Kategoriarkiv: Min (o)hälsa

vara med om en bilolycka, råka ut för ett trauma, sjuk på grund av trauma, acceptera sjukdom

”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 handlar om den långa vägen tillbaka efter ett trauma

Jag blir alltid lika berörd av andras trauman…

Det gråa januarivädret med fukt i luften och töande snö förstärker den tunga känslan. Snart brister det. Jag kommer börja fulgråta. Mitt på motionsspåret i Påskbergsskogen. Samma sak händer varje gång jag ser någon annan råka ut för ett eller hör någon berätta om sitt trauma. Jag får en flashback till mitt eget trauma. Ett trauma som har gjort mig kroniskt sjuk och lett till att jag varje dag måste leva med en fysisk smärta som överstiger mitt förstånd.

Jag lyssnar på radio- eller poddavsnittet ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Sveriges Radio-programmet Verkligheten i P3. Om jag hade vetat att jag skulle slungas rakt in i den 30-åriga Malins trauma hade jag väntat att lyssna tills jag hade varit och handlat på Willys och kommit hem till min ensliga skrivlya, där tårarna kan flöda ostörda. Nu traskar jag fram och tillbaka medan ögonen bränner och svider.

skog i Varberg

Det här handlar ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 om

Cykelolyckan & offerkoftan – Verkligheten i P3

Malin cyklar rakt in i en 18 meter lång lastbil. Hon får men för livet. Men hon vägrar acceptera sitt tillstånd. Till slut får sambon nog.

Snart är husrenoveringen och examensarbetet klart och Malin kan äntligen andas ut. Det är då det händer. Hon och kompisen cyklar in i en 18 meter lång lastbil.

När Malin vaknar upp på sjukhuset får hon reda på att hennes ena ben kanske måste amputeras, då huden och köttet i och med olyckan har skalats bort från det. Eftersom benet är ett öppet sår har det börjat ruttna.

Tack och lov går det att rädda Malins ben. Först är hon euforisk. Därefter blir hon arg och ledsen. Hon lämnar inte sjukhuset i samma skick som hon var före olyckan. Dessutom har man behövt plastikoperera benet, som nertill ser ut som ett enda lapptäcke.

Samtidigt som Malins liv kretsar kring sjukhusbesök och sjukgymnastik blir hon bara argare och argare. Hon beskriver det själv som att hon tar på sig ”offerkoftan” och glömmer bort att hon inte är ensam om sitt mående. Föräldrarna och sambon är också drabbade.

En dag säger sambon att Nu räcker det. Han ber henne att samla sig. För Malin blir det en brytpunkt. Hon känner själv att det får räcka, att det är dags att försöka hitta tillbaka.

Hon vet att det är en lång process, både fysiskt, psykiskt och administrativt. Men hon bestämmer sig där och då att hon ska vända det, att hon ska ta tag i besök hos kuratorn och lära sig tycka om sjukgymnastiken.

Efter nästan ett års rehab börjar Malin märka en skillnad i kroppen. Sakta men säkert återfår hon lite av rörligheten i benet. Hon sätter hela tiden upp nya mål för att må bättre i det.

Till slut tröttnar hon också på att sitta hemma. Hon väljer att börja jobba 25 procent, och för henne blir det ett sätt att slippa tänka på hur dåligt hon mår. Hon blir gladare.

”När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare”

Jag tycker att Malin säger något väldigt viktigt i ”Cykelolyckan & offerkoftan”. Hon säger ungefär När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare. Även om man ibland inte kan sätta ord på smärtan och det man går igenom kan det vara så otroligt stärkande när man väl hittar orden. Att kunna och sedan få berätta om det (alltså att ha någon som lyssnar), är ett sätt att börja läka.

Det betyder inte att den fysiska och psykiska smärtan eller traumat kommer bli mindre. Snarare innebär det både att man själv tillåter sig att inte må bra och att andra tillåter en att vara sjuk, att ha en tung berättelse. Det innebär även att man tillåter sig att fortsätta sin berättelse, att bygga vidare på den. Och vem vet vad livet bär med sig? Känslan av att det finns en fortsättning kan i sig vara befriande. Så är det i alla fall för mig.

In och lyssna på ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3!

Bild: © Paolese / Adobe Stock

livet som skribent, leva sitt skrivande, skrivkramp, skrivflow

Hur kommer det sig att det går så lätt med skrivandet nu?

Ibland måste jag krysta fram orden och ibland flödar de i strida strömmar – hur kommer det sig att det kan vara så svårt eller så lätt att skriva? Jag blir inte klok på det.

När man lever på sitt skrivande spelar det ingen roll om man känner sig inspirerad eller inte. Man måste skriva i alla fall. Så kommer det sig att jag ofta sitter och pressar framför datorn. Om det tröga flödet beror på min sjukdomsrelaterade hjärndimma och utmattning eller att jag hellre vill skriva på mina egna projekt och sajter och därmed känner mig oinspirerad, vet jag faktiskt inte. Kanske att det är en kombination av allt. Man kan ju inte kalla det för skrivkramp, då jag liksom sätter mig producerar texter på mellan 600 och 2 000 ord till kunderna varje dag under långa perioder.

Klockan är i skrivande stund 21:52. Det är tisdagskväll. Dagen har varit fullproppad av göromål och jag är galet trött i kroppen. Ändå sitter jag här och matar ord. Jag har flow. Har skrivit 800 ord på mindre än en timme, och ordströmmen verkar inte sina. Jag älskar att ha skrivflow! Jag försöker verkligen njuta av det fullt ut, men kan inte låta bli att förfäras av hur lätt det går nu. Att skriva en text eller artikel på 800 ord till en kund kan ta mig tre fyra timmar, det vill säga nästan en halv arbetsdag. Det är liksom inget jag gör så här smärtfritt, för nu dansar fingrarna över tangenterna och jag behöver knappt tänka efter.


Uppdatering på onsdagsnatten klockan 00:58. Det blev vindlande 2 700 ord på bara några timmar. (Eftersom jag skriver så sakta ibland är det många skrivna ord för mig. Nu går jag och lägger mig och känner mig tacksam för skrivflowet ikväll.

Bild: © Africa Studio / Adobe Stock

relationer, kommunikation, lyssna på varandra, vara en god lyssnare, bekräfta varandra

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra är att bara lyssna

Kan det vara så att goda lyssnare lyssnar…?

Om det är något vi kan öva oss på att är det att bekräfta varandras berättelser. Jag tror att många av oss någon gång har varit med om att vi öppnat oss och berättat hur vi verkligen mår och då har fått ett svar i stil med Ryck upp dig, Försök att vara mera positiv eller Se livet från den ljusa sidan. När man berättar om något svårt och tungt vänder man ut och in på sig själv. Man blottlägger sig, och det är då man är som mest sårbar. Uppmaningen att [sluta gnälla och] försöka vara mera positiv kan i detta läge vara direkt sårande, då den inte rymmer minsta tillstymmelse till bekräftelse eller sympati. Man hade lika gärna kunnat säga Det du säger spelar ingen roll för mig.

Men även i vår vilja att bekräfta och vara goda lyssnare kan vi förminska det någon annan känner och berättar. Jag ska ge ett exempel på en tendens jag märker hos mig själv, kanske att ni andra också känner igen er i detta. När någon inte mår bra eller är ledsen, och delar med sig av sina känslor till mig, kan jag känna ett starkt behov av att hitta en lösning på situationen. Snarare än att stanna upp och säga Jag tycker det är tråkigt att du mår som du gör – ett toppenbra sätt att bekräfta på – försöker jag 1) muntra upp personen och 2) brainstorma möjliga lösningar på situationen. Det har tagit mig ganska länge att förstå att man stundom vill tillåtas må dåligt en dag eller två, utan att få oombedda goda råd.

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra för en annan är att stanna upp och bara lyssna.

Bild: © freshidea / Adobe Stock

kronisk smärta, kronisk sjukdom, hjärndimma, utmattnings på grund av sjukdom

Efter flera år av utmattning och hjärndimma vaknade jag och kände mig pigg

”Det här med kronisk smärta och kroniska sjukdomar är bokstavligen helt sjukt – snacka om att livet är en bergochdalbana med bråddjup och hisnande toppar.”

I två och ett halvt år har jag dagligen önskat ett mirakel. Att om så för blott en dag få vakna upp och känna mig pigg och energisk, som mitt vanliga jag, och att inte vara nedtyngd av den utmattning och hjärndimma kronisk smärta kan ge upphov till. Varje dag under dessa år har jag gått till sängs med denna innerliga önskan. Det har aldrig funnits en brist på vilja. Men utmattningen och hjärndimman har hängt kvar, som ett tjockt och raserande töcken vilket det är omöjligt att finna en väg genom och som har slagit min vardag i spillror.

Så, om det var i slutet på november eller början på december, kom förändringen, den där plötsliga känslan av att trots smärtan ha en massa, massa energi (”en massa” kan låta mycket, men tänk på att jag har befunnit mig på en energimässig botten). Jag fick mycket av min ork åter över en natt. Det här med kronisk smärta och kroniska sjukdomar är bokstavligen helt sjukt – snacka om att livet är en bergochdalbana med bråddjup och hisnande toppar.

Det lustiga med förändringen är att jag egentligen inte har gjort en plötslig förändring själv. Missförstå mig inte. Jag har provat ALLT för att må bättre. Jag tränar och motionerar nästan varje av veckans sju dagar. Jag varken röker eller dricker och äter vegankost. Hela 2017 har jag tagit min vila på större allvar genom att läsa oftare. Jag har bestämt mig för att inte fortsätta överanalysera det faktum att jag mår förhållandevis bra, utan bara känna mig tacksam för att jag efter så lång tid äntligen har fått ha den vardag jag vill ha och tycker att jag förtjänar.

För mig var detta den bästa julklappen och slutet på 2017 jag kunde få.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

vara kreativ, kreativitet, bränna ut sig, kreativiteten slocknar, blir trött av att vara kreativ

”Man kan bränna ut sig kreativt”

Kreativitetens tråkiga baksida:

Mina arbetsdagar ser ofta ut så här: jag går upp, sätter på datorn, tar på mig fulkoftan och trasladdorna och sätter mig ner för att skriva. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle bli en sån där ”fantastiskt kreativ och produktiv” person som bara behöver sätta sig ner och göra det, om du förstår hur jag menar. Men när man har skrivvanan inne behöver själva skrivprocessen inte vara krångligare än så – eller?

Jag hade inte hållit på med skrivandet särskilt länge när jag insåg att man kan bränna ut sig kreativt, att man hela tiden har så mycket output att hjärnan till slut säger stopp. Jag förstod inte att kreativa arbeten kräver ett totalt fokus och att det tär på energin att hela tiden vara den som kommer på och genomför nya idéer. Det är ju på intet sätt så att jag springer ett maraton eller nåt, jag som sitter eller står framför datorn hela dagarna.

Som frilansskribent och entreprenör kan arbetsbelastningen pendla drastiskt mellan ganska hög och skyhög, det här med långa pauser – såsom semestrar – från jobbet existerar inte. I alla fall inte för mig, som också arbetar med sociala medier. Flödet sover aldrig. När arbetsbelastningen har varit som tyngst har hjärnan kopplat ner helt och hållet. Jag har inte kunnat tänka en tanke, orden har inte velat lämna munnen (och de ord som väl gjort det har varit snubblande).

Tack och lov hämtar jag mig hyfsat snabbt från mina dunsar in i den kreativa väggen, så att kreativitetens låga återigen kan börja brinna. Jag tror dock på allvar att kreativiteten, precis som mycket annat, behöver vila. Att det är direkt skadligt att pressa konstant. Det är en tuff insikt, jag som alltid har trott att man bara kan köra. Så även om skrivprocessen kan vara tämligen okomplicerad – för visst är det bara att göra det – bör man ta pauser från outputen. Det är okej att inte producera varje dag. (Om min sambo Christoffer hade varit här skulle han garanterat fråga: Vem är det du försöker övertyga? Jag hade svarat: Mig själv.)

Bild: © chrt2hrt / Adobe Stock

stå vid ett vägskäl, karriär

Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå

Ska jag välja ekonomisk trygghet eller meningsfullhet?

Jag är mänsklig. Har inte hur mycket energi som helst. På grund av min kroniska smärta och mitt kreativa arbete känner jag att jag dunsar in i väggar, både hälsomässiga och kreativa. Än så länge står jag på benen och jag har liksom inte brakat in i väggarna. Men jag känner allt oftare att jag inte ger mig själv den vila jag så väl behöver. Det är en lyx men samtidigt otroligt tufft att ha flera återkommande stora beställare och rodda mina egna sajter på en och samma gång. Situationen är ganska så omöjlig då bara Bättre hälsa egentligen kräver ett stort dagligt engagemang. Mitt i allt detta finns det inget utrymme för vidare journalistiskt eller skönlitterärt arbete, vilket jag tycker är jättesynd. Meningen med att bli frilansskribent var att få skriva om – och ursäkta ordvalet – vad fan jag vill. Jag älskar att pyssla med mitt eget, att få fördjupa mig i ditten och datten. Och det skulle jag kunna göra, men då måste jag ge upp den sista ekonomiska trygghet jag har som frilansare. Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå – ekonomisk trygghet eller meningsfullhet? Valet är inte så lätt som man kan tro.

Bild: © Giordano Aito / Adobe Stock

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock

syn på mig själv, syn på sig själv, mäta sitt värde, prestation, prestationsångest, otillräcklighet, glädje, livsglädje, fina ögonblick, hälsa, psykologi

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar

Det känns inget vidare snällt mot mig själv att mäta mitt värde – definiera den jag är – utifrån vad jag presterar…

Minnena på Facebook ska påminna oss om allt det fina vi har upplevt, de där dyrbara ögonblicken vi tog tillvara. Visst har jag sådana stunder. Många sådana. Men jag kan inte låta bli att förfäras av hur jag genom åren har mätt både mina lyckliga stunder och mitt egenvärde i hur mycket jag presterar. Majoriteten av mina Facebook-minnen avspeglar denna skeva syn på min vardag och mig själv.

Det är inte bara Facebook jag har använt för att dokumentera hur mycket (eller hur lite) jag har åstadkommit. På sistone har jag ofta tänkt att det är mina och tjejkompisarnas prestationer som är mittpunkterna i våra samtal, och att vi alla många, många gånger känner oss otillräckliga; ”Jag skrev bara tusen ord idag”; ”Jag har bara tränat tre pass den här veckan” och så vidare.

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar. Det finns meningsfullare sätt att se på mig själv, till exempel hur glad jag känner mig när jag och brorsdottern kokar ihop rövarhistorier tillsammans, hur uppfylld jag känner mig när jag läser en bok som berör eller hur mitt hjärta skuttar när sambons leende bildar skrattrynkor vid ögonen. Jag tänker att jag borde skifta perspektiv och låta dessa små, men ack så betydelsefulla, ögonblick definiera den jag är.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock