månadsarkiv: oktober 2017

Sun-Mi Hwang, Hunden som vågade drömma, Kerstin Ekman, Hunden, böcker om hundar, skönlitteratur, böcker, bok, boktips

Älskar du hundar? Här kommer två skönlitterära böcker som är skrivna helt från hundens perspektiv

Älskar du både hundar och böcker? Missa då inte dessa två skönlitterära verk som är skrivna helt från hundens perspektiv och som är fina och sorliga på en och samma gång. 

Hunden som vågade drömma av Sun-Mi Hwang

Sun-Mi HwangHunden Tufsen känner sig utanför. Hon ser inte ut som de andra hundarna på gården. Det är hennes speciella utseende som gör att husse väljer att behålla henne när de andra valparna säljs. Precis som vilken människa som helst har Tufsen drömmar och ambitioner. Hon vill både ha äventyr och gemenskap och bestämmer sig därför för att utforska platser bortanför gården där hon bor. Medan hon går dit hennes hjärta leder henne får hon erfara vänskap, moderskap, lycka och svåra förluster. Sun-Mi Hwang har skrivit en söt fabel där hunden – såsom alla djuren i Hunden som vågade drömma (The Dog Who Dared to Dream) – konsekvent gestaltas som en människa. Om du vill läsa en skönlitterär bok helt utifrån en hunds perspektiv kan jag varmt rekommendera Hunden som vågade drömma.

Hunden av Kerstin Ekman

Kerstin EkmanEtt stycke text på den första sidan i Kerstin Ekmans skönlitterära alster Hunden sätter stämningen med en gång, en stämning som får mig att känna hjälplöshet:

Var börjar en berättelse?

Under en granrot kanske. Ja, under en granrot. Där låg en liten grå en. Han låg hopkrupen med nosen under svansen. En hund. Men det visste han inte. Han kunde inte minnas. Det var bara ett stort hål inuti honom, ett gnag, en hunger efter värmen och efter det starka ljumma som fyllde munnen och efter tikens bett i nackskinnet och slicken i mungipan när hon kom utifrån med främmande lukter i pälsen. Hur hade han kommit att hamna under granen? Det mindes han inte och inte hade han kunnat berätta.

Även Ekman skriver utifrån hundens perspektiv. En dag följer en liten valp efter sin mamma till skogen. Där irrar han bort sig i en snöstorm och måste försöka klara sig genom stormen helt på egen hand. Det är verkligen ingen lätt kamp, i synnerhet inte för en valp som just har börjat lära sig om världen. Ska han överleva norrlandsskogarnas bistra vinterkyla? Hunden har länge rosats på grund av Ekmans finurliga perspektiv och vackra språk, så här får du inte bara spännande läsning om ett hundliv utan likaså ta del av språklig skönhet.

Bild: © dannywilde / Adobe Stock

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men explain things to me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men explain things to me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.

fabler, boktips, böcker från Sydkorea, böcker med djur, böcker från djurs perspektiv, skönlitteratur, litteratur

Boktips: Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga är en hyllning till friheten, moderskapet och kärleken som är tjockare än blod

En berättelse som är skriven utifrån ett djurs perspektiv och med slagord som frihet, moderskap och kärlek är tjockare än blod – vad tycker jag egentligen om Sun-Mi Hwangs moderna fabel Hönan som drömde om att flyga?

Sun-Mi HwangTitel: Hönan som drömde om att flyga
Originaltitel: The hen who dreamed she could fly
Författare: Sun-Mi Hwang
Översättare: Ninni Holmqvist
Förlag: Norstedts
Årtal: 2016
Sidantal: 161

Jag tycker om fabler. I tonåren var jag särdeles förtjust i Aisopos och Jean de La Fontaines djurberättelser och jag jobbade hårt med att imitera dem. Så när jag tidigare i år hörde talas om den sydkoreanska författaren Sun-Mi Hwangs romaner, som är skrivna utifrån djurs perspektiv, blev jag nyfiken. Jag bara måste läsa hennes berättelser.

Jag laddade ner Hönan som drömde om att flyga på Storytel och läste boken i ett rasande tempo, för det är en kort och lättläst roman. Det korta och lättfattliga formatet till trots är Hönan som drömde om att flyga packad med viktiga budskap, som en bra fabel ska vara.

Knopp är trött på att vara en värphöna. Gång på gång måste hon lägga ägg, bara för att se dem forslas iväg till marknaden. Och hon är trött på hönsgården. Hon vill sprätta fritt ute på gården som de andra djuren – eller varför inte flyga som änderna?

En dag lyckas hon rymma från hönsgården. Hon tror att hon ska finna värme och gemenskap på gården hon har längtat till, men de andra djuren vill inte veta av henne. Det vill säga alla andra djur förutom en gräsand, som blir hennes vän.

Till Knopps stora lycka hittar hon ett ägg, ett ägg som verkar behöva lika mycket kärlek och omsorg som hon gör. Hon bestämmer sig för att ruva på ägget, att bli mamma. Modersrollen innebär faror. En vessla vill lägga beslag på ägget och äta dess innehåll. Tack vare hjälpen från sin vän gräsanden förmår Knopp skydda ägget, så att det till slut kläcks.

Det är inte en kycklingunge Knopp har ruvat fram. Hennes lilla, lilla fågelunge är en gräsand. Men det är det här som är det fina med Hönan som drömde om att flyga. Kyckling eller ankunge – det spelar ingen roll. Knopp har gett ägget och nu ungen all sin kärlek och omsorg, och det är det som räknas. Kärleken och omsorgen är tjockare än allt blod i världen.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang är en hyllning till friheten, moderskapet och till kärleken som är tjockare än blod. Om jag ska vara ärlig har jag svårt att relatera till besattheten av att få vara mamma och jag kan ställa mig kritisk till hur ivrigt Hwang framlyfter moderskapet som det viktigaste i en hönas liv.

Jag frågar mig nämligen om hon tycker att den innerliga önskan att få bli mamma är allmänmänsklig, något som varje kvinna önskar sig? Men jag vet inte. Kanske att jag läser in för mycket i Hwangs ord.

Något som jag däremot uppskattar med Hönan som drömde om att flyga är hur vackert Hwang skildrar det starka kärleksband som växer fram när vi ger kärlek och omsorg till varandra; ”nurture” framför ”nature”.

Visst är det därtill spännande att få läsa en bok som är skriven helt utifrån ett djurs – eller som i det här fallet en hönas – perspektiv, även om Knopp har fått mest mänskliga drag. Men så är det ju med fabler. De verkar handla om djur när de egentligen handlar om oss människor.

Bild: © typau / Adobe Stock