månadsarkiv: januari 2018

livet som skribent, ha egna sajter, ha egna webbplatser, Smattingar.se, Småttingar, aktivitetsblad för barn, kreativt berättande för barn

Söndagsarbete: Nya aktivitetsblad och reklamkoncept

Jag borde inte ha arbetat idag. Nu blev det söndagsarbete i alla fall. Jag var ju bara tvungen att prova…

Det fina med att vara min egen är att jag bestämmer vad jag ska fylla mina dagar med. Idag ville jag testa ett nytt reklamkoncept på mina sajter och valde därför att utveckla aktivitetsblad för unga berättare via verktyget Canva. Genom att göra uppgifterna på aktivitetsbladen kan man ta ett kliv rakt in i sagornas värld med en magisk lampa och hela härligheten. Man tränar sig på att fantisera, berätta och skriva – och detta medan man lär känna ”Aladdin och den magiska lampan” i Tusen och en natt.

Jag har publicerat aktivitetsbladen på sajten Småttingar eller Smattingar.se, som jag också kallar den. Det är en av mina nyaste sajter. Den är cirka en månad gammal, alltså inte mer än ett litet, litet skötebarn. Så hur hänger att tillverka aktivitetsblad för unga berättare samman med att prova ett nytt reklamkoncept? Mellan bladen har jag valt att infoga annonslänkar med hjälp av ett av mina favoritbloggredskap ever: Embedly. Jag söker hela tiden efter sätt att få reklam på mina bloggar och sajter att se snyggt och naturligt ut.

Om du är nyfiken på hur det blev kan du klicka dig vidare härifrån och till mitt inlägg med aktivitetsbladen – det är så här Embedly-länkar ser ut:

Ge sagan om Aladdin och den magiska lampan en personlig vinkel med dessa aktivitetsblad för barn

Har du läst sagan om Aladdin? Den finns med i Tusen och en natt. Ladda ner och skriv ut aktivitetsbladen med temat anden i den magiska lampan! Sedan kan du ge berättelsen en personlig vinkel – hur ser din ande ut och vilka tre önskningar önskar du dig?

romance böcker, romantiska böcker på Storytel, romantik, böcker, romaner, boktips, lista med böcker

Finns på Storytel: 5 kärleksromaner med hjärtevärmande vintermagi

Varje vecka släpper Johannas Deckarhörna en ny topplista för oss bokbloggare att skriva eller sätta samman ett blogginlägg om. Denna vecka – alltså vecka 3 2018 – är temat fem böcker med vinter, kyla och snö i. Jag har valt att göra min egen vinkling på temat – här kommer fem kärleksromaner med hjärtevärmande vintermagi! Samtliga av böckerna som är med på den här listan finns under taggen ”Winter Wonderland” på Storytel. Vill du också delta i ”Veckans topplista”? Klicka i så fall på länken. 

1. Att falla med snön av Sarah Morgan

Förlagstext: En gång i tiden var julen Kayla Greens bästa tid på året. Numera är hon arbetsnarkoman och vill att högtiden ska vara över – så snabbt som möjligt! Så när plikten kallar henne till ett vintrigt Vermont är hon enbart tacksam över att slippa undan den tröttsamma julen.

Jackson ONeil har lämnat ett blomstrande företag bakom sig för att återvända hem och rädda sin familjs skidresort. Nu när han har marknadsföringsgeniet Kayla till sin hjälp kommer de med all säkerhet att lyckas – och gnistorna som sprakar som nyårsfyrverkerier mellan dem är bara en extra bonus.

Kayla må vara en stjärna på sitt jobb, men hon är ute på djupt vatten när det gäller Jackson. Han får henne att längta efter den kärlek hon en gång drömde om, och det skrämmer henne. Finns det en chans att kvinnan som inte längre tror på julens budskap äntligen ska falla för dess magi?

2. Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon

Förlagstext: Juliet har nyligen förlorat sin älskade man Ben. Endast trettioett år gammal och änka stannar livet för Juliet. Hon isolerar sig hemma och tillbringar dagarna framför teven. Desperat försöker hon följa råden i olika självhjälpsböcker och väntar förhoppningsfullt på den magiska ettårsdagen då hon enligt böckerna ska ha lämnat det värsta bakom sig.

Hennes syster Louise lever ett på ytan perfekt liv. Hon är gift med framgångsrika egenföretagaren Peter, de har lilla sonen Toby och lever i ett snyggt, toppstylat hem. Men sedan barnet kom saknar Louise något i sitt äktenskap …
När mamma Diane lyckas locka ut sin ena dotter, Juliet, på hundpromenader, först med den egna lilla terriern Minton och snart även med andra hundpersonligheter i grannskapet, börjar det hända saker …

Utan att Juliet vet hur det gått till, har hon plötsligt ansvar för en mängd hundar, katter och krukväxter som behöver omvårdnad när ägarna är bortresta. Dessutom får hon energi över till att börja renovera det viktorianska hus som hon och Ben köpte tillsammans. Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder – något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har.

Systrarnas vägar korsas under jakten på lycka och en attraktiv man kommer att spela en alltmer avgörande roll i sammanhanget.

3. Utan att släppa taget av Denise Rudberg och Hugo Rehnberg

Förlagstext: Agnes ska för första gången sedan skilsmässan fira jul utan sin älskade dotter. Efter viss vånda – och delvis lockad av en gammal ungdomskärlek som hon aldrig lyckats komma över – bestämmer hon sig för att tacka ja till ett julfirande med det gamla kompisgänget från gymnasiet.

Att Simon ska få en fridfull högtid verkar inte särskilt troligt. Hans flickvän är dödstrött på honom, försöket att skapa nästa stora IT-succé verkar kapsejsa och till råga på allt har han lånat en stor summa pengar av helt fel person. Att tillbringa helgen med de gamla vännerna står inte högst upp på hans önskelista, men kanske kan någon av dem hjälpa honom.

Julfirandet ska gå av stapeln på en anrik släktgård i Sörmland men blir inte som någon har tänkt sig. Väl förborgade hemligheter stiger till ytan, gamla konflikter blossar upp och en oväntad gäst väcker minnet av en 20 år gammal tragedi, vilket gör julhelgen mer känslosam än någon väntat sig. Men vännerna upptäcker också hur mycket de saknat den innerliga gemenskap de en gång delade.

4. Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy

Förlagstext: Det har gått sexton år sedan Asta lämnade Irland med ett krossat hjärta och ett barn i magen. Tillsammans med dottern Kitty trivs hon bra med livet i London men när hennes chef, den snygga tidningsmogulen Conan, vill att hon undersöker en gråtande madonnastaty i sin gamla hemby tvingas hon tillbaka till sin hemby Tobercree.

Det som skulle bli en snabbvisit blir plötsligt något helt annat när en vinterstorm sveper in över Irland. Och samtidigt som Asta måste lösa mysteriet med madonnan och återknyta kontakten med sin excentriska familj, dyker den mystiske Jake upp. Att något klickar mellan dem är uppenbart, men går det verkligen att tina upp ett hjärta som varit fruset i så många år?

5. Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

Förlagstext: De tre systrarna Sheedy har bott i Stone House i Stoneybridge på Irlands västkust så länge som någon kan minnas. Huset håller helt på att förfalla när den driftiga kvinnan Chicky Starr återvänder från USA och lyckas köpa det av systrarna.

För sina Amerikapengar tänker hon inrätta ett hotell, erbjuda stressade storstadsbor vila och rekreation, goda middagar vid det stora matsalsbordet och ett avspänt sätt att umgås. Till sin hjälp tar hon några av Stoneybridges söner och döttrar som av en eller annan anledning valt att komma tillbaka efter vistelser i Dublin eller utomlands.

Och gästerna börjar anlända: sjuksköterskan Winnie som tvingas tillbringa en vecka med sin svärmor i Stone House, amerikanske skådisen John som missat flyget tillbaka till USA, läkarna Henry och Nicola som bär på en hemlighet och svenske Anders som vill lära sig mer om den irländska folkmusiken.

Vill du också vara med i ”Veckans topplista”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till Johannas Deckarhörna via denna länk: https://johannasdeckarhorna.wordpress.com/2018/01/16/veckans-topplista-v-3-vinterkansla/

Bild: © EVERST / Adobe Stock

boktips, böcker, boklistor, listor, böcker om sorg, böcker om avsked, litteratur, skönlitteratur

3 skönlitterära böcker om att ta farväl av någon man älskar

Jag läser böcker om sorg och avsked i ett biblioterapeutiskt syfte. Det är inget unikt. Tvärtom har man länge vetat att biblioterapi kan hjälpa människor att ta sig igenom svåra förluster och känslor och stärka välbefinnandet hos den som läser dem. I den här artikeln har jag samlat tre skönlitterära böcker som hjälper mig att sörja – här kommer mina bästa tips på böcker om att ta farväl av någon man älskar!

1. Farväl för nybörjare av Anne Tyler

Anne TylerMitt under ett av paret Woolcotts vanliga, meningslösa gräl faller ett träd ner på huset. Hustrun Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider på sjukhuset. Maken Aaron lämnas i chock. Men hans sätt att hantera den svåra förlusten är att fortsätta leva som vanligt. Omgivningen har svårt att hantera det faktum att han inte pratar om sina känslor, gråter ut. Men vad ingen förstår är att Dorothy finns med Aaron, i hans vardag. Hon visar sig då och då, och på grund av detta får han en chans till försoning, att på riktigt ta farväl av henne och inse att det är okej att vara arg och sur på de man älskar. Man kan älska dem ändå. Jag blev riktigt berörd av Anne Tylers täta roman Farväl för nybörjare, som trots det korta formatet och den vardagliga handlingen lyfter viktiga frågor om sorg och sörjande. Läs min mer utförliga recension av Farväl för nybörjare av Anne Tyler här.

2. Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Will SchwalbeWills mamma tynar bort mitt framför ögonen på honom. Hon är obotligt sjuk i cancer. När det så börjar bli dags för Will och modern att ta farväl av varandra, startar de en bokklubb tillsammans. De läser bok efter bok och samtalar om böckerna, och detta medan tiden tickar iväg och döden knackar på dörren. Genom läsandet lyckas mor och son förhålla sig till döden på ett för dem stärkande sätt: de lever tack vare böckerna och boksamtalen. Tack vare böckerna är de inte heller bara ”den sjuka modern” och ”den friska sonen”, de är två nyfikna personer som upptäcker såväl nya världar som varandra på nytt. Will Schwalbes självbiografiska litterära verk Bokklubben vid livets slut är en kärleksförklaring till den nu döda mamman, litteraturen och till livet. Avsked kan vara vackra.

3. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingEtt år av magiskt tänkande av Joan Didion har blivit ett slags standardverk för sörjande. Essän och memoaren är både en allmänmänsklig och personlig skildring av hur man kan leva med sorg och hur plötsligt livet kan förändras. Didion erfar denna plötslighet när den sedan fyrtio år tillbaka maken och bästa vännen John Dunne dör i en hjärtattack. Medan hon sörjer honom börjar hon leta efter tecken på att han skulle dö – varför sa John si eller så före han dog (?) – och hon gör allt för att hålla honom kvar hos sig. Hon kan exempelvis inte slänga hans skor eftersom han inte skulle ha något att promenera i, det vill säga om han nu kommer tillbaka. Än värre vore att donera hans organ till forskning: Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?” Både Didion och Dunne har levt som berömda författare under decennier, och för Didion var att fatta pennan och skriva om sin sorgeresa hennes sätt att sörja Dunne. Läs min mer utförliga recension av Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion här.

Fyll gärna på med dina bästa tips på böcker om avsked och sorg i kommentarsfältet här nedanför!

Bild: © Yvonne Weis / Adobe Stock

vara med om en bilolycka, råka ut för ett trauma, sjuk på grund av trauma, acceptera sjukdom

”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 handlar om den långa vägen tillbaka efter ett trauma

Jag blir alltid lika berörd av andras trauman…

Det gråa januarivädret med fukt i luften och töande snö förstärker den tunga känslan. Snart brister det. Jag kommer börja fulgråta. Mitt på motionsspåret i Påskbergsskogen. Samma sak händer varje gång jag ser någon annan råka ut för ett eller hör någon berätta om sitt trauma. Jag får en flashback till mitt eget trauma. Ett trauma som har gjort mig kroniskt sjuk och lett till att jag varje dag måste leva med en fysisk smärta som överstiger mitt förstånd.

Jag lyssnar på radio- eller poddavsnittet ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Sveriges Radio-programmet Verkligheten i P3. Om jag hade vetat att jag skulle slungas rakt in i den 30-åriga Malins trauma hade jag väntat att lyssna tills jag hade varit och handlat på Willys och kommit hem till min ensliga skrivlya, där tårarna kan flöda ostörda. Nu traskar jag fram och tillbaka medan ögonen bränner och svider.

skog i Varberg

Det här handlar ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 om

Cykelolyckan & offerkoftan – Verkligheten i P3

Malin cyklar rakt in i en 18 meter lång lastbil. Hon får men för livet. Men hon vägrar acceptera sitt tillstånd. Till slut får sambon nog.

Snart är husrenoveringen och examensarbetet klart och Malin kan äntligen andas ut. Det är då det händer. Hon och kompisen cyklar in i en 18 meter lång lastbil.

När Malin vaknar upp på sjukhuset får hon reda på att hennes ena ben kanske måste amputeras, då huden och köttet i och med olyckan har skalats bort från det. Eftersom benet är ett öppet sår har det börjat ruttna.

Tack och lov går det att rädda Malins ben. Först är hon euforisk. Därefter blir hon arg och ledsen. Hon lämnar inte sjukhuset i samma skick som hon var före olyckan. Dessutom har man behövt plastikoperera benet, som nertill ser ut som ett enda lapptäcke.

Samtidigt som Malins liv kretsar kring sjukhusbesök och sjukgymnastik blir hon bara argare och argare. Hon beskriver det själv som att hon tar på sig ”offerkoftan” och glömmer bort att hon inte är ensam om sitt mående. Föräldrarna och sambon är också drabbade.

En dag säger sambon att Nu räcker det. Han ber henne att samla sig. För Malin blir det en brytpunkt. Hon känner själv att det får räcka, att det är dags att försöka hitta tillbaka.

Hon vet att det är en lång process, både fysiskt, psykiskt och administrativt. Men hon bestämmer sig där och då att hon ska vända det, att hon ska ta tag i besök hos kuratorn och lära sig tycka om sjukgymnastiken.

Efter nästan ett års rehab börjar Malin märka en skillnad i kroppen. Sakta men säkert återfår hon lite av rörligheten i benet. Hon sätter hela tiden upp nya mål för att må bättre i det.

Till slut tröttnar hon också på att sitta hemma. Hon väljer att börja jobba 25 procent, och för henne blir det ett sätt att slippa tänka på hur dåligt hon mår. Hon blir gladare.

”När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare”

Jag tycker att Malin säger något väldigt viktigt i ”Cykelolyckan & offerkoftan”. Hon säger ungefär När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare. Även om man ibland inte kan sätta ord på smärtan och det man går igenom kan det vara så otroligt stärkande när man väl hittar orden. Att kunna och sedan få berätta om det (alltså att ha någon som lyssnar), är ett sätt att börja läka.

Det betyder inte att den fysiska och psykiska smärtan eller traumat kommer bli mindre. Snarare innebär det både att man själv tillåter sig att inte må bra och att andra tillåter en att vara sjuk, att ha en tung berättelse. Det innebär även att man tillåter sig att fortsätta sin berättelse, att bygga vidare på den. Och vem vet vad livet bär med sig? Känslan av att det finns en fortsättning kan i sig vara befriande. Så är det i alla fall för mig.

In och lyssna på ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3!

Bild: © Paolese / Adobe Stock

sokratiska panelsamtal, evenemang på Göteborgs litteraturhus, evenemang i Göteborg, basinkomst

Nyss hemkommen från det sokratiska samtalet ”Medborgarlön – ja eller nej?”

Jag och min sambo Christoffer är nyss hemkomna från ett filosofiskt evenemang på Göteborgs Litteraturhus: ”Medborgarlön – ja eller nej?”. Vi är sömniga men inspirerade. Och vi är fulla av frågor…

Igår var jag för första gången med om ett sokratiskt panelsamtal. Jag och min sambo Christoffer åkte från Varberg till Göteborgs Litteraturhus för att gå på ett evenemang med rubriken ”Medborgarlön – ja eller nej?”. Vi visste egentligen inte vad vi skulle vänta oss av evenemanget. Förutom att det skulle handla om basinkomst, som är en av de mest fascinerande politiska frågor vi vet. För Christoffer är det troligen intressefrågan nummer 1.

Frågan om medborgarlön är inte så lätt, så jag och Christoffer försöker samla på oss argument för och emot. Vi är båda för någon form av basinkomst. För att kunna motivera varför det är så viktigt inte bara för oss utan för det svenska samhället i stort, behöver vi dock få mera kött på benen. Vi hamnade verkligen rätt!

Vi hade en bild av att vi skulle gå på ett slags panelsamtal med korta anföranden av och en diskussion mellan panelmedlemmarna. Istället byggde hela evenemanget ”Medborgarlön – ja eller nej?” på en interaktion mellan panelmedlemmarna, som igår var Miriam van der Valk från Filoprax och Joshua Bronson från Bronson Consulting, och publiken.

Det visade sig snart att frågan om medborgarlön eller basinkomst bottnar i många andra viktiga frågor såsom Vilket samhälle vill vi ha?; Vad är meningen med basinkomst?; Hur ska man kunna införa medborgarlön så att den blir rättvis för alla?; Vilken människosyn kommer basinkomsten präglas av; samt Vilken roll spelar AI i det hela?

Det gav mig så himla mycket att såväl få lyssna på panelen som på publiken. Tack vare den samlade kunskapen kunde vi lyfta massa, massa frågor, om än inte ge några definitiva svar. Jag gillar den här typen av filosofiska samtal, känner att jag växer i och med dem. Det gavs mycket utrymme till samtal. Både före och efter det sokratiska panelsamtalet kunde man mingla med panelen och evenemangsbesökarna. Jag behöver träna på att mingla. Med andra ord var det här en nyttig erfarenhet för mig.

Jag och Christoffer – han var också helförtjust i evenemanget btw – kommer definitivt besöka fler sokratiska panelsamtal nu i vår. På evenemangskalendern finns till exempel samtal om ”Tur, slump, Gud och karma – vem är det som bestämmer i ditt liv?” och ”Den perfekta semestern”.

Filoprax och Bronson Consulting kommer förutom de sokratiska panelsamtalen ha några interaktiva föreläsningar under våren 2018, samtliga evenemang kommer äga rum på Göteborgs Litteraturhus.

Om du vill veta mer om föreläsningarna och panelsamtalen med van der Valk och Bronson, kan du surfa in till Filoprax: Göteborgs filosofiska praktik. Kanske ses vi på något av evenemangen?

Bild: © Rawpixel.com / Adobe Stock

Leda och Svanen av Michelangelo, Zeus och Leda, Jupiter och Leda, grekisk mytologi, romersk mytologi, antiken, sagor från antiken

Genom den västerländska historien har våldtäkter och sexuella övergrepp förskönats i konsten, litteraturen och kulturen

”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)

livet som skribent, leva sitt skrivande, skrivkramp, skrivflow

Hur kommer det sig att det går så lätt med skrivandet nu?

Ibland måste jag krysta fram orden och ibland flödar de i strida strömmar – hur kommer det sig att det kan vara så svårt eller så lätt att skriva? Jag blir inte klok på det.

När man lever på sitt skrivande spelar det ingen roll om man känner sig inspirerad eller inte. Man måste skriva i alla fall. Så kommer det sig att jag ofta sitter och pressar framför datorn. Om det tröga flödet beror på min sjukdomsrelaterade hjärndimma och utmattning eller att jag hellre vill skriva på mina egna projekt och sajter och därmed känner mig oinspirerad, vet jag faktiskt inte. Kanske att det är en kombination av allt. Man kan ju inte kalla det för skrivkramp, då jag liksom sätter mig producerar texter på mellan 600 och 2 000 ord till kunderna varje dag under långa perioder.

Klockan är i skrivande stund 21:52. Det är tisdagskväll. Dagen har varit fullproppad av göromål och jag är galet trött i kroppen. Ändå sitter jag här och matar ord. Jag har flow. Har skrivit 800 ord på mindre än en timme, och ordströmmen verkar inte sina. Jag älskar att ha skrivflow! Jag försöker verkligen njuta av det fullt ut, men kan inte låta bli att förfäras av hur lätt det går nu. Att skriva en text eller artikel på 800 ord till en kund kan ta mig tre fyra timmar, det vill säga nästan en halv arbetsdag. Det är liksom inget jag gör så här smärtfritt, för nu dansar fingrarna över tangenterna och jag behöver knappt tänka efter.


Uppdatering på onsdagsnatten klockan 00:58. Det blev vindlande 2 700 ord på bara några timmar. (Eftersom jag skriver så sakta ibland är det många skrivna ord för mig. Nu går jag och lägger mig och känner mig tacksam för skrivflowet ikväll.

Bild: © Africa Studio / Adobe Stock

Bokrecension: Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande ställer viktiga frågor om sorg och sörjande

Joan Didion ställer så många viktiga frågor om sorg och sörjande i Ett år av magiskt tänkande att boken nästan har blivit ett ABC för människor med sorg – läs mer om boken här!

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingTitel: Ett år av magiskt tänkande
Originaltitel: The Year of Magical Thinking
Författare: Joan Didion
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bokförlaget Atlas
Årtal: 2007
Sidantal: 254

Den världsberömda författaren Joan Didion ska ha sagt att hon skriver för att kunna [över]leva. Mycket riktigt blir att fatta pennan hennes sätt att hitta tillbaka till livet efter att hennes sedan fyrtio år tillbaka make och bästa vän, författaren John Dunne, dör i en hjärtattack, och detta samtidigt som dottern ligger i koma på sjukhus.

Det Didion skriver under sorgeprocessen utmynnar i den moderna klassikern Ett år av magiskt tänkande, som nästan har blivit ett slags ABC för människor med sorg. Boken är full av igenkänning, men också lika mycket en väldigt personlig skildring av hur Didion och ingen annan förhåller sig till hennes svåra förlust, ett förhållningssätt som kännetecknas av just ett magiskt tänkande:

Jag tänkte så som små barn tänker, det var som om mina tankar eller önskningar hade skett i smyg, och jag tror inte att någon annan hade lagt märke till det, jag hade till och med dolt det för mig själv, men nu när jag ser tillbaka inser jag att det också hade varit både påträngande och ihållande.

Den chockade Didion börjar leta varsel, se tecken. Vad hade John till exempel menat när han bara ett par veckor före hans död hade sagt till henne att ”Du kan använda det om du vill” om de anteckningar hon hade hjälpt honom med inför skrivandet av hans nya bok? Hennes i sorgen irrationella slutsats blir att John visste om att han skulle dö. Och varför kan ingen förstå att skriva en dödsruna över John gör hans död så definitiv, som att den verkligen har hänt?

Didion gör allt för att hålla kvar maken. Den första tiden efter hans död vill hon vara ensam så att han ska komma tillbaka till henne, men hon lämnas såklart inte ensam av sina omsorgsfulla nära. Hon väljer att spara hans kavajer och skor – för tänk om han faktiskt kommer behöva dem, om han kommer tillbaka och sedan känner för att ta en promenad? Hon funderar även mycket på det här med att donera Johns organ till forskning:

Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?

I Ett år av magiskt tänkande skiljer Didion på sorg och sörjande. Sorg är den första lamslående chocken, ett passivt tillstånd. Sörjande är det aktiva arbetet med att ta sig genom förlusten, men därmed är det inte sagt att man någonsin slutar sörja. Didions sätt att sörja är genom skrivandet.

På många sätt är att skriva en essä och memoar över sitt liv med maken John Dunne ännu en aspekt av ett magiskt tänkande. Genom orden – minnena – håller hon honom nära och kan glädjas åt det liv de levt tillsammans. Samtidigt är Ett år av magiskt tänkande ett slags utforskande av hennes egna rädslor och känslor inför döden, ett sätt att försöka förstå hur plötsligt livet kan förändras:

Detta är mitt försök att förstå den period som följde, veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt.

Det är just detta utforskande och försök att förstå våra mest allmänmänskliga och existentiella frågor som gör att Ett år av magiskt tänkande genremässigt kan beskrivas som inte bara en memoar, utan även som en essä. Liksom en välbevandrad essäist låter Joan Didion sig inspireras av litteratur och forskning – helt enkelt av andras erfarenheter – för att göra boken till en nyanserad och betydelsefull läsning för alla som brottas med frågor om liv, död och allt däremellan.

Bild: © Jamrooferpix / Adobe Stock

relationer, kommunikation, lyssna på varandra, vara en god lyssnare, bekräfta varandra

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra är att bara lyssna

Kan det vara så att goda lyssnare lyssnar…?

Om det är något vi kan öva oss på att är det att bekräfta varandras berättelser. Jag tror att många av oss någon gång har varit med om att vi öppnat oss och berättat hur vi verkligen mår och då har fått ett svar i stil med Ryck upp dig, Försök att vara mera positiv eller Se livet från den ljusa sidan. När man berättar om något svårt och tungt vänder man ut och in på sig själv. Man blottlägger sig, och det är då man är som mest sårbar. Uppmaningen att [sluta gnälla och] försöka vara mera positiv kan i detta läge vara direkt sårande, då den inte rymmer minsta tillstymmelse till bekräftelse eller sympati. Man hade lika gärna kunnat säga Det du säger spelar ingen roll för mig.

Men även i vår vilja att bekräfta och vara goda lyssnare kan vi förminska det någon annan känner och berättar. Jag ska ge ett exempel på en tendens jag märker hos mig själv, kanske att ni andra också känner igen er i detta. När någon inte mår bra eller är ledsen, och delar med sig av sina känslor till mig, kan jag känna ett starkt behov av att hitta en lösning på situationen. Snarare än att stanna upp och säga Jag tycker det är tråkigt att du mår som du gör – ett toppenbra sätt att bekräfta på – försöker jag 1) muntra upp personen och 2) brainstorma möjliga lösningar på situationen. Det har tagit mig ganska länge att förstå att man stundom vill tillåtas må dåligt en dag eller två, utan att få oombedda goda råd.

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra för en annan är att stanna upp och bara lyssna.

Bild: © freshidea / Adobe Stock

språkpoliser, det svenska språket, dålig stavning, stav ord rätt, troll på Facebook, språkpoliser på Facebook

Vad får man ut av att vara språkpolis?

Dagens behov av att psykologisera andras beteende:

I en bokgrupp på Facebook ber en person om de andra medlemmarnas ”bästa tips på triologier”. Genast är en person framme med pekpinnen: ”Tri-logi”. Ingen inlindad kommentar i stil med ”Mitt bästa tips på en trilogi är…”, utan kort och gott och rätt och slätt ”Tri-logi”. Hallå, där! Personen bad om boktips och du svarade inte ens på frågan.

I en annan Facebook-grupp bemödar sig en medlem om att skriva ett helt inlägg om de andra medlemmarnas dåliga stavning. Sex-sju rader om hur ett ord borde stavas och skrivas och hur jävla usla de är på att göra just detta.

Jag är en passionerad läsare av böcker. Jag är en hängiven skribent av texter, som publiceras i alla tänkbara sammanhang. Jag älskar ordning och reda i texter. Jag blir rentav kär och kåt när jag läser en välskriven text.

Ändå kan jag inte låta bli att förundras av språkpoliser, att man bara sådär och utan att känna människan bakom orden tar sig rätten att korrigera det någon annan skriver. Att man någonstans tycker det är okej att idiotförklara en okänd person för att hen skriver ”triologi” istället för ”trilogi” på Facebook. Det måste väl ändå finnas andra sätt – jamen som en snäll, hjälpsam och, om det nu är så viktigt, rättstavad kommentar – att värna språket?

Jag kan inte heller låta bli att undra: vad får man ut av att vara språkpolis? Man måste väl kunna älska språket passionerat utan att rätta andra? Åtminstone när korrigeringen sker helt utan omsvep och en föresats att vara konstruktiv.

Känner man sig mäktig när man har rätt och någon annan har fel, som att man växer en eller två meter medan man förminskar en annan person inför 10 000 gruppmedlemmar? Kanske. Eller är det en kul grej att leka språkpolis, som att man roar sig med trollning på Facebook?

Jag har inget svar. Det här inlägget är ännu bara ett uttryck för ett annat av mina intressen. Nämligen att psykologisera mänskligt beteende. Det behovet är en annan given diskussion om möjligen ett osunt beteende. Men inte i detta blogginlägg.

Bild: © darkbird / Adobe Stock