månadsarkiv: juli 2017

bokrecension, Dr Jekyll och Mr Hyde, The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Robert Louis Stevenson, galen doktor, litteratur, skräck, skräcklitteratur, skräckbok, bok, skräckböcker, skräck böcker

Bokrecension: Robert Louis Stevensons fasliga berättelse Dr Jekyll och Mr Hyde är inte bara fiktion

Kan det finnas ett visst mått sanning i Robert Louis Stevensons fasliga klassiker Dr Jekyll och Mr Hyde? 

Robert Louis StevensonTitel: Dr Jekyll och Mr Hyde
Originaltitel: The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Trut Publishing
Årtal: 1886 (i svensk översättning 1887, och den här pocketutgåvan med en nyöversättning utkom 2014)
Sidantal: 127

För somliga medicinare var 1800-talet en idel smärtsam upptäckt av narkos. Tandläkaren Horace Wells (1815 till 1848) var särdeles hängiven uppgiften att ge sina patienter smärtlindring. Att få en tand utdragen var ett helt företag på den tiden. Det var plågsamt och kunde gå illa för patienten. Det är väl ingen som skulle välja att dra ut en tand utan bedövning idag (?)… När Wells av en slump upptäckte att lustgas kan minska upplevelsen av smärta var narkosens tid kommen.*

Dessvärre försökte flera medicinare göra anspråk på uppfinningen och Wells fick därför erkännandet som narkosens upphovsman först efter sin tragiska död. Han var så dedikerad narkosen att han i slutskedet av sitt liv började experimentera med och inhalera kloroform. Inhalationerna ledde till personlighetsförändringar. När han var påverkad av kloroformen kunde han ta sig till förkastliga saker, såsom att kasta syra på, och därmed vanställa, ett par kvinnor. Wells var så förfärad över den person experimenten hade gjort honom till att han begick självmord.

Många menar att Robert Louis Stevenson var tämligen inspirerad av möbelsnickaren William Brodie när han skrev den gotiska kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde, på engelska kallad The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Brodie var en verklig person som levde ett dubbelliv: på dagarna var han en snäll och skötsam möbelsnickare och på nätterna ledare för ett bankrånargäng. Denna intressanta dubbelnatur kan förstås ha varit en källa till inspiration, men framför allt hela historien om Horace Wells tragiska öde och skrämmande tilltag tycks ha gjort ett starkt intryck på Stevenson.

I Dr Jekyll och Mr Hyde oroar sig Dr Jekylls vänner. Den fine doktorn tycks besväras av den otrevlige Mr Hyde, en beryktad person som ingen vill ha något att göra med – förutom doktorn! Men vad vännerna inte vet är att Dr Jekyll och Mr Hyde egentligen är en och samma person. Genom ett experiment har Dr Jekyll lyckats klyva sin person – eller kalla det personlighet, om du så vill – i två delar: den gode och naive Dr Jekyll och den onde och illvillige Mr Hyde.

Till en början är Dr Jekyll förtjust i experimentet. Han mår som bäst när var och en av personligheterna får göra precis så som de vill; helt utan att drabbas av ett slags inre konflikt. Snart går experimentet dock överstyr och Dr Jekyll känner hur Mr Hyde tar över mer och mer. Han befarar att hans verkliga jag – Dr Jekyll – är på väg att försvinna helt och hållet och behöver sina vänners hjälp för att bli sitt sansade och balanserade jag igen. Precis som för Horace Wells slutar det inget vidare för Dr Jekyll.

Det goda och det onda i människan är något som fascinerar oss, och kanske finns det inget annat litterärt verk än just Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde som illustrerar dikotomin så träffande. För doktorn var tillvaron som minst besvärligast när de båda sida fick samexistera i hans person, vilket han upptäcker för sent.

Numera är tragedin med Wells bortglömd, men när Stevenson skrev kortromanen 1886 var den faktiska händelsen ett färskt mannaminne. Det var inte svårt för den tidens läsare att koppla berättelsens innehåll till händelsen. Säkerligen blev skräckberättelsen ännu mer faslig av den anledningen.

Inte heller läser vi nuförtiden in verkliga händelser i Dr Jekyll och Mr Hyde. Den gotiska skräckberättelsen står för sig själv och är en av få skräckböcker som trots sin digra ålder håller måttet än idag. Det är inte nödvändigtvis spöken, demoner och hemsökelser som gör oss livrädda, utan det mänskliga psykets dolda djup. Berättelsen är inte tillräckligt otrolig för att kunna avfärdas som osanning, och det, om något, skrämmer.

Bild: © weedezign / Adobe Stock


* Läs mer om Horace Wells och narkosens uppkomst i min artikel ”En smärtsam upptäckt av narkos”. Denna populärhistoriska artikel publicerades i tidskriften Teknikhistoria mars 2016.

