Bridget Jones, vikthets, Helen Fielding

Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött

Farväl, Bridget Jones. Om du inte vill läsa om mitt avsked till Bridget, utan vill veta mer om boken – klicka här för att komma till boktipset

Min hjältinna har dött. Efter att i helgen ha läst klart Bridget Jones dagbok av Helen Fielding bär jag på en känsla av förlust: Bridget Jones och hennes dagbok var inte så kul. Jag har älskat Bridget ända sedan jag första gången såg filmen 2001. Kärleken har följt mig genom tonåren och in i vuxenlivet. Så förlusten känns tung.

Filmtolkningen av Bridget Jones – rollen spelas av Renée Zellweger – har helt klart sina brister. Men i filmen har Bridget försonande drag och jag tycker rentav hon är charmig. Charmig på ett klumpigt och självmedvetet sätt, som det är svårt att inte tjusas av. Och hon är varm. Oväntad. En bakvänd hjältinna – antagonist – som utmanar synen på hur en kvinnlig protagonist ska vara.

Om Bridget Jones representerar en sorglig vikthets i filmen är det inget mot hur kvinnors vikt porträtteras i boken. Nu förstår jag vad till exempel Bad Feminist-författaren Roxane Gay menar när hon skriver om fatshaming i kulturen. Så som Bridget Jones dagbok är skriven är jag övertygad om att Fielding tycker att kvinnor som väger 60 kilo är tjocka. Det är i sig skäl nog att stanna upp och tänka Vad fasen pågår här? och att bli skeptisk till boken.

Kan inte en bok vara bra även om den förmedlar en rutten syn på vissa saker? Jo, absolut (men boken är inte särskilt välskriven). Det som gör mig så besviken är att jag under alla dessa år har identifierat mig med Bridget. Oändligt många jobbiga situationer, det är trots allt inte alltid så lätt att ”mogna” och passera 30-årsstrecket, har fått mig att skratta högt av igenkänning. Det är precis det här Bridget Jones går igenom när…

I boken Bridget Jones dagbok finns det inget med Bridget jag kan identifiera mig med. Förutom åldern. Där tar igenkänningen slut. Det finns inget jag kan tycka om med hennes ytlighet och snäva syn på sig själv och sin omgivning. Tvärtom blir jag ledsen av dem och känner starkt att jag inte vill att kvinnliga bok- och filmkaraktärer ska reduceras till personer vars enda strävan är att verka snygg, perfekt och älskvärd med samhällets mått mätt.

Så farväl, Bridget Jones.

Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

6 reaktion på “Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött

  1. Helena Roth

    Mmm. Jag känner igen det. Det är emellanåt smärtsamt att behöva ”ta farväl” av tidigare förebilder, i en eller annan form. Men ibland är det vad som behövs!

    Svara
    1. Sandra Jönsson Inläggsförfattare

      Jag håller med. Men visst är det märkligt att man kan ”sörja” karaktärer på det här viset, att man kan uppleva att man har en relation till dem? Är helt klart nyfiken på vad beteendevetenskaperna säger om detta. ☺️

      Svara
  2. iHanna

    Håller med dig, ibland är filmen 100 % bättre än boken! Jag gillar film-Bridget och när jag läst boken sa jag bara tack och adjö till Joy Fielding, inte Bridget!

    Svara
    1. Sandra Jönsson Inläggsförfattare

      Jag brukar tycka om böckerna mer än filmerna. Jag är helt enkelt lite ställd inför min reaktion på boken. Hur kan man liksom göra en så fantastisk film-Bridget Jones av en så skruttig bok-Bridget Jones? Det kräver massa, massa kreativitet. 😄

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *