Kategoriarkiv: Min (o)hälsa

vara kreativ, kreativitet, bränna ut sig, kreativiteten slocknar, blir trött av att vara kreativ

”Man kan bränna ut sig kreativt”

Kreativitetens tråkiga baksida:

Mina arbetsdagar ser ofta ut så här: jag går upp, sätter på datorn, tar på mig fulkoftan och trasladdorna och sätter mig ner för att skriva. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle bli en sån där ”fantastiskt kreativ och produktiv” person som bara behöver sätta sig ner och göra det, om du förstår hur jag menar. Men när man har skrivvanan inne behöver själva skrivprocessen inte vara krångligare än så – eller?

Jag hade inte hållit på med skrivandet särskilt länge när jag insåg att man kan bränna ut sig kreativt, att man hela tiden har så mycket output att hjärnan till slut säger stopp. Jag förstod inte att kreativa arbeten kräver ett totalt fokus och att det tär på energin att hela tiden vara den som kommer på och genomför nya idéer. Det är ju på intet sätt så att jag springer ett maraton eller nåt, jag som sitter eller står framför datorn hela dagarna.

Som frilansskribent och entreprenör kan arbetsbelastningen pendla drastiskt mellan ganska hög och skyhög, det här med långa pauser – såsom semestrar – från jobbet existerar inte. I alla fall inte för mig, som också arbetar med sociala medier. Flödet sover aldrig. När arbetsbelastningen har varit som tyngst har hjärnan kopplat ner helt och hållet. Jag har inte kunnat tänka en tanke, orden har inte velat lämna munnen (och de ord som väl gjort det har varit snubblande).

Tack och lov hämtar jag mig hyfsat snabbt från mina dunsar in i den kreativa väggen, så att kreativitetens låga återigen kan börja brinna. Jag tror dock på allvar att kreativiteten, precis som mycket annat, behöver vila. Att det är direkt skadligt att pressa konstant. Det är en tuff insikt, jag som alltid har trott att man bara kan köra. Så även om skrivprocessen kan vara tämligen okomplicerad – för visst är det bara att göra det – bör man ta pauser från outputen. Det är okej att inte producera varje dag. (Om min sambo Christoffer hade varit här skulle han garanterat fråga: Vem är det du försöker övertyga? Jag hade svarat: Mig själv.)

Bild: © chrt2hrt / Adobe Stock. 

stå vid ett vägskäl, karriär

Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå

Ska jag välja ekonomisk trygghet eller meningsfullhet?

Jag är mänsklig. Har inte hur mycket energi som helst. På grund av min kroniska smärta och mitt kreativa arbete känner jag att jag dunsar in i väggar, både hälsomässiga och kreativa. Än så länge står jag på benen och jag har liksom inte brakat in i väggarna. Men jag känner allt oftare att jag inte ger mig själv den vila jag så väl behöver. Det är en lyx men samtidigt otroligt tufft att ha flera återkommande stora beställare och rodda mina egna sajter på en och samma gång. Situationen är ganska så omöjlig då bara Bättre hälsa egentligen kräver ett stort dagligt engagemang. Mitt i allt detta finns det inget utrymme för vidare journalistiskt eller skönlitterärt arbete, vilket jag tycker är jättesynd. Meningen med att bli frilansskribent var att få skriva om – och ursäkta ordvalet – vad fan jag vill. Jag älskar att pyssla med mitt eget, att få fördjupa mig i ditten och datten. Och det skulle jag kunna göra, men då måste jag ge upp den sista ekonomiska trygghet jag har som frilansare. Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå – ekonomisk trygghet eller meningsfullhet? Valet är inte så lätt som man kan tro.

Bild: © Giordano Aito / Adobe Stock. 

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll till godo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort! Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock. 

syn på mig själv, syn på sig själv, mäta sitt värde, prestation, prestationsångest, otillräcklighet, glädje, livsglädje, fina ögonblick, hälsa, psykologi

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar

Det känns inget vidare snällt mot mig själv att mäta mitt värde – definiera den jag är – utifrån vad jag presterar…

Minnena på Facebook ska påminna oss om allt det fina vi har upplevt, de där dyrbara ögonblicken vi tog tillvara. Visst har jag sådana stunder. Många sådana. Men jag kan inte låta bli att förfäras av hur jag genom åren har mätt både mina lyckliga stunder och mitt egenvärde i hur mycket jag presterar. Majoriteten av mina Facebook-minnen avspeglar denna skeva syn på min vardag och mig själv.

Det är inte bara Facebook jag har använt för att dokumentera hur mycket (eller hur lite) jag har åstadkommit. På sistone har jag ofta tänkt att det är mina och tjejkompisarnas prestationer som är mittpunkterna i våra samtal, och att vi alla många, många gånger känner oss otillräckliga; ”Jag skrev bara tusen ord idag”; ”Jag har bara tränat tre pass den här veckan” och så vidare.