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, feminism, Margaret Atwood, The Handmaid's Tale, The Handmaids Tale, Tjänarinnan, feministisk litteratur, kvinnosyn, Trumps syn på kvinnor, Donald Trump, Ronald Reagan

Bokrecension: Kvinnosynen i Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid

Margaret Atwoods moderna klassiker och dystopi The Handmaid’s Tale gjorde mig rädd på allvar – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Margaret AtwoodTitel: The Handmaid’s Tale
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage Classics
Årtal: 1985 (pocketutgåvan utkom 2016)
Sidantal: 479

Tidigare i år tolkade Hulu Margaret Atwoods 1980-talsdystopi The Handmaid’s Tale till en teveserie.* Sändningen av serien sammanföll med tumultet kring den amerikanske presidenten Donald Trump – han signerade bland annat en antiabortlag under sina första veckor som president – och därför var det många som såg paralleller mellan det dystopiska samhället Gilead och händelserna i vårt samhälle.

I den totalitära och teokratiska republiken Gilead, den nya tidens USA, är det nästan ingen som kan få barn. En katastrof har gjort såväl kvinnor som män ofruktsamma, även om kvinnorna anses vara de infertila. Men det finns fortfarande några kvinnor som tycks ha en reproduktiv förmåga. Dessa kvinnor har en alldeles särskild status i samhället: de är slavar – så kallade tjänarinnor – som för att överleva tvingas bli gravida med och föda högt uppsatta personers barn. De måste bo hemma hos gifta par, får tre försök på sig att bli gravida med ”sitt” pars barn och om de inte lyckas skickas de iväg mot en säker död.

Offred är en tjänarinna. Varje månad, det vill säga under den tid hon är som mest fertil, genomlider hon en ritualiserad våldtäkt. Mannen i huset för sin penis in och ut i henne – ända tills han kommer – medan hon ligger i hans hustrus knä. Offred har ingen rätt till sin egen kropp. Hon är ett kärl, ett kärl som måste bevaras. Så hon serveras en kost som stämmer överens med Gileads rekommendationer (det är förbjudet för tjänarinnor att äta sötsaker), motionerar inom angivna gränser och får varken röka eller dricka – som Offred längtar efter en cigarett! Offreds vardag kännetecknas av monotoni, och i stillsamheten tänker hon tillbaka.

En gång var Offred också gift. Och mamma. Hon hade ett jobb. Pengar. Frihet. Allt detta berövades henne, liksom alla amerikanare fick sin tillvaro kullkastad under revolutionen som utmynnade i Gilead. Vissa lyckades segla upp som makthavare, till exempel paret Offred tillhör – namnet Offred indikerar för övrigt att det är Fred som äger henne. I Gilead är det männen, inte kvinnorna, som har verklig makt. Det är ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Flera personer uppmuntrar Offred till att bryta mot Gileads lagar. Hon blir till exempel vän med den revolutionära tjänarinnan Ofglen, som är med i ett hemligt nätverk vilket syftar till att störta Gilead, och börjar utveckla en märklig relation till ägaren Fred. Vad vill Fred henne egentligen? Först tror Offred att han vill begå ännu fler övergrepp på henne. Hon blir förvirrad när han kallar henne till sig för att spela det förbjudna brädspelet Alfapet – på engelska kallat Scrabble – och läsa gamla veckotidningar tillsammans. Fred bjuder även med henne till en nattklubb, dit makthavarna tycks gå för att bryta mot samhällets lagar.

Det är inte bra för Offred att bli sedd tillsammans med Fred, ändå måste hon lyda hans vilja, om han vill umgås med henne kan hon inte säga nej. Om de blir upptäckta kommer hon alldeles säkert avrättas. Det är inte heller en bra överlevnadsstrategi att hjälpa den revolutionära motrörelsen – men Offred vill så gärna få hålla om sitt barn igen! Att störta regimen är den enda vägen till frihet, för vad är det för ett liv att inte ens ha rätten till sin egen kropp, att hållas borta från dem man älskar?

Atwoods The Handmaid’s Tale uppmärksammades för sin träffsäkerhet redan när boken först publicerades 1985. Då hittade läsarna tydliga kopplingar mellan – och visst kritiserade boken – Ronald Reagans sexualpolitik. Reagan införde, precis som Trump, också stränga abortlagar. Det fanns likaså religiösa påtryckningar; inflytelserika evangelister ville exempelvis återupprätta det traditionella äktenskapets roll i USA. Samtidigt lyfte feminister och filosofer hur viktigt det är med samtycke vid sex. Atwood inspirerades av många samhällsdiskussioner när hon skrev The Handmaid’s Tale.

Diskussionen som Atwood för mellan raderna i The Handmaid’s Tale har inte blivit mindre relevant med decenniernas gång, en av anledningarna till att Atwoods feministiska dystopi alltid har lästs med ett stort intresse och igenkännande. Igenkänningsfaktorn blev, som skrivet, ännu högre i våras, när Trumps makttillträde sammanföll med Hulus nya teveserie. Såsom Atwood skildrar i The Handmaid’s Tale är det många kvinnor i dagens USA – och i Sverige, för den delen – som upplever att de inte har rätt till sina egna kroppar och att deras gränser för deras egna kroppar inte respekteras. Kvinnosynen i The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid, så det är inte särskilt konstigt att Atwoods samhällskritik gör ett stort intryck på läsarna.

