månadsarkiv: december 2017

kronisk smärta, kronisk sjukdom, hjärndimma, utmattnings på grund av sjukdom

Efter flera år av utmattning och hjärndimma vaknade jag och kände mig pigg

”Det här med kronisk smärta och kroniska sjukdomar är bokstavligen helt sjukt – snacka om att livet är en bergochdalbana med bråddjup och hisnande toppar.”

I två och ett halvt år har jag dagligen önskat ett mirakel. Att om så för blott en dag få vakna upp och känna mig pigg och energisk, som mitt vanliga jag, och att inte vara nedtyngd av den utmattning och hjärndimma kronisk smärta kan ge upphov till. Varje dag under dessa år har jag gått till sängs med denna innerliga önskan. Det har aldrig funnits en brist på vilja. Men utmattningen och hjärndimman har hängt kvar, som ett tjockt och raserande töcken vilket det är omöjligt att finna en väg genom och som har slagit min vardag i spillror.

Så, om det var i slutet på november eller början på december, kom förändringen, den där plötsliga känslan av att trots smärtan ha en massa, massa energi (”en massa” kan låta mycket, men tänk på att jag har befunnit mig på en energimässig botten). Jag fick mycket av min ork åter över en natt. Det här med kronisk smärta och kroniska sjukdomar är bokstavligen helt sjukt – snacka om att livet är en bergochdalbana med bråddjup och hisnande toppar.

Det lustiga med förändringen är att jag egentligen inte har gjort en plötslig förändring själv. Missförstå mig inte. Jag har provat ALLT för att må bättre. Jag tränar och motionerar nästan varje av veckans sju dagar. Jag varken röker eller dricker och äter vegankost. Hela 2017 har jag tagit min vila på större allvar genom att läsa oftare. Jag har bestämt mig för att inte fortsätta överanalysera det faktum att jag mår förhållandevis bra, utan bara känna mig tacksam för att jag efter så lång tid äntligen har fått ha den vardag jag vill ha och tycker att jag förtjänar.

För mig var detta den bästa julklappen och slutet på 2017 jag kunde få.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

Jag har fått mina första gråa hårstrån – och ännu inte rest Kina runt eller paddlat på Amazonfloden

Det är verkligen inte lätt att bli äldre och inse att man liksom inte hunnit med sig själv…

Chockartat, det är vad det är. Plötsligt är jag på fullaste allvar en trettioplussare med mina första gråa hårstrån. Det värsta av allt är att jag inte har levt ut min ungdom på riktigt. Jag menar, jag har varken rest Kina runt eller paddlat på Amazonfloden (det sistnämnda tror jag inte ens att jag skulle våga göra). Jag har inte varit så äventyrlig som jag trodde att jag skulle vara före trettioårsstrecket, och nu måste jag kvadrupla träningsinsatserna för att orka gå genom oländig terräng mitt ute i ingenstans.

Jag har dock hunnit med att vara en jävligt bra ”armchair adventurer”*. Suttit på min kammare, där jag har drömt mig bort, läst på om avlägsna platser, drömt ännu mera – och skapat en hyllning till mitt önskeliv. Vår fantastiska planet*, heter hyllningen, som ju osökt för tankarna till maniskt tittande på Discovery Channel och National Geographic. Efter massa velande kände jag att jag måste göra något – bara något – av mina över 25 års förberedelser till att bli en coolare äventyrare än Indiana Jones.

Mina fem drömäventyr

  1. Resa Kina runt (helst börja äventyret med att åka Transsibiriska järnvägen)
  2. Paddla och vandra genom Amazonas i Brasilien och Peru
  3. Delta i en arkeologisk utgrävning vid Mykene i Grekland
  4. Ta hand om schimpanser på ett apcenter, alternativt se bergsgorillorna i Uganda
  5. Resa till Galapagosöarna. Bara för att.

Bild: © Cmon / Adobe Stock


* ”Armchair adventurer”= ett ord som är lånat från de något nedsättande orden ”armchair anthropologist” och ”armchair archaeologist” och som avser en antropolog eller arkeolog som inte gör ett ”riktigt jobb”, ute i fält. Ja, eller som här då, en person som inte äventyrar på riktigt.

* Vår fantastiska planet är min nya upplevelse- och äventyrssajt.