boken – hör till de bästa spökhistorierna jag läst. Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Med både halloween och allhelgonahelgen som har varit framför oss, har jag laddat hela oktober. I år ska jag minsann skriva feta blogginlägg om skräckböcker (det blir aldrig lika storslaget som de bilder jag målar upp för mig själv). Det finns inget som lockar mig så mycket som det paranormala gör. Jag är till och med mer fascinerad av ”den andra sidan” än vad jag är av arkeologi och historia. Dessvärre kunde jag inte utbilda mig till spökjägare.

Från blodsplatter till demoner – skräckgenren kan innebära mycket. Efter att ha läst Stephen King-boken The Shining, på svenska kallad Varsel, har ingen läsupplevelse riktigt levererat såsom jag vill. Men ibland har jag närmat mig den där gastkramande känslan som får hela mig att vakna till liv.

Tidigare i år låg jag sjuk i ett x antal virusinfektioner. Då passade jag på att läsa massa fantastik. Jag kom i kontakt med Michelle Pavers helt lysande skräckböcker Dark Matter och Thin Air, som påminner mycket om klassiska spökhistorier. Fastän Thin Air och Dark Matter är två skilda verk har de en del gemensamma nämnare.

Båda böckerna utspelar sig i snöhöljda landskap, handlar om vetenskapliga expeditioner och spelar på den utsatthet man kan känna när en ogästvänlig miljö helt och hållet avskärmar en från omvärlden. Just när man känner sig som mest ensam och trött på eländet börjar man se och höra kusligheter.

Vem som helst som befinner sig i situationen skulle tro att det ständiga snöandet och isolationen har drivet en från vettet. Det fina med Pavers spökhistorier är att läsaren aldrig riktigt vet vad som är vad; är det gastar som visar sig eller psyket som har drivits för långt? Fortsätt läsa om var och en av skräckböckerna här nedanför:

Dark Matter av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Dark Matter
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2011
Sidantal: 288

London, 1937. 28-årige Jack är en utblottad och ensam akademiker som är på väg att ge upp. Livet blev inte alls som han tänkt sig. När han får en chans att följa med på en polarexpedition till vad som skulle kunna kallas världens ände, säger han ja. Expeditionen för honom över haven till Gruhuken, en plats belägen nordöst om Svalbard i Norge. Expeditionsmedlemmarna måste en efter en lämna platsen och till slut blir Jack den som får driva expeditionen vidare i all ensamhet. I takt med att snön tätnar, havet fryser till is och det blir helt omöjligt att lämna Gruhuken smyger sig skräcken på. Hur ska Jack orka fortsätta expeditionen när någon – eller något, något som inte borde finnas på Gruhuken – gång på gång visar sig för och vill göra honom illa?

Thin Air av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Thin Air
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2016
Sidantal: 240

Himalaya, 1935. Fem vänner ska bestiga det tredje högsta berget i världen. Kanchenjunga. Ingen har någonsin lyckats med företaget. Tvärtom har de som försökt ta sig till bergets topp råkat ut för hiskeliga olyckor. Faktiskt har så många äventyrare mist sina liv där att Kanchenjunga anses vara hemsökt. Läkaren Stephen och hans storebror Kit brukade bestiga berg tillsammans när de var yngre, och nu ska de ge sig på det största äventyret av dem alla. Men redan tidigt under Expedition Kanchenjunga uppstår slitningar i gruppen och Stephen och Kit är allt annat än broderliga med varandra. Mycket kan gå fel när man bestiger världens tredje högsta berg. Vädrets makter, fallolyckor och höjdsjuka – men Stephen har inte räknat med att bergets förflutna ska följa honom hela vägen uppför berget. Vad är det för en spöklik figur han tycks se i den virvlande snön och som kommer allt närmare?

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning. Dark Matter heter Evig natt och Thin Air Expedition Kanchenjunga. Jag har inte läst Michelle Pavers skräckböcker på svenska, så jag kan inte uttala mig om huruvida översättningarna är bra eller inte. Jag gillar dem dock i engelsk tappning och tycker att framför allt Thin Air är en av de bästa spökhistorierna jag läst (vilket säger ganska mycket om kvaliteten på boken).

Bild: © ABIR / Adobe Stock. 

Boktips: Pernilla Stalfelts Bajsboken är skapad för barn (och vuxna) som tycker att bajs är något av det roligaste som finns

Jag och min treåriga brorsdotter Leia har läst Pernilla Stalfelts Bajsboken många, många gånger och den är lika rolig varje gång. Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Pernilla StalfeltTitel: Bajsboken
Författare: Pernilla Stalfelt
Illustratör: Pernilla Stalfelt
Förlag: Rabén & Sjögren
Årtal: 2015
Sidantal: 32

Min treåriga brorsdotter Leia tycker att bajs är det roligaste som finns. Fastän jag numera är en trettioplussare tycker jag också att bajs är ganska kul, så jag förstår varför hon önskar sig ett paket med bajs i födelsedagspresent, vill baka bajsmuffins och pekar på vuxna i hennes närhet och med ett fniss säger ”Du är en bajskorv!”. Som den fantastiska faster jag är vill jag såklart uppmuntra hennes intressen. Leia, jag och hennes farmor har faktiskt bakat bajsmuffins tillsammans. När Leia kallar någon för bajskorv brukar jag – till hennes stora förtjusning – peka på henne och säga ”Du är en bajskorv”. Än så länge har hon inte fått bajs i present av mig, men jag har sett till att skaffa Pernilla Stalfelts Bajsboken.

Barnboksförfattaren Pernilla Stalfelt skriver om känsliga, pinsamma och svåra ämnen, som man som vuxen ibland kan tycka är jobbiga att prata om med barn. Du vet ju hur det är: ibland kan man bli helt ställd när de nyfikna småttingarna ställer frågor om döden, kärlek, mänskliga rättigheter – och om bajs, kiss och pruttar. Stalfelt tar upp dessa ämnen på ett skojfriskt och pedagogiskt sätt (utan att för den sakens skull överpedagogisera dem). Att läsa en bok är en bra utgångpunkt för givande samtal mellan barn och vuxna och kan sätta ord på det som man annars har svårt att beskriva. Så om du inte vet var du ska börja, börja med en bok.

”Ska vi läsa Bajsboken?” frågar jag Leia och hon kryper upp i mitt knä eller intill mig. Hon vill bläddra i boken själv. Är ivrig. Stundom så ivrig att sidorna susar förbi. Det finns många saker att titta på och läsa om i boken. Hon får reda på varför vissa vuxna kan tycka att det är äckligt när man pratar om bajs, hur en toalettstol fungerar, varför man inte kan se pruttar, vilken spillning som kommer från vilket djur, varför blommor äter bajs, varför många stänger dörren om sig när de går på toaletten, vad som skulle hända om bebisar inte bär blöjor och hur ett höghus av bajs skulle se ut. Både Leia och jag har ett favoritavsnitt i Bajsboken:

Stalfelt skriver och tecknar upp bilder av ett utedass. Hon har till och med hittat på en dassbil och dassbilsgubbe som hämtar upp spännerna med skit från utedassen. Vad händer om dassbilsgubben kör för fort? Bajset skulle skvätta ner de förbipasserande, skojar Stalfelt om. Den här humorn går definitivt hem hos Leia som formar munnen till ett runt O av förvåning och som sedan börjar skratta ända upp till ögonen när hon ser de förfärade, bajsindränkta människorna på ett av uppslagen.

Bonus: Så här fina är bajsmuffinsen…
baka muffins som ser ut som bajs

… och jo, det finns något som bajsmuffins. Du kan enkelt fixa dem genom att slänga ihop en vanlig chokladmuffinssmet, chokladfrosting och detaljer av sugarpaste. (Observera att jag är för lat för att ta egna snygga foton och därför har köpt en bildlicens för att kunna visa dig hur läckra bajsmuffinsen är.)

Bilder: © adrenalinapura / Adobe Stock; azurita / Adobe Stock.

vara kreativ, kreativitet, frilansare, frilansskribent, ha egna projekt

Den här veckan blev det inget bokbloggande. Nya projekt har gett mig en nytändning på jobbet

Man – eller jag – hinner inte göra allt…

Min vision är att jag ska bokblogga och delta i bokbloggsevent (bland annat Johannas Deckarhörnas ”Veckans topplista”) varje vecka. Ibland går det inte, eller så tränger inspirationen undan allt annat än det jag har i tanken just för stunden. Den här veckan har jag varit sjuk, gjort research inför artiklar jag eventuellt vill skriva, jobbat på mina egna sajter och roddat mina USA-kunders projekt så gott som jag har orkat med. Eftersom jag bokbloggar för min egen skull har Sandrajonsson.se försummats, men jag hoppas kunna uppdatera bloggen med en bokrecension och/eller ett boktips nästa vecka. Jag hoppas också att jag ska kunna presentera åtminstone ett av mina nya projekt under veckan som kommer. Nu har jag fattat det superviktiga beslutet; att jobba mindre på kunders projekt och jobba mer på mina egna. Därav den plötsliga nytändningen.