Bild: © JenkoAtaman / Adobe Stock


* Teveserien The Handmaid’s Tale finns på HBO Nordic.

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

Bite, action, fantasy, bok, böcker, litteratur, YA, K.S. Merbeth, Mad Max, postapokalyps, världens undergång

Boktips: Jag är själv förvånad över hur mycket jag tycker om K.S. Merbeths actionbok Bite

Bite av K.S. Merbeth är en actionspäckad berättelse i Mad Max-tappning. 

BiteTitel: Bite
Författare: K.S. Merbeth
Förlag: Orbit
Årtal: 2016
Sidantal: 376

Mad Max. Den ikoniska actionfilmserien med 1980-tals- och postapokalypsvibbar är den måttstock som passar K.S. Merbeths bok Bite allra bäst. Mellan bokens pärmar ryms nämligen en värld i spillror, vansinnesfärder genom öknen och antihjältar med mycket stora vapen. I handlingens centrum finns Kid. Hon må se liten och klen ut men hon är tillräckligt tuff för att bli upplockad av och att få åka med öknens mest härdade gäng: de laglösa Wolf, Dolly, Tank och Pretty Boy. Ödelandet breder ut sig. De människor som har överlevt har bosatt sig tillsammans i småsamhällen. Det är verkligen inte lätt att hitta mat och vatten i den här världen och många finner ingen annan utväg än att sälla sig till de mest förhatliga människorna av dem alla – kannibalerna, eller de så kallade ”hajarna”. Snart upptäcker Kid att hennes nya vänner just är kannibaler och den stora frågan är hur länge hon ska orka gå hungrig förrän hon väljer att göra som de. Samtidigt som hon brottas med detta dilemma massakrerar hon – helt i enlighet med sann actionanda – tillsammans med gänget sig genom ödelandet. Ja, Bite är en våldsam bok. Jag är själv förvånad över hur bra och spännande jag tycker att denna actionbok är. Har aldrig läst något liknande förut och är inte ens säker på att jag kommer göra det igen – men Bite ftw!

Bild: © mbonaparte / Adobe Stock

boktips,

Boktips: I Maria Dahvana Headleys fantasyäventyr Magonia får en dödssjuk tonåring en ny chans

Den dödssjuka Azas resa på jorden tar slut men det är bara början på ett storslaget äventyr… 

Maria Dahvana HeadleyTitel: Magonia
Författare: Maria Dahvana Headley
Förlag: HarperCollins
Årtal: 2015
Sidantal: 309

Jag letar med ljus och lykta efter böcker med huvudkaraktärer som har sjukdomar, gärna kroniska sjukdomar. Hittills har jag bara läst några få skönlitterära böcker som har kastat sken över livet som sjuk, och som jag har förstått det är det många författare som inte vågar anta utmaningen att skriva om en sjuk karaktär och låta personen överleva till bokens slut. Uppgiften tycks vara för mödosam. Maria Dahvana Headley visar i sitt säregna fantasyäventyr Magonia att man med en nyanserad karaktär, genomtänkt berättelse, fantasifull värld och ett vackert språk kan gestalta den sjukas livsresa från början till slut – och detta på ett balanserat och inte alls sentimentalt sätt.

Sextonåriga Aza Ray Boyle har haft problem att andas luften ända sedan födseln. Hennes livshistoria består av sjukhusbesök och inte ens hon själv tror att hon kommer överleva sin besynnerliga sjukdom. Faktum är att hennes hälsotillstånd, de sviktande lungorna och det svaga hjärtat, är så unikt att hon har fått namnge det: Azaray Syndrome. Aza är trött på sjukhus, läkare och på sin dystra framtid. Dessutom vill hon veta vad det är för en mystisk sjukdom hon har och hur det kommer sig att hennes tillvaro är mycket, mycket märkligare än andra tonåringars. Det är något alldeles särskilt med henne. Det känner hon på sig. Hon blir ännu mer säker på detta när hon en dag får syn på ett skepp i skyn och hör någon däruppe på skeppet ropa hennes namn.

Azas familj avfärdar hennes upplevelse som en hallucination, en biverkning av medicinerna hon äter. Men när en fjäder påträffas i hennes lunga, hon dör och ändå tycks överleva kommer familjen få ändra uppfattning. När Azas resa på jorden tar slut börjar hennes nya liv i stället i Magonia, en värld där hon äntligen kan andas. En värld som är skapad för henne. Och det är egentligen här det verkliga äventyret börjar. Magonia bebos av fågelmänniskor med hjärtan av småfåglar. Dess himmel genomkorsas av ståtliga skepp, och givetvis får Aza åka med på dem. När Headley sammanväver karaktären Aza, hennes berättelse och den fantastiska världen Magonia träder kanske ett av de vackraste fantasyäventyren någonsin fram mellan raderna och det är med glädje som jag följer med på äventyret.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

Sydafrika, Kapstaden, svält, hunger, världshungern

Det går inte en dag utan att jag tänker på den svältande pojken

[Det går väl knappast att skriva om globala orättvisor, världshungern och sin egen roll i dem utan att verka pretentiös. Jag tänker göra det i alla fall. Varför? För att på sistone har jag tänkt mycket på hur mina små som stora val påverkar andra människor, både i min närhet och långt borta, och om det borde finnas gränser för hur mycket man kan hjälpa andra. Om jag hade vetat hade jag antagligen inte behövt skriva ner mina tankar så här:]

Jag åkte till Sydafrika för att få se och röra vid elefanter. För att få paddla kanot i regnskog, vandra i berg och leva ut min trettioårskris. Jag ville ha ett äventyr. Göra saker som skulle få mig själv att häpna över min egen fantastiska äventyrlighet. Jag ville leva upp till min idealbild av mig själv: Sandra Indiana Jones. Visst fick jag mitt äventyr! Men det är inte äventyrsupplevelserna jag bär med mig hem från Sydafrika. Det resan gav mig var något mycket djupare än så: den globala orättvisan har aldrig varit så tydlig för mig som den var i Sydafrika. Och jag känner mig skyldig, förstår min del i den. Skit i Indiana Jones, jag hade mycket hellre velat vara en bra medmänniska. I stället känner jag mig jävligt usel, som om jag varken kan eller vill stå för mitt val att vilja vara lite äventyrlig när det till exempel är så oändligt många människor som lever under kroniska svältförhållanden.

Sydafrika är ett av de rikaste länderna på kontinenten Afrika. Där finns många som lever under goda ekonomiska förhållanden. Men där finns även många, många som bor i kåkstäder, som inte har en inkomst, som om de har en inkomst knappt tjänar ett par tusingar i månaden – tänk dig att leva på ett par tre tusen kronor i Sverige så får du en rättvis bild av de förhållanden många i Sydafrika lever under – och som helt enkelt inte har råd att äta.

De första dagarna i Kapstaden, en av Sydafrikas tre huvudstäder,* slogs jag av hur många det var som hade stannat i växten och hade deformerade skelett, benen var liksom krokiga och inåtböjda. Vilken märklig slump, tänkte jag först. Det var förstås ingen slump. När man inte kan äta kan kroppen inte växa, precis som resten av kroppen tar skelettet skada. Många av människorna som bodde i Kapstaden var så hungriga att de inte ens bad om pengar, de bad om mat och vatten: Snälla, ge mig en bit bröd. Kan jag få lite vatten? Kan du, snälla, ge mig mat? Vad som helst. Jag ber dig. Om du vill göra en riktigt god gärning, öppna ett soppkök i Kapstaden! Jag som rynkade på näsan åt maten som serverades mig på restaurangerna (har en vegansk kosthållning, vilket inte var det lättaste i ett land där man äter mycket kött) och slängde portion efter portion. Det är så jävla skevt. I Kapstaden fattade jag ett av mina sämsta beslut någonsin. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det.

Jag förstår att jag inte kan stilla världshungern. Att lilla jag omöjligt kan hjälpa alla de svältande människor som bor i Sydafrika. Jag må vilja vara Indiana Jones men jag förstår att jag inte kan vara Jesus eller Gud. Men jag tror verkligen att små gärningar kan göra skillnad för människor, att man inte ska undvika att ge och hjälpa för att man inte kan ge till eller hjälpa alla. Det kom fram en pojke – eller man (?) – till mig i Kapstaden. Som så många andra bad han om mat, en smörgås. Bara något litet. Jag försökte få fatt på mat vid det stora torget. Ingen av de många restaurangerna ville sälja mat till mig att ge till honom. Då visade han i stället vägen till en mataffär ett eller två kvarter bort.

Jag var livrädd för att följa med honom, men gjorde det i alla fall. Han ville ju bara ha en bit mat. Väl i mataffären började han plocka på sig saker. Jag tror att jag upplevde att jag tappade kontrollen över situationen och att en neslig sida i mig inte tyckte om att någon annan bestämde över mina pengar – tänk om jag inte skulle ha råd att ta taxin tillbaka hem!? Jag vet inte… Jag tänkte säkert katastroftankar utifrån mitt eget själviska perspektiv. Han ville ha ett storpack med havresnacks – javisst, sa jag – och sedan något som jag då inte visste vad det var men som jag i efterhand har förstått var torrmjölk.* Jag köpte honom storpacket med havresnacks men inte torrmjölken. Jag önskar att jag hade gjort annorlunda. I det långa loppet hade några hundralappar inte spelat någon roll för mig, men i mitt huvud – och jag vet, nu gör jag det stort – hade det för honom kunnat vara skillnaden mellan liv och död.

Sedan jag kom hem från Sydafrika har det, som jag har nämnt, inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på den svältande pojken och hur mina egna handlingar kan påverka andra människors liv. Det har heller inte gått en dag utan att jag har tänkt på hur orättvist det är att jag kan förverkliga mig själv medan många människor bara vill kunna äta sig mätta. Det här har påverkat mig så djupt att jag också varje dag har försökt att lära mig mer om globala orättvisor. Än så länge känner jag mig inte så lite maktlös inför det enorma med exempelvis världshungern, men jag hoppas verkligen att jag en dag – hellre förr än senare – ska kunna göra verklig skillnad för någon, en liten handling i taget.

Bild: © mantinov / Adobe Stock.


* Sydafrika har tre huvudstäder: Kapstaden, Pretoria och Bloemfontein.

* Torrmjölk är ett mjölkpulver man blandar med vatten. På grund av att vattnet inte alltid är rent kan torrmjölk göra mer skada än nytta och därför har många hjälporganisationer övergått till att behandla svält med en särskild nötkräm, menar Martín Caparrós i boken Hunger. Läs min recension av Hunger här!

hunger, svält, världshungern, globalisering, kapitalism, orättvisor, reportage, reportagebok, journalistik, Martín Caparrós

Bokrecension: Journalisten Martín Caparrós gör upp med världshungern i reportageboken Hunger

I den ambitiösa reportageboken Hunger gör journalisten Martín Caparrós upp med världshungern – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Titel: Hunger
Originaltitel: El hambre
Författare: Martín Caparrós
Översättare: Annakarin Thorburn
Förlag: Natur & Kultur
Årtal: 2016 (den spanska originalutgåvan utkom 2014)
Sidantal: 763

Varje dag dör 25 000 människor av hunger. Journalisten Martín Caparrós har rest över hela världen för att prata med människor som lever under kroniska svältförhållanden. Hans reportagebok Hunger – originalversionen, som är utgiven på spanska, heter El hambre – är resultatet av denna världsomspännande resa. Som Caparrós själv skriver inledningsvis är Hunger ingen rolig läsning. Han kan förstå om man inte orkar ta sig igenom boken. Den är tung. Både i sitt omfång och i sitt innehåll. Jag tycker själv att läsningen av boken var jobbig, för medan ögonen for över de dryga sjuhundra sidorna var jag hela tiden tvungen att konfrontera min egen roll i den globala orättvisan och världshungern. Ingen människa – nej, inte en enda – behöver egentligen svälta. Det finns mat så att alla kan äta. Men på grund av den ojämlika resursfördelningen, som Caparrós blottlägger i Hunger, får vissa äta mer än andra. Vissa får inte äta alls. För att jag ska kunna vraka och välja i mataffären, köpa den mat jag är sugen på och njuta av en munsbit när jag känner för det, måste ungefär 800 till 900 miljoner människor näst intill avstå mat helt och hållet. ”Hur i helvete kan vi fortsätta leva våra liv när vi vet att det händer sådana här saker?” frågar sig Caparrós. Frågan ekar genom hela boken. Och jag känner mig svarslös, för ja, hur kan jag leva som jag gör? Det är helt oförsvarligt.

När man driver en så stark fråga som Caparrós gör i Hunger – och dessutom har som mål att få läsaren att rannsaka sig själv – är moraliserandet oundvikligt. Hunger är i alla avseenden en hårdsmält moralkaka. Men med rätta, kan jag tycka. Det finns trots allt ingen rimlighet i att nästan en miljard människor svälter när, som Caparrós skriver, ”världens jordbruk utan problem [skulle] kunna mätta tolv miljarder människor, nästan dubbelt så många som jordens aktuella befolkning”.

Förutom att leverera djupgående reportage från Niger, Indien, Bangladesh, USA, Sydsudan, Argentina och Madagaskar, presenterar Caparrós fakta om världshungern. I boken får man veta om allt från hungerns fysionomi till kapitalismens struktur, och faktiskt blir det snart tydligt att det finns många strukturella orsaker bakom världshungern, även om några fås (jag räknar in mig själv bland dem) girighet är den främsta bakomliggande faktorn till att alla människor i världen inte kan äta sig mätta. Ordet svält framkallar bilder av så kallade ”Biafrabarn” med kwashiorkor och en ond bråd död. Visst förekommer akut svält, som i extrem torka, under krig eller vid naturkatastrofer, men många av de som lever under svältförhållanden gör det dagligen och kan göra det under många, många års tid. Den ständiga hungern är som tortyr. Kroppen bryts sakta, sakta ner och den kroniskt svältande vet inte vad det innebär att känna sig mätt. Så kommer hela livet att kretsa kring hungern. Det här är särskilt väl illustrerat i en av Caparrós intervjuer, där han frågar den nigeriska kvinnan Aisha om vad hon önskar sig mest och hon svarar:

”Jag skulle vilja ha en ko som gav mycket mjölk. Om jag sålde lite mjölk skulle jag kunna köpa ingredienser till friterade bröd som jag skulle kunna sälja på marknaden och med det skulle jag klara mig någorlunda.”
”Men jag menar att trollkarlen skulle kunna ge dig vad som helst, allt du kan önska dig.”
”Vad som helst?”
”Ja, du skulle få önska dig vad du vill.”
”Två kor?”
Hon sa det i en viskning, och förklarade:
”Med två skulle jag aldrig mer vara hungrig.”
Det var så lite, tänkte jag först.
Men det var så mycket.

Världshungern är just utbredd över hela världen, med en hel del undantag, förstås. Men till och med i länder som USA, länder med stora överflöd, finns det människor som svälter och som måste gå till soppkök för att få sig något litet att äta. I Argentina, Caparrós hemland, letar de svältande efter mat på soptippar – det är helt galet hur mycket mat som slängs (!) – och i Niger försöker de odla i den karga marken. Caparrós lyfter i Hunger flera olika exempel på vilka uttryck svält kan ta sig och vilka strategier människor skapar för att kunna mätta sina magar.

Jag har nog aldrig tidigare läst en så ambitiös reportagebok som Hunger. Att kartlägga och göra upp med världshungern är näst intill en vansinnesuppgift, som jag uppskattar att Caparrós har åtagit sig. Eftersom det är så mycket han vill säga och boken är så tjock – över sjuhundra sidor, hallå (!) – upplever jag att den är spretig, med andra ord inte särskilt tät. Stundom känns Hunger också ofärdig, som om boken skulle behöva mogna litterärt. Om jag bortser från de litterära bristerna, tycker jag ändå att Hunger ger mig mycket och att boken borde få mer uppmärksamhet här i Sverige än vad den har fått. Världshungern är allas angelägenhet, som Caparrós med klarhet visar.

Bild: © Blasius Mrowiec / Adobe Stock

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, saga, sagor, svanar, Juliet Marillier, Kung Lirs barn, De sex svanarna, Svansjön

Bokrecension: Juliet Marilliers Daughter of the forest är en finstämd tolkning av gamla svansagor

Tack vare Juliet Marilliers i boken Daughter of the forest finstämda tolkning av gamla svansagor har jag fått en ny karaktär att älska – vilken vacker historisk fantasyroman det här är! 

Juliet Marillier, Sevenwaters trilogyTitel: Daughter of the forest
Författare: Juliet Marillier
Förlag: Tor Books
Årtal: 1999 (pocketutgåvan utkom 2002)
Sidantal: 544

När jag var barn var sagor om svanar min grej. Som jag älskade Pjotr Tjajkovskijs outsägligt vackra balett Svansjön! Min kärlek till den irländska legenden Children of Lir och Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne – på svenska kallade Kung Lirs barn* respektive De sex svanarna* – kunde nästan mäta sig med mina svallande känslor för Svansjön. Du kan ju ana min lycka när jag upptäckte den moderna fantasyklassikern Daughter of the forest, skriven av den australiska författarinnan Juliet Marillier år 1999, som bygger på såväl Kung Lirs barn som på De sex svanarna. Jag hade skyhöga förväntningar på boken (och var väldigt rädd för att bli besviken, ska det tilläggas).

Änkemannen Lord Colum av Sevenwaters har välsignats med sju barn: sex söner och en dotter. Liam, den äldste sonen, är född till att vara ledare, Diarmid, som kommer därnäst, älskar äventyr, tvillingarna Cormack och Conor har var och en ett viktigt kall, Finbar är begåvad med synskhet, Padriac med medkänsla och det yngsta barnet, dottern Sorcha, med en obändig kärlek och vilja.

När fadern gifter om sig med en häxa och den nya styvmodern på grund av avundsjuka, makthunger och illvilja förvandlar Sorchas sex bröder till svanar är det Sorcha och ingen annan som kan bryta förbannelsen. Men för att kunna göra detta måste hon väva sex skjortor av en hård och taggig växt, och vara beredd på en fruktansvärd smärta i händerna, trä skjortorna över sina svanbröders huvuden och vara stum. Oavsett vad som händer måste hon förbli tyst, om hon inte förmår detta kommer hennes bröder vara svanar för alltid. Sorcha råkar ut för än det ena än det andra missödet och till slut möter hon sitt livs kärlek. Det är verkligen inte lätt för henne att vara stum, försöka bryta förbannelsen och vara kär. Missförstånden hopar sig och såväl hennes eget som brödernas liv sätts på spel.

Som läsare tycker jag att det är befriande att en ung kvinna, knappt mer än en flicka, får förtroendet att rädda sina bröder och sin fars rike undan mörka krafter – och inte tvärtom. Jag är trött på jungfrur i nöd. Sorchas handlingsförmåga bär genom hela Daughter of the forest och Marillier visar med trovärdig gestaltning att tystnad stundom är mycket, mycket mer talande än ord. Jag skulle dock, och om jag ska vara kritisk, inte råda någon att tiga om de oförätter som begås mot en och vill inte heller glorifiera det faktum att Sorcha i tystnad exempelvis uthärdar övergrepp (om jag berättar mer om saken röjer jag en viktig del i bokens handling).

Jag började läsa Daughter of the forest för att få ta del av ett storslaget kärleksepos, du vet en sådan där kärlek som bara existerar i sagornas värld. Kärlekssagan i boken får visserligen min maggrop att pirra och mitt hjärta att göra flera volter. Men vad boken framför allt har gett mig är en karaktär att älska: Sorcha. Hennes tystnad, och därmed inre monolog, gör porträttet intimt, närgånget. Just för att jag som läsare får följa Sorcha under hennes rite de passage från barn till vuxen kommer jag att tänka på Daughter of the forest som en bildningsroman. Kanske är det bara i sagornas värld som någon kan fatta ett beslut med en sådan övertygelse; att oavsett vad som händer kommer hon att fullfölja det hon har företagit sig att göra. När huvudkaraktärens övertygelse är så stark är väl handlingens utgång given, men det finns detta till trots inget förutsägbart med den djupt personliga livsresa Sorcha gör.

Med boken Daughter of the forest visar Marillier vidare att kärlek finns i många nyanser. Sorchas drivkraft är kärleken till hennes bröder, som har varit hennes bästa vänner under hennes hittills levda år. Fastän det hade varit betydligt lättare för henne att gå vidare i livet – faktiskt vill hennes bröder att hon ska göra detta – väljer hon att med värkande händer och rinnande tårar väva skjorta efter skjorta. Skjortorna kanske inte ser så mycket ut för världen, men i dem finns den sanna kärlekens kraft, kraften som i sagornas värld åstadkommer underverk. Visst är Daughter of the forest ett kärleksepos, om än av ett annat slag än vad jag först hade väntat mig.

I egenskap av både sago- och svanfantast tycker jag att Marillier i och med Daughter of the forest har väckt nytt liv i Kung Lirs barn och De sex svanarna, och detta på både ett finstämt och spännande sätt. När gamla sagor får så här mycket omsorg, djup och känsla har jag inte alls något emot att de berättas om och om igen.

Bild: © gekata1989 / Adobe Stock


* Om du inte har något emot att läsa på engelska rekommenderar jag dig att ta del av Wikipedias sammanfattning av legenden Children of Lir eller Kung Lirs barn, som vi kallar legenden på svenska.

* På den engelska versionen av Wikipedia kan du även läsa mer om Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne, på svenska kallad De sex svanarna. Du hittar informationen på sökordet ”The Six Swans”. Observera att H.C. Andersen också har tolkat svansagan. Hans variant på berättelsen heter De vilde svaner, alltså De vilda svanarna.

biblioterapi, läsa skönlitteratur, bra hälsa

Jag har kronisk smärta och för mig har att läsa böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod

”Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok.”

Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok. Faktiskt har böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod jag provat under de tjugo år som smärtan har gjort sitt absolut bästa för att göra sig känd i min kropp; mörbultade muskler, inflammationer, leder som låter knak-knak, en nacke som har gett upp, fingrar som vägrar knappa på tangentbordet, ett huvud som inte orkar mer värk, ja, du fattar.*

Det kan vara väldigt ensamt att vara sjuk. Människorna i omgivningen tröttnar liksom på en vän som berättar om sitt mående eller som kanske inte orkar hålla samma tempo i vardagen som de gör. Man tröttnar själv på att bli sängliggande efter några timmars skoj med sitt älsklingsintresse. Om tre dagar i sängen är priset man måste betala för att ha dansat, stickat, lagat mat eller löptränat en liten stund är det kanske inte ens värt att klamra sig fast vid sitt intresse?

Jag är tacksam att mitt största intresse alltid har varit att läsa. Fastän jag har haft dåliga dagar har jag ändå orkat läsa några stycken och när jag har känt mig som mest ensam har jag haft sällskap av karaktärerna. Tankarna har skingrats av allt det fantastiska som finns mellan raderna – och där finns minsann massa att klura på – och jag har känt mig glad över att få vakna och vända nya blad. I mina svåraste stunder har böcker gett mig perspektiv på tillvaron: jag lever ett meningsfullt liv, trots allt.

Jag är inte ensam om att uppleva läsandet av böcker som läkande. Biblioterapi anses vara bra för hälsan och nu ska det utbildas biblioterapeuter

Ända sedan första världskriget har man i vissa kretsar använt biblioterapi för att läka kropp och psyke. På senare år har forskning uppenbarat fler och fler samband mellan läsande och välmående, och då framför allt vad gäller läsande av skönlitterära böcker. Att läsa en skönlitterär bok kan hjälpa såväl kroppen som knoppen att slappna av, så det är inte alls otänkbart att smärtpatienter kan finna lindring i en bok.

– Det var en kvinna som berättade om hur hon slappnade av när hon läste, så att smärtan försvann. Om man baserar sig på den empiri jag har så finns faktiskt flera exempel på att läsning av skönlitteratur kan påverka både det fysiska och det psykiska. De som deltog berättade att de orkade mer efter att de läst. Läsningen blev ett andningshål där man kunde försjunka i litteraturen och sen komma tillbaka och ha fått lite input, lite energi, säger litteraturvetaren Cecilia Pettersson i en intervju på Sveriges Radios program Kulturnytt.*

Forskning tyder även på att många som läser skönlitterära böcker kan leva sig in så till fullo i handlingen att de blir ett med karaktärerna. Effekten kan hålla i sig flera dagar efteråt och göra så att man känner sig stärkt och tämligen handlingskraftig. Just för att man sympatiserar så starkt med en viss karaktär kan man till och med i en positiv mening göra saker som man inte annars skulle göra.

Som skrivet, biblioterapin har funnits i ungefär hundra år, men det är först nu som terapiformen håller på att få fäste i Sverige. Hösten 2017 kommer, som Kulturnytt rapporterar, Ersta Sköndal Bräcke högskola erbjuda den första svenska akademiska kursen i biblioterapi någonsin.
– Utbildningen kommer att handla om texter, ord och vad orden gör med oss, med fokus på de terapeutiska effekterna. Och hur vi med hjälp av andras ord kanske lättare hittar fram till egna ord, berättar socionomen Pia Bergström för Kulturnytt.

Källor: Kulturnytt; Science Daily; Journal of Personality and Social Psychology; Tolstoy Therapy
Bild: © okalinichenko / Adobe Stock


*Jag föreslår inte att du ska sluta med mediciner eller behandlingar och i stället enbart läsa böcker för att få bukt med din kroniska smärta. Jag skriver om en lindringsform som fungerar för mig och vill uppmuntra dig att försöka komma till ro med en skönlitterär bok, för att se om det kan hjälpa dig att må bättre.

* Intervjun förekommer i Sveriges Radios program Kulturnytt och finns med i artikeln ”Biblioterapin slår igenom i Sverige”  från den 26:e april 2017.

skribent, frilansare, frilansskribent, blogg, starta blogg

Jag vill skriva om saker som är viktiga för mig

Många skulle nog tycka att det går bra för mig. Det senaste året har min frilanskarriär fått sig ett rejält lyft och jag känner mig själv glad att jag kan leva på mitt skrivande. Numera är det bara min egen ork och drivkraft som sätter gränserna för vad jag kan göra som skribent. Jag antar att mina grubblerier det senaste halvåret är ett slags lyxproblem. Jag har insett att jag vill skriva om saker som är viktiga för mig – och som den storhetsvansinniga person jag är: för andra. Om saker som kan göra skillnad för människor, för samhället. När jag började min karriär hade jag tänkt mig att jag skulle skriva vassa och insiktsfulla krönikor liksom djupsinniga och blottläggande essäer om utsatthet, feminism, rasism och om hur det är att vara osynligt sjuk i ett samhälle som lever efter devisen Det som inte syns finns inte. På min hälso- och livsstilssajt Bättre hälsa* har jag väl skrivit en hel del om det sistnämnda och med ganska stor framgång, men jag känner att jag kan och vill göra mycket, mycket mer, att jag vill ta mig själv och det jag gör på större allvar.

Jag hade också tänkt mig att jag skulle skriva recensioner om böcker som engagerar mig, att jag skulle återuppta mitt diktande och novellskrivande, kanske till och med skriva en barnbok. Jag hade, som du märker, tänkt mig väldigt många saker. Att skapa mig en skribentkarriär har varit så energi- och tidskrävande att det jag verkligen ville, och fortfarande vill, göra har åsidosatts. Det är inget jag kan ångra. Däremot kan jag från och med nu försöka skriva om det jag vill skriva, att sakta men säkert närma mig såväl mina mål som mina drömmar. Och jag kan börja med det här. På min egen blogg. För här kan jag skriva om vad jag vill. Jag hoppas förstås att det inte bara är jag som ska ha glädje av det som jag skriver här, utan att även du kan inspireras till att exempelvis läsa en ny bok – räkna med att jag kommer skriva massa bokrecensioner! Mycket av det jag skriver, skriver jag i ett slags terapeutiskt syfte. Jag är sjuk, har nervskador och kronisk smärta, och för mig är skrivande (och läsande) som världens bästa balsam.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock


*Bättre hälsa är min alldeles egen hälso- och inspirationssajt med över 100 000 besökare i månaden och där jag lyfter frågor som intresserar och engagerar mig. En stor del av sajten är tillägnad livet med kroniska sjukdomar, såsom kronisk smärta, och kreativitet.