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar. Det finns meningsfullare sätt att se på mig själv, till exempel hur glad jag känner mig när jag och brorsdottern kokar ihop rövarhistorier tillsammans, hur uppfylld jag känner mig när jag läser en bok som berör eller hur mitt hjärta skuttar när sambons leende bildar skrattrynkor vid ögonen. Jag tänker att jag borde skifta perspektiv och låta dessa små, men ack så betydelsefulla, ögonblick definiera den jag är.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock. 

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock. 

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock. 

biblioterapi, läsa skönlitteratur, bra hälsa

Jag har kronisk smärta och för mig har att läsa böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod

”Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok”

Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok. Faktiskt har böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod jag provat under de tjugo år som smärtan har gjort sitt absolut bästa för att göra sig känd i min kropp; mörbultade muskler, inflammationer, leder som låter knak-knak, en nacke som har gett upp, fingrar som vägrar knappa på tangentbordet, ett huvud som inte orkar mer värk, ja, du fattar.*

Det kan vara väldigt ensamt att vara sjuk. Människorna i omgivningen tröttnar liksom på en vän som berättar om sitt mående eller som kanske inte orkar hålla samma tempo i vardagen som de gör. Man tröttnar själv på att bli sängliggande efter några timmars skoj med sitt älsklingsintresse. Om tre dagar i sängen är priset man måste betala för att ha dansat, stickat, lagat mat eller löptränat en liten stund är det kanske inte ens värt att klamra sig fast vid sitt intresse?

Jag är tacksam att mitt största intresse alltid har varit att läsa. Fastän jag har haft dåliga dagar har jag ändå orkat läsa några stycken och när jag har känt mig som mest ensam har jag haft sällskap av karaktärerna. Tankarna har skingrats av allt det fantastiska som finns mellan raderna – och där finns minsann massa att klura på – och jag har känt mig glad över att få vakna och vända nya blad. I mina svåraste stunder har böcker gett mig perspektiv på tillvaron: jag lever ett meningsfullt liv, trots allt.

Jag är inte ensam om att uppleva läsandet av böcker som läkande. Biblioterapi anses vara bra för hälsan och nu ska det utbildas biblioterapeuter

Ända sedan första världskriget har man i vissa kretsar använt biblioterapi för att läka kropp och psyke. På senare år har forskning uppenbarat fler och fler samband mellan läsande och välmående, och då framför allt vad gäller läsande av skönlitterära böcker. Att läsa en skönlitterär bok kan hjälpa såväl kroppen som knoppen att slappna av, så det är inte alls otänkbart att smärtpatienter kan finna lindring i en bok.

– Det var en kvinna som berättade om hur hon slappnade av när hon läste, så att smärtan försvann. Om man baserar sig på den empiri jag har så finns faktiskt flera exempel på att läsning av skönlitteratur kan påverka både det fysiska och det psykiska. De som deltog berättade att de orkade mer efter att de läst. Läsningen blev ett andningshål där man kunde försjunka i litteraturen och sen komma tillbaka och ha fått lite input, lite energi, säger litteraturvetaren Cecilia Pettersson i en intervju på Sveriges Radios program Kulturnytt.*

Forskning tyder även på att många som läser skönlitterära böcker kan leva sig in så till fullo i handlingen att de blir ett med karaktärerna. Effekten kan hålla i sig flera dagar efteråt och göra så att man känner sig stärkt och tämligen handlingskraftig. Just för att man sympatiserar så starkt med en viss karaktär kan man till och med i en positiv mening göra saker som man inte annars skulle göra.

Som skrivet, biblioterapin har funnits i ungefär hundra år, men det är först nu som terapiformen håller på att få fäste i Sverige. Hösten 2017 kommer, som Kulturnytt rapporterar, Ersta Sköndal Bräcke högskola erbjuda den första svenska akademiska kursen i biblioterapi någonsin.
– Utbildningen kommer att handla om texter, ord och vad orden gör med oss, med fokus på de terapeutiska effekterna. Och hur vi med hjälp av andras ord kanske lättare hittar fram till egna ord, berättar socionomen Pia Bergström för Kulturnytt.

Källor: Kulturnytt; Science Daily; Journal of Personality and Social Psychology; Tolstoy Therapy.
Bild: © okalinichenko / Adobe Stock. 


*Jag föreslår inte att du ska sluta med mediciner eller behandlingar och i stället enbart läsa böcker för att få bukt med din kroniska smärta. Jag skriver om en lindringsform som fungerar för mig och vill uppmuntra dig att försöka komma till ro med en skönlitterär bok, för att se om det kan hjälpa dig att må bättre.

* Intervjun förekommer i Sveriges Radios program Kulturnytt och finns med i artikeln ”Biblioterapin slår igenom i Sverige”  från den 26:e april 2017.