Bild: © asadykov / Adobe Stock. 

vara kreativ, kreativitet, bränna ut sig, kreativiteten slocknar, blir trött av att vara kreativ

”Man kan bränna ut sig kreativt”

Kreativitetens tråkiga baksida:

Mina arbetsdagar ser ofta ut så här: jag går upp, sätter på datorn, tar på mig fulkoftan och trasladdorna och sätter mig ner för att skriva. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle bli en sån där ”fantastiskt kreativ och produktiv” person som bara behöver sätta sig ner och göra det, om du förstår hur jag menar. Men när man har skrivvanan inne behöver själva skrivprocessen inte vara krångligare än så – eller?

Jag hade inte hållit på med skrivandet särskilt länge när jag insåg att man kan bränna ut sig kreativt, att man hela tiden har så mycket output att hjärnan till slut säger stopp. Jag förstod inte att kreativa arbeten kräver ett totalt fokus och att det tär på energin att hela tiden vara den som kommer på och genomför nya idéer. Det är ju på intet sätt så att jag springer ett maraton eller nåt, jag som sitter eller står framför datorn hela dagarna.

Som frilansskribent och entreprenör kan arbetsbelastningen pendla drastiskt mellan ganska hög och skyhög, det här med långa pauser – såsom semestrar – från jobbet existerar inte. I alla fall inte för mig, som också arbetar med sociala medier. Flödet sover aldrig. När arbetsbelastningen har varit som tyngst har hjärnan kopplat ner helt och hållet. Jag har inte kunnat tänka en tanke, orden har inte velat lämna munnen (och de ord som väl gjort det har varit snubblande).

Tack och lov hämtar jag mig hyfsat snabbt från mina dunsar in i den kreativa väggen, så att kreativitetens låga återigen kan börja brinna. Jag tror dock på allvar att kreativiteten, precis som mycket annat, behöver vila. Att det är direkt skadligt att pressa konstant. Det är en tuff insikt, jag som alltid har trott att man bara kan köra. Så även om skrivprocessen kan vara tämligen okomplicerad – för visst är det bara att göra det – bör man ta pauser från outputen. Det är okej att inte producera varje dag. (Om min sambo Christoffer hade varit här skulle han garanterat fråga: Vem är det du försöker övertyga? Jag hade svarat: Mig själv.)

Bild: © chrt2hrt / Adobe Stock. 

stå vid ett vägskäl, karriär

Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå

Ska jag välja ekonomisk trygghet eller meningsfullhet?

Jag är mänsklig. Har inte hur mycket energi som helst. På grund av min kroniska smärta och mitt kreativa arbete känner jag att jag dunsar in i väggar, både hälsomässiga och kreativa. Än så länge står jag på benen och jag har liksom inte brakat in i väggarna. Men jag känner allt oftare att jag inte ger mig själv den vila jag så väl behöver. Det är en lyx men samtidigt otroligt tufft att ha flera återkommande stora beställare och rodda mina egna sajter på en och samma gång. Situationen är ganska så omöjlig då bara Bättre hälsa egentligen kräver ett stort dagligt engagemang. Mitt i allt detta finns det inget utrymme för vidare journalistiskt eller skönlitterärt arbete, vilket jag tycker är jättesynd. Meningen med att bli frilansskribent var att få skriva om – och ursäkta ordvalet – vad fan jag vill. Jag älskar att pyssla med mitt eget, att få fördjupa mig i ditten och datten. Och det skulle jag kunna göra, men då måste jag ge upp den sista ekonomiska trygghet jag har som frilansare. Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå – ekonomisk trygghet eller meningsfullhet? Valet är inte så lätt som man kan tro.

Bild: © Giordano Aito / Adobe Stock. 

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll till godo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort! Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock.